Vi borde inte slita och kämpa, förblindade och uttröttade av jakten på mera pengar, prylarsom vi inbillar oss ska ge oss lycka.

Att vara nöjd med sitt liv, som det är just idag, just nu är en väg till lycka och harmoni.

 
Att kunna se skönheten i det som kanske inte är helt perfekt -  det slitna och välanvända.

Livet och världen är inte perfekt och vi behöver ofta stanna upp, andas och lära oss se det vackra i det slitna och använda som omger oss.

Ett bord med repor och jack symboliserar minnen av måltider, barns lek- och ritstunder.

Något  som ärvts från mamma momor eller någon annan bär med sig en historia och att stanna till och verkligen se det ger oss sammanhang att finnas i.

När jag stryker handduken som mormor har vävt och broderat sina initialer på strömmar all den ömhet och kärlek hon gav mig till mig från denna tygbit som är gjord av hennes händer.

Vilken nyköpt handduk kan tävla med det?

 
Njut av allt från en vacker gammal trädgren eller drivved du plockat från marken och tagit in i ditt hem,  en sprucken kopp som bär med sig minnen...

Njut av molnen som varje stund ändrar utseende...

Baka lite matbröd och ta in doften med alla dina sinnen!

Om jag skriver om kärlek, om hur vi borde handla mot varandra så håller alla med. - eller i varje fall nästan alla.

Alla vill vi att det ska vara fred på jorden och att alla ska kunna få äta sig mätta, få sjukvård när de behöver och ha tak över huvudet. 

Men varför har vi då inte fred, varför svälter en stor del av världens människor?

Jag tror att de allra flesta skulle svara något i stil med att så här har det alltid varit - tyvärr - men det går inte att ändra.

Kanske någon skulle säga att ingen kan ändra på hela världen.

Och det är ju absolut rätt.

Men vet du vad.

Jag kan ändra på mig själv.

Jag kan se till att min lilla lilla vrå av världen blir bättre att leva i.

Och eftersom vi alla hör ihop så kommer det att fortplanta sig - i bästa fall gör några flera likadant.

Men om 10 till skulle ändra på sitt sätt att leva - då börjar det få ganslka stora proportioner.

Om 100 skulle göra det - ja då har vi startat en revolution.

En kärleksrevolution!

Det är faktiskt möjligt att ändra på världen!

Om vi hjälps åt !

Bilden lånad här

Vintermörkret tär på oss mentalt - och det gäller att hitta en väg att stå ut.

Dessutom är det farligt.

Hela 40 procent av alla trafikolyckor där gående är inblandade inträffar nämligen när det är mörkt.

Och hur många av dessa som beror på att man inte har reflex när man ute och går i mörkret vet jag inte.

Men om man har mörka kläder och går vid vägkanten syns man i bilens halvljus på 20 till 30 meters avstånd.

Det är ynkligt jämfört med reflexen som är synlig redan på 125 meters håll.

Så - för livets skull använd reflex.

Och köp en ny om den du har är mer än två år.

Dess verkan avtar snabbt.

En billig livförsäkring.

Och tro inte att stadstrafik är en säker miljö trots illuminerande gatlyktor och ljusskyltar.

Det är där som de flesta olyckorna med gående sker.

Och kanske kan man fixa ett knytis för sina vänner för att lysa upp mörkret  -  i dessa tider som inte bara är mörka utan också den tunna plånbokens tid.

Men att möta sina vänner och kära är ljus för själen.

Det finaste och viktigaste vi har är varandra.

Så varför inte fixa ett reflexknytis - där man delar ut reflexer till sina vänner medan man har trevligt tillsammans.

Då visar man omsorg -och talar om att du är min vän och du är sååå viktig för mig.

Bilden lånad av Henrietta

Alla har vi väl sett den där tråkiga och fördomsfulla  gamla ålderstrappan som visar att vi vid 50 års ålder har nått toppen av våra liv och att det sedan bara bär utför.

Likaså känner vi igen påståenden som att barn och ungdomar utvecklas medan äldre och gamla människor åldras

Man kan ju bli deppad och sluta utveckklas bara av att höra sånt.

Dessutom är det lögn.

Vi utvecklas ända fram till vår sista levnadsdag!

Om vi har våra sinnen i behåll vill säga.

Egentligen tror jag att vår utveckling expanderar när vi nått 50-årsåldern.

