Ungefär så här har jag funderat någon tid nu och vill gärna dela dessa tankar med er mina kära läsare.

Innan vår värld blir alltför galen och morgondagen inte kommer!

Det är mycket jag har mött - och många - sedan Internet kom in i mitt liv.
Man träffar många som man aldrig skulle ha träffat på något annat sätt.

Man lär känna dessa människor inte på grund av deras utseende eller deras handslag utan genom deras hjärta och själ.

Om jag skulle ha mött dessa människor på gatan så skulle jag kanske inte ha lagt märke till dem; eller kanske skulle jag tittat på dem och tänkt: "Vad tjock han är" eller: "Den där verkar vara en glad prick" eller kanske t.o.m "Oh, vilken färgstark människa!"

Det är tråkigt att konstatera att jag också är en sådan människa som skulle ha sett till ytan och missat allt.

 Tänk- jag har ett hjärta fullt med underbara fotspår.

Det märkliga med hjärtat är att det trots alla fotspår aldrig blir fullt.

Det har alltid plats för nya fantastiska människors fotspår.

Tänk att en del av er som satt fotspår  i mitt hjärta har jag aldrig mött ansikte mot ansikte.

Men vi möts om och om igen på ett sätt som alltid är målet för alla andra möten - själ mot själ.

Så stort!

Välsignade nät som burit till mig er alla- era tankar och funderingar- era visdomar och insikter....

Många av mina nätvänner har lämnat fotspår i mitt hjärta som kommer att finnas där hela mitt liv.
Vi måste stanna upp och tänka efter hur det skulle vara i morgon om vi förlorar denna människa- just denna människa som betyder så mycket för oss.

Jag vet att världenm blir oändligt mycket fattigare.

Jag fick den fantastiska inbjudan att följa med på en kvinnas resa genom hopp och förtvivlan i cancerlandet.
Hon förlorade kampen.
Och jag saknar henne oändligt - trots att vi aldrig mötts utanför nätet.
Jag vet vad hennes man och barn heter och har fått den fantastiska förmånen att bära deras namn vidare i den dagliga förbön hon tvingades avsluta.

Jag har väntat barn tillsammans med bloggvänner - deras barn - och fått det glada meddelandet en dag via datorn att världen har blivit en ny medborgare rikare.

Jag har förstås fullt av fotspår i mitt hjärta även från människor i min geografiska och rumsliga närhet.

Det ser vi kanske som mera naturligt....

Men det är precis lika naturligt att möta nya vänner så här-på nätet

Visst finns det alltid en längtan att ses "in real life" och ibland har jag faktiskt fått förmånen att vara med om det också.

Möten mellan människor är livets mest fantastiska gåvor!
Att få dela varandras liv ger oss livsvisdomar som bara vårt eget liv aldrig skulle kunna göra!

Att veta att det finns någon - att ringa- att bara tänka på när livet ger motvind!

Möten mellan människor är det enda sättet att skapa en morgondag - så som vi vill ha den!

Tack - för att just DU har berört mitt hjärta!

Och ett citat förstås så här strax innan givandets största dag....

"När en person ger till en annan person är det inte personen som tar emot som blir välsignad. Det är den som ger."

Fredrik Backman

Att leva - att få vara med här på jorden - det är fantastiskt och livet är den största gåvan någonsin.

Visst kan vi  alla enas om det.
Men det betyder ju verkligen inte att det alltid är lätt.
Vi blir tilltufsade, omruskade och både vingklippta och trasiga ibland. 

När livet går i moll och oron för det som väntar - eller kanske väntar - håller oss vakna många tunga, ensamma timmar om nätterna.

Då måste vi hitta ankare i livet annars får vi svårt att leva.

Överlever gör vi kanske.

Men vi är ju inte här för att överleva.

Vi är här på jorden för att leva.

Varje dag - oavsett vad den innehåller.

Ändå vet vi ju alla att det finns dagar som är så otroligt mörka och kalla att vi har svårt att se nästa steg och vi fryser långt in i själen.

