Nu ska jag snart lämna mitt arbete.

En intensiv förmiddag har gått över i en tyst och lugn eftermiddag.

Lite senare i eftermiddag kommer Linnea 2,5 och Alfons 1,5 med föräldrar och imorgon utökas skaran med Pixie 3 år med mor.

Så det lär bli liv i huset.

Så kanske kommer jag inte att vara så mycket här inne och blogga.....

Det är så långt mellan tillfällena då jag får rå om de små juvelerna.

Oavsett vilket så önskar jag er alla en underbar påskhelg!

Det är visserligen sant att du inte har kontroll över allt som händer i ditt liv, men du kan välja hur du tänker, känner och reagerar på dessa händelser.

Antingen du vet om om det  eller inte har du ständigt under varenda sekund av livet tillgång till en rad möjligheter att förändra ditt sätt att agera och därmed uppnå andra och bättre resultat.

Att hoppas är att riskera smärta, att försöka är att riskera misstag.

Du måste ta risken, därför att den största faran i livet är att inte riskera någonting alls.

Vi lever i ett fritt land där människor i stor utsträckning själva väljer och kan påverka sin situation och sitt liv.

I de allra flesta situationer har du ett val.

Ibland är det ett val mellan flera alternativ du inte gillar, men ändå ett val. Varje dag är en ny dag och varje dag är den första dagen av resten av ditt liv. Varje dag står du vid många nya vägskäl och måste bestämma vart du ska.

Du kan alltid välja på nytt även om du inte kan backa tiden och göra om ett val.

Denna morgon är början på en ny dag - och kan bli början på ett gott liv !

Glöm aldrig vad någon har sagt:

"Det är inte hur vi har det - utan hur vi tar det!"

Jag har under veckan som gått fått dela en människas sista stund.

Något som har stannat i mig från den stunden är glädje.

Låter kanske bakvänt.

Borde man inte sörja då en människa har lämnat jordelivet.

Det är lite olika.

Om personen som i detta fallet - är 95 år och länge har längtat och väntat på att få lämna - då är det ju en befrielse.

Läste när jag kom hem ur Ulla Söderströms bok: "Tankar om livets sista tid" följande:

"Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten.

Då hör du någon vid din sida säga " Nu har hon lämnat oss".

 Lämnat oss för vad?

Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvann är ju bara som du ser det.

I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid stranden!

Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn."

Igår såg jag in i en femårings ögon - och minnena kastade sig över mig.

Hur ofta satt jag inte med blicken i mina barns blick när de var små och undrade vad som rörde sig i deras huvuden?
Hur ofta såg jag inte den där enorma glimten av vishet som kan överrumpla oss alla som är vuxna och har gått en längre bit av vägen.

Hur ofta såg jag inte.......

Såg och undrade: "Vad tänker du på när din blick är långt borta och glimmar av vishet som du knappast hunnit samla ännu"

Nånstans i mitt hjärta finns alla dessa ögonblick.
Det behövs bara en femårings visa och undrande blick så öppnas dörren och alla ögonblicken ramlar ut.

Jag kan ta dem ett efter ett i handen - och minnas.......

Oändligt många människor känner sig ensamma.

En del av oss är ensamma i den bemärkelsen att vi saknar familj, vänner och en kärleksrelation.

Andra är inte ensamma till det yttre, men upplever ändå en slags tomhet i sitt inre.

Ensamheten kan finnas också i tvåsamheten.

Ett barn som inte blivit sett och bekräftat växer upp till en ensam människa oavsett hur många hon/han omger sig med.

Om man är ensam eller känner sig ensam är det så otroligt lätt att hamna i självhat eller självömkan- bli en igelkott.
Man går omkring med en känsla av att vara sviken av alla de som borde ha sett och uppskattat en - men som inte gör det - och så är bitterheten ett faktum.

Den enda vägen ur ensamheten är att börja bry sig om andra.

Att bryta ensamheten är svårt  - första steget är att våga erkänna behovet av närhet till andra människor.

Närhet skapar vi enklast genom att börja hjälpa och ge uppmärksamhet till andra människor.

Det enda som krävs för att vi ska dra människor till oss och knyta band med dem, är att vi bryr oss om varandra i tanke och handling.

Ingenting är så attraktivt och tilldragande som en människa som möter andra med nyfikenhet och äkta intresse.

Det gäller att byta fokus.

Istället för att titta in i sin egen svarta ensamhet - vänder man blicken utåt- mot andras behov.

