Att förlåta- det kanske svåraste av allt!

Men det viktigaste om vi vill leva ett bra liv.

Förlåt kan vara svårt att säga för det är ett ord som är laddat och starkt i sitt ursprung, men det har idag tyvärr tappat en hel del av sin betydelse, eftersom det allt för lätt kan hoppa ut ur munnen utan någon egentlig mening.

Det gör att det kan vara svårt att när man verkligen vill använda ordet i sin rätta mening .

Jag hittade i en bok på ett antikvariat några ordspråk om att förlåta:

Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den

fången var du själv.

 Lewis B Smides

De svage kan aldrig förlåta. Förlåtelse är den starkes

attribut.

Mahatma Gandhi

Den som förlåter utan att glömma har inte förlåtit

Italienskt ordspråk

Förlåtelse betyder att lämna det förflutna bakom sig.

Gerald Jampolsky

Det är ordspråk som sätter igång tankeverksamheten.

Förlåtelse, ett härligt ord som skall användas med hjärtat precis som ett tack. Vi behöver använda ordet mer med kärlek och tanke.

Vilka skulle jag vilja be om förlåtelse idag - vilka skulle du vilja be om förlåtelse

idag?

Vi lever här och nu, så varför ska vi låta en person som har sårat oss för många år sedan fortfarande göra oss illa?

För det är vad som händer om vi går omkring med oförlåtelse.

Man hör ibland människor säga: Jag kommer aldrig att kunna förlåta....

Det uttrycket gör mig rädd.

För jag inser att om det är sant kommer den människan att få ett olyckligt liv.

Förlåtelse ärfaktiskt ett av våra mest missförstådda begrepp.

Många av oss tolkar begreppet förlåtelse som att det måste innebära att man tvingas tycka om och möta den man förlåtit.

Eller att det skulle innebära att det som hände inte var så farligt

Har man den uppfattningen blir det en naturlig följd för många att inte vilja förlåta
Det är inte så!

Förlåtelse  - att förlåta - handlar i första hand om den som förlåter.

 Förlåtelse innebär att man slutar försöka  förändra sin gårdag.

Att man tillåter sig själv att vända sig mot det som kommer utan den barlast som oförlåtelse är.
Med alla de bittra känslor den skapar.

Dessa känslor sätter sig gärna i kroppen.

Så jag tror alldeles säkert att ge sig själv fri genom förlåtelse är att ge sig själv en gåva.

Kanske tror du att du kan skada andra genom att inte förlåta?

Tänk om födet är så att den du vägrar förlåta för inte påverkas alls?

Tänk dig att du sitter och minns alla dessa svarta, oförrätter samtidigt som den som sårat dig helt oberört fortsätter sitt liv och mår bra.

Vem är vinnaren då?

Ibland frågar vi oss, vad vi kan göra, för att förändra världen.

Pröva med lite vanlig vänlighet.

Börja med att le mot din egen spegelbild innan du går ut i dagens plikter.

Släpp in din granne som ber att få låna socker, men egentligen törstar efter medmänsklighet och gemenskap.

Le mot dem du möter idag.

Önska kassörskan i snabbköpet en Glad Påsk.

Tänk efter vem du kan glädja med ett telefonsamtal eller ett besök.

Ge den som är ledsen några minuter av din tid och en varm kram.

Res dig upp från fikabordet när samtalet går in på att förtala.

Denna morgon har jag många tankar i mitt huvud…

Först vill jag önska DIG en god morgon.

 Det största av allt är att få leva här och nu!

Låt oss njuta av den här dagen - den kommer aldrig någonsin igen.

Det kommer nya dagar - men inte just denna!

Den är en unik gåva!

Att vara balanserad- i balans- det är helt klart något som vi alla vill.

Och ndet är ett bra epitet om vi säger om någon annan att: han/hon är en så balanserad person.

Man ska vara glad- men man får absolut inte skratta för högt.

Gärna fundera över livet och meningen och allt det där- men inte för mycket- då blir man en grubblare.

Egentligen är ju hela tillvaron en gunga.

Ibland snuddar vi med tårna vid himlen...andra gånger är gungan långt nere.

Men är inte det en del av tjusningen med livet.

Sörja när något tagit ifrån oss - en person vi älskar, vår hälsa, en dröm, något annat som vi mister  -  för att i nästa stund känna den där underbara hisnande känslan av lycka när vi äntligen får möta någon vi längtat efter, när vi hör koltrastens tvivitt medan vintern håller sig kvar som ett underbart löfte om våren.

Är det inte i denna gunga som vi känner att vi lever i varje nerv?