Det är ju då vihar samlat på oss material från allt det vi mött under livet.

Material som gör att vi kan gå både djupare och högre i vår utveckling.

Visst kunde det vara trevligt att få byta ut en del kroppsdelar mot nya vackrare och mer rörliga, men varför skulle vi önska oss tillbaka till ungdomsåren?
Jag håller nog med August Strindberg som sa: "Det var för djävligt att vara ung"

Tänk vilken säkerhet åren har givit oss.

Vi känner oss själva och vi vet våra begränsningar men också våra tillgångar när tårtan börjar få flera ljus än vi orkar blåsa ut.

Vi  klamrar oss inte längre fast vid vad vi en gång varit.

Vi söker inte längre söker ära och framgång .

Vi hittar en ny ödmjukhet och värme växhos oss själva.

Vi är inte heller så rädda för att vara beroende.

Vi vågar nu istället inse vårt beroende av vår partner och vänner blir viktigare än någonsin.

Vilken härlig ålder medelåldern är!

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,

som ett träd har sina årsringar.

Det är summan av dem som är jag.

Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,

Jag känner av alla mina tidigare.

Thomas Tranströmer

Att kramas är hälsosamt.

Det hjälper kroppens immunförsvar,håller dig friskare, botar depressioner, minskar stress, livar upp,föryngrar och har inga obehagliga biverkningar.

Att kramas är ingenting annat än ett mirakelpiller från naturen själv.
De innehåller inga gifter, inga  konserveringsmedel, inga konstgjorda
ingredienser.

Kramar är praktiskt taget perfekta.

En bra sak att veta- om du vill att oxyticinet, detta underbara må-bra-hormon ska frigöras - då är det långa kramar som gäller. Minst 20 sekunder!

Inga rörliga delar som går sönder, inga batterier som tar slut.
Låg energiåtgång – hög energivinst.

Inflationsskyddade och skattefria och naturligtvis mycket lämpade för återanvändning.

Så du .- krama din mor, din man, din far, din syster, din tonåring , en arbetskamrat innan ni skiljs för helgen kanske - eller en granne när du kommer hem!

Kram på dig!

Känslan av skuld - vad allt får den oss inte att göra som vi egentligen inte vill.

Skulden som andra givit oss - kanske fick vi den redan när vi var små och insåg att älskad blir jag om jag gör som de vuxna vill.

Och varje gång du inte gjorde som de ville - ja då klämde skulden till om din bröstkorg så du knappt kunde andas.

Den skuld som andra lagt på våra axlar - den ska vi göra oss fria ifrån.

Den tillhör inte oss.

Den är en ockupant.

Skulden slår ofta till direkt när vi inte lyckas med att tillgodose andras behov, inte varit snälla nog att eller inte gjort det som förväntas av oss. 

Om du bara gör alla lyckliga så är du omtyckt!

Är det kanske så illa att din livsbil har skulden som chaufför?

Då kan du vara övertygad om att du hamnar i diket.

Avskeda denna chaufför som bara ser till att du kommer helt fel.

Alla har vi ett behovav att känna tillhörighet och de här felaktiga  skuldkänslorna kommer ur en rädsla att bli utesluten. En skuld som begränsar oss, som vi använder för att slå ner på oss själva - den måste vi se till att bli av med.

Man skulle kunna säga att den här felaktiga skuldkänslan - eller falska skuldkänslan om man hellre vill använda det uttrycket beror på att man blivit felprogrammerad.

Då gäller det att programmera om sig själv.

Att tala om för sig själv att man duger - att man är bra- gör bra saker-och har rätt att vara älskad för den man är.

Ingen av oss är fullkomlig och det är tur det....det skulle kännas ensamt för den människan.

Men DU är värd att älska - DU är guld som glimmar mot andra människor.

Säg detta till dig själv gång på gång varje dag.
Och så småningom - undan för undan - kommer du att upptäcka att felprogrammeringen håller på att suddas ut och du börjar se på dig själv på ett nytt sätt!

Avslutar tankarna med Sonja Åkessons dikt: "Skulden har inget hem"

Skulden kommer krypande.

Skulden har inget hem.

Skulden vill gärna ha ett hem.

Jag tränger ut Skulden.

Skulden är inte min.

Jag är inte något slags hem

om den tror det.

Varken husse eller matte

om den tror det.