När jag ser mig omkring på andra- och delvis kanske även mig själv så ser jag en massa människor som går omkring och letar.

Många av oss som går runt i cirklar och söker i allt utanför oss.

Vi försöker fylla tomrummet som vi bär med oss.

Vi tror och även jag trodde att jag kunde bli lycklig av yttre saker -  att ha ett bra jobb, villa, bil, barn, kläder och hela alltet .

Men när jag fick allt detta så var jag ju ändå inte lycklig.

Inte ens mötet med kärleken och med vänner fungerade.

Allt satt mellan mina öron dvs i mina tankar som sedan gjorde att jag började få dessa obehagskänslor inom mig.
Jag var en enda stor projektor utåt. Jag gick omkring med känslor att jag var fel och dög inte som jag var samt var aldrig nöjd.

Tills en dag då det hände då jag plötsligt hörde mina egna ord om hur fel andra är.

Vadå fel??

Det är ju jag själv som saknar allt detta
Den största insikten blev istället att söka inåt och ta ansvar för mina tankar och granska dom på djupet. 

Den insikten är bland det bästa som hänt mig .

Det jag vill komma fram till är att i mötet med oss själva så händer det saker.
Vi förstår oss själva och så länge vi inte förstår oss själva kan vi aldrig förstå andra det är en omöjlighet eftersom vi inte ser det.
Eller så lägger vi ifrån oss ansvaret om våra tankar och tror det handlar om andra och dömer direkt. 

Vi skyller alltför ofta på alla  andra och omständigheterna  - skapar vårt eget lidande genom att värdera och sätta etiketter på de flesta.

Vi ser det vi själva tänker och det är en vana och ett skydd för att inte visa vår sårbarhet och granska våra tankar och reaktioner.

Sökande inåt istället för utåt gör att hela tegelstenen faller och vi slutar hålla fast vid något som inte är sant. Vi kapitulerar och det är en underbar känsla.

Att börja inse att man duger precis som man är med alla fel och brister är en underbar upptäckt. .  

Om jag inser att jag är jag och att jag duger oavsett vad andra skulle råka säga eller tänka om mig är en vidunderlig upptäckt!!!

Ingen kan längre såra mig om det inte är en människa vars åsikt jag bryr mig om.

Men då kan jag kanske öppna en dialog...och få till stånd ytterligare utveckling....

För mig är min tro porten in i detta tänkande.
Jag är övertygad om att det underlättar att ha mött insikten om att jag är älskad precis som jag är som är det mest centrala i min Gudstro!

Kanske kan man komma fram till samma insikter på andra vägar...även om jag tror att det är besvärligare.

Idag har jag bestämt att jag ska gå i morgonrock hela dagen!

Bara strosa runt och blunda för damm och smutsiga fönster och badrum som så väl skulle behöva städas.

Började dagen med att bläddra i gamla anteckningar..(har en hel hög med kollegieblock där mina tankar under dagar och nätter som gått har hamnat.

Där hittade jag den här meningen--"Även själen kan behöva gå i morgonrock och tofflor och dra benen efter sig."
Att vila själen är bra mycket svårare än att vila kroppen

Vi matas med så många intryck och vi måste ta så många beslut varje dag.

Det kan vara svårt att låta tanken och hjärnan vila...hur hittar jag själens morgonrock....

Kanske genom att gå in på poeter.se och läsa alla härliga underbara dikter....sätta på en skiva med Joan Baez, min ungdoms idol....

Kanske behöver din själ också gå i morgonrock en stund....här får den lite hjälp.

Joan Baez har blivit äldre hon också...tiden lämnar ingen av oss orörd....men hennes röst och budskap klingar lika klart - om inte klarare...

   Min arbetskamrat sa att detta var ett misslyckat foto - men jag bad att få det...det talar...tycker jag

Hur vet vi vilka behov vi har? 
Och hur känner vi oss när vi inte får våra behov tillgodosedda? 

Vågar vi lyssna inåt och vara sanna mot oss själva?

Hur säger man nej och sätter gränser?

Varför säger vi  -ja -  när vi egentligen menar -nej-?

Ingen annan än du vet hur det är för just dig.

Ingen annan än du kan veta vilka behov som du har.



Inte heller vilka känslor du har.

Dina känslor är bortom rätt och fel.

Kort och gott - du kan aldrig ha fel känslor!



Känslorna du har kan upplevas tunga och jobbiga - men de är ditt inres svar på den situation du lever i.

Och de har något att säga dig!



Så lyssna till dina känslor.

De kommer att leda dig till det som fyller dina behov!