Sensommar....tankarna vandrar- känslan då jag går ut är mera höst än sommar, och vemodet hinner ikapp mig.

Det är bara de knappt mogna äpplena på grenen som säger att det återstår en liten stund sommar.

Jag försöker stanna upp så snart det är en liten gnutta sol och bara samla krafter inför den höst som obevekligt nalkas.

Visst kan september vara vacker.

Solen glittrar i röda och oranga blad.

Och luften är hög och klar.

Men vemodet bor färgerna som berättar att snart ska träden stå kala.

Fasar inför kommande höstdis och mörker.

Det smygande mörkret, som snart tar makt över dagen.
Hösten och jag är inte vänner!

Håller andan och inväntar höstens intrång. Min tröst är, att varje dag är närmre till vår än det faktiskt var igår!

Jag tror att vi behöver lära oss att det är viktigare hur vi tar det, istället för hur vi  har det.

Vi måste börja vårt sökande efter de små guldkornen i tillvaron och uppmärksamma varje liten strimma av ljus, hopp och glädje. 

Vända ansiktet mot solen och låt vårt sinne dras mot det ljusa som trots allt finns i tillvaron.

Medvetet välja in glädjen i livet genom att i varje nu ställa in fokus på att aktivt söka upp den.

Våga tro att vi själva alltid har ett val.

Ävwn om mycket är tungt och svårt i livet så blir det dubbelt tungt om vi hela tiden fokuserar på det!

I ett fikasamtal på jobbet häromdagen kom samtalet in på änglar.

Vem trodde på änglar - man kan ju inte se dem.

Nej så sant- men det är mycket vi tror på som vi inte kan se - och faktiskt finns det människor, framför allt barn som sett en ängel.

Efter samtalet kom jag att tänka på att Bibeln ser änglar som sändebud.

Som budbärare från Gud till en människa.

Och de två ord som används i grundtexten för att beskriva änglar betyder faktiskt budbärare.

Det grekiska ordet angelos och  det hebreiska ordet malach.

Kanske är det som någon som vakar över oss och våra kära vi helst vill se dem....precis som ängeln vakar över babyn på bilden - och det ser jag i och för sig ingen motsägelse i.

Gud skickar säkert änglar för att bevaka och skydda oss.

Igår satt jag i samtal med en ung kvinna...

Jag har inte kunnat släppa tankarna på det samtalet ännu.

Hon mådde tydligt dåligt...berättade att hennes mor dog för ett knappt år sedan och hänförde sitt dåliga mående till detta.

Sjävklart är det en av livets största förluster att mista sin mor - även om man är vuxen.

Vilket jag också sa.
Hon invände att det kunde hon leva med - hur mycket hon än skulle sakna - om allt varit annorlunda....så kom hennes berättelse:

"Ett drygt år innan mamma gick bort blev jag arg på henne, för något som jag då tyckte var jättestort men som jag nu insett var en bagatell.

Mamma ringde....hon skrev brev, skrev mail, skickade sms - och jag vägrade svara.

Hon kom till min dörr- och jag öppnade inte...

Här gjorde hon ett uppehåll för en lång förtvivlad gråt...

En dag när jag var på väg till mitt arbete i september förra året - fortsatte hennes berättelse - fick jag ett sms av syrran..."mamma  på väg till sjukhus i ambulans....

Jag tänkte att det var ett nytt sätt av mamma för att fånga min uppmärksamhet och tvinga mig till henne..så jag svarade inte.

Nytt uppehåll....ny gråt..

Tre nya sms kom från syrran under förmiddagen - fortsatte hennes berättelse- och till slut ringde hon och sa att jag bara måste komma om jag ville se mamma en gång till. Mamma hade fått en massiv blödning i hjärnan.....

Nu åkte jag-men försent.

Det gick ju inte att prata med mamma.Hon var redan långt på väg ifrån oss

På eftermiddagen dog hon.

Hon fortsatte att berätta om detta fruktansvärda att hon låtit en bagatell komma emellan henne och hennes mor, som hon ju älskade egentligen.