Igår när solen sken fick jag en sån enorm lust att ta en tur på stan och köpa något nytt ljust och glatt att sätta på mig.

Tursamt nog för min plånbok så hade jag alldeles för mycket att göra på jobbet för att hinna ens en mycket kort sväng bland varuhusen.

Jag läste någonstans nyligen att varje gång vi står beredda att köpa något, så ska vi tänka: ”need to have or nice to have”.

 Skulle vi tänka så, skulle det nog vara färre prylar i våra hem.

Min far sa det på ett lite annat sätt.

"Det är mycket man behöver och mycket man klarar sig utan"

Och det är absolut sant.

Åtminstone då det gäller ett plagg till att hänga i garderoben.

Den verkliga lyckan - den kan man ändå aldrig köpa- bara fånga i flykten...som den där stunden med händerna fulla av sommarens bär....

Jag har några små funderingar så här på måndag morgon - morgnar har den inverkan på mig att jag lätt blir lite filosofisk - en ny dag - en ny möjlighet -

Just denna måndagmorgon som är kall och med en röd soluppgång som får snön att brinna kom några meningar jag läste i tidningen Reflex på jobbet förra veckan upp i minnet.....

Hur kan vi vänta i dagar på en sällsynt fågel,
men vända bort blicken när vi möter en udda människa?

Hur kan vi värdera ett feltryckt frimärke till flera miljoner,
men en kantstött människa till ingenting?

Varför behandlar vi ömtåliga glas med silkesvantar,
men låter sköra människor hamna på gatan?

Ta dej tid att vara vänlig -
det är vägen till lycka.

Ta dej tid att drömma-
det ställer siktet mot stjärnorna.

Ta dej tid att älska och att bli älskad -
det är ett gudomligt privilegium.

Ta dej tid att se dej omkring-
tiden är alltför knapp för att vi ska ha råd att vara självupptagna.

Ta dej tid att skratta-
det är musik för själen. 
Engelskt gammalt visdomsord 

Hur bra är vi på att ta oss tid för det mest väsentliga- det vi är här för - att leva?

Vi är hårt pressade av jobbet av familjens förväntningar och kanske även av våra egna förväntningar på oss själva.

Hur ska vi ha möjlighet att ta oss tid att leva?

Stanna till och lukta på blommorna, blunda och låta solen smeka vårt ansikte.

Man kan inte stänga av sina känslor.

   Ju hårdare jag drar åt kranen, desto säkrare kan jag vara att en reparation av rören behövs mycket snart.

Och då tar det tid- inte alltid rolig tid.

Så låt oss ta tid att andas - kvalitetstid för att leva - så vi slipper den jobbiga och tidsödande återanpassningen till ett liv med snävare gränser för våra måsten som det innebär om vi går i väggen.

Låt oss hitta dörren medan det är tid istället.

"Finns man inte på Facebook så finns man inte".....orden kom från en av de två tonårstjejerna som satt uppkrupna i ett hörn av vår stora samlingssal på ett av våra Öppet Hus.

Tonårsuttryck tänkte jag och skyndade förbi dem med ett leende.

Men tankarna dröjde kvar vid det jag hört.....

Jo visst finns jag på Facebook....eller mitt namn finns där och några få uppgifter om vem jag är - men har det överhuvudtaget med mitt varande här i tiden något med Facebook att göra?

Jag fanns lika mycket innan Facebook fanns och det gjorde alla mina vänner också.

Nu kan jag ibland känna det som att vårt umgänge inskränker sig till några rader om statusen i livet för ögonblicket.

Vi behöver ju inte ringa varandra längre.

Vi kan ju skriva meddelanden på Facebook.

Och kanske blir det inte lika viktigt att ses för skvallret, det där snälla omtänksamma vänkretsskvallret - det har vi ju redan läst på Facebook.

Ibland undrar jag om vi är helt medvetna om vad den här typen av sociala media gör med oss.

Kanske är det så att vi i framtiden sitter och knattrar på varsin dator och umgås på visuella umgängesforum.
Vi behöver inte ens gå hemifrån för att ses.

Hur vi har fixat i nya lägenheten eller nya huset - det kan vi ju visa i den här visuella världen - så inte finns det någon anledning att besöka varandra.

Den framtiden vill jag inte ha!

Mina vänner som delat lång bit av livsvägen med mig, för dem vill jag öppna dörren till mitt hem för - möta på trappen och få en bamsekram och bara njuuuta av deras närvaro.

Jag tycker det är fantastiskt att möta nya människor här på bloggen.

Men Facebook - ja nog tycker jag att jag finns - oavsett om jag finns där eller inte......