Kanske är det just den - den kanske mörkaste dagen -  vi behöver glädjen som allra mest.

'
Ibland är det vår privata sorg vi måste igenom.

Just nu tror jag de flesta av oss går omkring med en sorg - igen - efter måndagens händelse i Berlin där terrorn än en gång visade sig skräckinjagande ansikte ganska nära oss - i Europa.

Jag hade planerat en  glädjefylld, lustfylld och härlig vecka - den första lediga julveckan sedan jag var mammaledig förhur länge sedan som helst.

Men mina skira planer kom av sig av måndagskvällens händelse.

Hur kan allt ske som sker?

Hur mycket ondska finns det?

Med de tankarna nu på morgonen då jag helt kort såg det fruktansvärda som nyhet på TV (igen)....med mäniskor som sökt sig till platsen för att lägga blommor, gråtande, sörjande.

Jag satt där i soffan och grät med dem en stund.

Och mitt hjärta gråter fortfarande...

Så insåg jag dock att jag måste leta upp glädjen för att bildlikt talat kasta mitt ankare i glädjen så inte sorgen förmörkar hela min dag!

Alla vi som kämpar för att vara goda....vår uppgift är att dränka det onda i ett överflöd av det goda!

Det gäller att öppna vårt hjärta för den glädje som är vår födslorätt.

Som är varje människas födslor'tt.

Att bli mästare på tacksamhet, generositet och kärlek, så att vi kan glädjas åt de små sakerna som lyser upp varje dag!
Varje dag möta sorgen - men med glädjen i hjärtat. Bo i glädjen. Låta den belysa oss. Så vi orkar!

Vi ska förstås inte blunda för sorgen.

Men låt den inte få övertaget!

Önskar DIG en fantastisk julvecka!

Och så - förstås - ett klokt citat...

"Att helt skyddas från sorg kan också skydda dig från glädje.” 
Jonathan Safran Foer

Tidiga morgonfunderingar idag hamnade i ett så brett och djupt ämne att jag nästan tvekade att ta mig an det i skrift.

Föreligger nog en viss risk för att drunkna i ord.

Men då lovar jag att avsluta illa kvickt.

"Vad är ett meningsfullt liv" och/eller "kan man skapa ett meningsfullt liv?"

Lycka - att vara lycklig är ju superviktigt, men går livet ut på att vara lycklig, varenda dag, varenda stund?

Först och främst för att ge mig själv ett svar - det är omöjligt att vara lycklig alla livets stunder.

Och faktiskt tror jag inte ens det är önskvärt.

Kanske är det lätt att tänka att det är bestämt redan från början om mitt liv blir lyckligt eller inte. Har jag fötts till de förutsättningar som krävs för att vara lycklig.

Jag skulle skulle ju vilja säga att vår livslycka saknar allt sammanhang med vad vi fötts till.

Mer eller mindre i varje fall.

Joch Billing säger ju: "Att det inte är viktigt vilka kort man har på handen, det viktiga är att spela väl med de man har."

 Vilket slags liv är bäst för oss ?
Vad är det som gör oss lyckliga, som får oss att må bra?

 Vissa svar är förstås generella som mat och tak över huvudet inklusive kläder att skyla oss med.

Ingen av oss kan bli lycklig (tillfredsställd som jag egentligen hellre säger) - utan dessa saker.
Meningsfulla livsmål och meningsfull sysselsättning, människor som älskar oss och som vi älskar....

Så finns det en del  annat som jag är säker på också kan vara till hjälp:

*Att bekämpa pessimism och odla optimism
• Att undvika sociala jämförelser

 Att göra gott ”i det lilla”, att vara snäll, omtänksam och generös mot dem som korsar vår väg
• Att göra gott ”i det stora”, att försöka bidra till en bättre värld, t.ex genom att arbeta för mänskliga rättigheter, h'rhemma eller i världen i stort.

Det är bra ingredienser att se till att man har med i sitt liv för vara lycklig, för att må bra - det är jag övertygad om.