Jag är bara ett barn, nästan.

Bara en leksak.

Möjligen är jag Skuldens leksak.

Jag vill inte vara Skuldens leksak.

Den kan ge sig iväg!

Men vart?

Så den stannar.

Ibland är den tyst.

Ibland ligger Skulden och sover.

Det är då man – nej!

Den spetsar öronen.

Den ömkar sig.

Ylar.

Den har inget hem.

Ingen vill ha den.

Ingen människa vill ha den.

Gud vill inte ha den.

Det kan inte vara annat än prat

att Gud vill ha den.

Men den lever.

Den måste ha sitt.

Finns det ingen man kan vända sig till

för att få hjälp med Skulden?

Nej.

Det finns ingen assistent eller kurator,

inget uppsamlingshem,

inget gömställe av något slag.

Det finns förstås de som säger

att de tar på sig Skulden.

Tro aldrig på dem!

Skulden kan man inte ta på sig.

Skulden kryper in i en.

In under huden, i mjälten, i benmärgen.

Men Skulden har inte sitt hem där.

Skulden har inget hem.

Sonja Åkesson

Precis som med andra känslor som kärlek och glädje, hat och vrede, finns också sorgen med oss hela livet.

Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.

Sorgen är en process.

Den ändrar sig från dag till dag.

Den kan följas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter.

Ibland tycker man sig se samma saker som förut, men riktigt lika är det ändå inte.

Landskapet förändras hela tiden.

Sorg är inte någon psykisk sjuk­dom, även om det kan kännas så ibland. Sömnlöshet, ångest, fruktan, vrede, självupptagenhet och dystra tankar kan tillsammans göra att det känns som om man höll på att "bli galen".

Men det är bara så - vissa etapper av resan.

Vi måste komma förbi sådana frågor som inriktar sig på det för­gångna och på smärtan - 'Varför hände det här mig?' - och ställa sådana frågor som öppnar dörrar till framtiden: 'Det här har hänt mig — hur ska jag använda det?'"

Du måste släppa tanken att du själv inte har rätt att sörja för att andra har det värre än du. Varenda en av oss har rätt och skyldighet att ta förlusterna i vårt liv på allvar. Om vi förnekar eller blundar för sorgen, kan den skada oss på otaliga sätt. Bara genom att se förlusterna i ögo­nen, kan vi återvinna vår frihet.

En underbar dikt av Viola Renvall: "Den allra sista gången"

En gång är den sista

En gång är den allra sista gången
Det sista steget nerför trappan
Lampan som släcks
Ingen säger: Nu var det sista gången

En gång är det sista ordet viskat
Det sista brevet skrivet och postat
Nyckeln vrids sista gången om
Du vet inte när och vill inte veta

Men glädjen har alltid ett sista leende
Någonstans dröjer det kvar
Någon förvarar det

djupt i sin saknad

Någon av mellandagarna bestämde vi oss för en promenad.

Inte för att vädret lockade direkt - men här gällde att trotsa regnet och blåsten för att bli av med den dästa känsla som alltför mycket mat och stillasittande ger.

Regnet yrde verkligen i blåsten - om man nu kan säga att regn yr.

Hittar inget annat ord att bildliggöra känslan av anfall av det våta kalla -  från alla håll.

Stannade till - som vanligt framför ödestugan vi ofta passerar.

Såg att dörren såg olåst ut och beslutade oss för att se hur det såg ut därinne.

Det första som mötte oss var doften.

Har du tänkt på att det uppstår en speciell doft på platser där det inte längre finns människor?

Övergivenheten bor redan i doften som faktiskt gjorde mig ledsen.

Doften tog bort all lust till vidare utforskande....

Men husen står kvar.
Ledsna och flagnande.
På väg att bit för bit vittra sönder, men liksom med en slags stolthet mitt i förfallet..

Detta öde

Det vägrar att helt släppa sin gula färg.

Gardinerna sitter kvar i fönstret.

Blekta och i trasor.

Regnet mot den trasiga rutan riktar strålar mot det bara träet och tar förmodligen bort ännu lite mera av den gula färgen.

Det pågår en strid merlvilja att vara kvar viljan som vill bryta ned

Fortsätter vandringen med en slags vemod i sinnet.

Ödehus påminner om människor som ingen har omsorg om.

Kanske är det därför vemodet vägrade att lämna mig under resten av dagen.