Och hon avslutade med att säga: "Hur många blommor jag än lägger på graven, så ser hon dem inte längre."

Jag var skakad efter vårt samtal.

Och tänkte på hur viktigt det är att vi aldrig behandlar någon vi älskar som luft.

Givetvis tänkte jag också på vilket svårt sista år detta givit mamman som förstås älskade sin dotter...

De flesta av oss får gott om tid på oss att göra upp och försonas...

Men alla får det inte...

Så varje dag behöver vi se till att allt är klart mellan oss och dem vi älskar.

Såg igår en morfar/farfar cykla på en skogsväg med sitt lilla barnbarn.

Morfar/visslade visslade och barnet sjöng

Vilket underbart minne för den lilla där bakpå cykeln att stoppa ner i sin livsryggsäck.

Jag tänker att detta lilla barn flera gånger under sitt liv kommer minnas sin morfar/farfar och deras gemensamma upplevelse av varandra och skogen, solen och gröngräset, blommorna som bugade vid sidan av deras färd.

Någonting av bestående värde skapades helt säkert i den stunden i det lilla barnets sinne.

Förlåtelse är en biprodukt till en pågående helande process,

Alltså inte en handling som vi nog ofta tänker att det är.

Förlåtelse är den belöning vi får när vi tagit oss igenom vår inre läkningsprocess.

När vi upptäcker att tankar i stil med "de ska få betalt för vad de gjort" inte längre finns med.

Förlåtelse är ett inre händelseförlopp.

Det sker inom oss.

Och det ger en känsla av frihet, välbefinnande och tillförsikt till framtiden.

Förlåtelse är ett tecken på en positiv självuppfattning.

Det betyder att vi inte längre bygger upp vår identitet kring att vi varit ett offer, att vi blivit sårade eller svikna utan inser att livet har andra kvaliteter och att det finns mer för oss att göra.

Gick omkring i min trädgård och kollade om sådd kommit upp.

Då såg jag att de vallmofrön jag sått inte satt några plantor alls.

De som säddes för tvcå år sen står fina  men dessa skulle ha en lite annan färg...kanske ser jag inget av dem förrän nästa år - eller....

Funderar lite om det kan vara som jag läste nånstans - och skrev upp - att de fått för mycket ljus för tidigt:

"Ljuset är för alla som vill ta emot det, för de andra har det omvänd verkan. För den som ej kommit till vändpunkten i sitt liv är ljuset ett ont som bromsar.

För det frö som myllats in i mörker och fukt är en stråle av ljus det som väcker till liv och ger tillväxt. Men aldrig så mycket ljus på ett frö ännu ej redo i jorden får det bara att torka ihop än mer."

Just nu är jag arg och upprörd och ledsen om vartannat.

Har pratat med en av våra mammor som lever under skyddad identitet.

Hon och barnen har fått en fristad här i vår stad - och dessutom ett nätverk av frivilligarbetare.

Hon har fått en skyddad identitet - men- men....mitt i allt detta har den man som drivit henne på flykt från sitt hem och sin stad rätt till umgänge med barnen.

Hon har fått ensam vårdnad - men rätten till umgänge kvarstår!

När i allsin dagar har en man slagit bort sin rätt till sina barn?
När han slagit ut de flesta tänderna och sparkat av höftbenet på sin kvinna - inte en utan två gånger - nej inte....han är fortfarande barnens pappa och har rätt till umgänge.

Ja jag vet att alla samhällets representanter kallar det för BARNENS rätt till umgänge.

Vilken oerhörd rätt och förmån!!!!

Att få tillbringa tre sommarveckor hos den man som tagit deras hem ifrån dem, som de drömmer mardrömmar om på nätterna....

Dessutom - så länge man påstår att det är barnens rätt spelar det i stort sett ingen roll hur mycket mannen slagit....

Jag är ledsen och arg - men hur mamman känner sig finns det säkert inga ord för...

För att inte tala om hur lätt det är att locka ur en sexåring vad staden där barnen och deras mor funnit en tillflykt heter?
Kanske i värsta fall till och med adressen.

Hur kan lagstiftningen vara så urbota korkad!!??