Själva grundpelarna.

Och -  förstås lite pynt som vi var och en kan gilla och vill dekorera livet med.

Gör det!
Det är detaljerna det hänger på vet du!

Gör nu en bra måndag!

....här kommer ett citat till - ett finns ju redan inne i texten...

"Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig.
Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig.”
Dalai Lama

 

I min morgonfunderarstund idag var det ordet "skillnad" som dök upp.

Att göra skillnad.

Att vara en skillnad.

Det är skillnad.

I de formerna klättrade tanken omkring för att stanna vid orden....det är skillnad.

Något som också fanns med i funderingarna var människans olika åldrar.....vad säger de om oss...'är det någon skillnad på att vara 27 och 77?

Självklart är det skillnad.
27-åringen är mitt i livet....men det är inte så länge sedan han eller hon var ett barn.

Det dröjer däremot 35-45 år innan vår tänkta 27- åring blir pensionär.

Det liv som väntar då och det som är idag - är det skillnad mellan dem?

Ja visst absolut.
Nu gäller det att göra karriär, träffa livspartnern och se till att skaffa nya samhällsmedborgare.

Det är en superaktiv tid i en människas liv.

Det märkliga är att det finns en skillnad som aldrig diskuteras i olika medier...men det viskas om den från person till person  som passerat den magiska porten att ha lämnat arbetslivet och gått in i pensionärstillvaron.

Ålder är bara en siffra säger kanske någon glatt.

Hm...ja... .. . en siffra som berättar var du befinner dig i samhället.
Ett samhälle som styrs av ålder"

Där rätten till  inflytande och makt är beroende av din ålder. 

Den som idag är beroende av hemtjänst eller särskilt boende blir ofta fråntagen något som vi väl ser som en mänsklig rättighet - rätten att duscha varje dag.
Ja det är basnivån för mänskligt liv i vår del av världen som man skär ner på om du inte själv kan till exempel ta din dusch.

Eller promenad....kan du inte gå ut själv, sitter du i rullstol eller är din syn försvunnen.
Då har du inte inflytande över hur ofta du får frisk luft och kommer ut dit där människorna är.

Siffran som stämplas på oss i frågeformulär och i alla möjliga och omöjliga sammanshang - Siffran som säger hur länge sedan det var vi anlände till jordelivet - den kan vi förstås inte ändra.
 Siffrans innebörd kan vi ändå vägra att ställa upp på..
Vi kan vara 40 men känna oss som 20 och det fungerar.

Men om vi är 71 och känner oss som 40 - då kan vi inte längre göra något åt att vi tvingats ut - utanför det samhälle där livet pågår i form av samhälleliga diskussioner och beslut.

Mitt arbete visade mig ständigt detta och jag påtalade det i alla möjliga sammanhang.

Det tänker jag fortsätta med även om jag tvingats sluta mitt arbete på grund av avtagande syn.

Och jag tror att i framtiden kommer många  som "faller för ålderstrecket eller någon form av funktionshinder inte att acceptera den osynliga men mycket märkbara skiljelinjen som finns idag!

Lite politik - men det är den som bestämmer våra livsvillkor så vi behöver fundera över den och helst delta i den politiska diskussionen på olika sätt så att besluten blir så bra och så mångfacetterade som möjligt.

Ha nu en skön söndag - det är DU och vi alla värda!

...och förstås....ett klokt citat...

"I slutet är det inte åren i ditt liv som räknas. Det är livet i dina år"
Okänd tänkare

Jag tror att de flesta av oss har upplevt att när en sorg, en smärta klingat ut så har vårt liv blivit mera fulltonigt!

Jag tror att vi är många som funderat över detta.

Läste för en tid sedan orden: "Din smärta bryter sönder det skal som omger ditt förstånd.
"

Vet inte om dessa ord eller denna mening gjorde mig klokare.

Men den talade till något inom mig.

Jag har genom livet lärt mig att det alltid finns en mening, alltid något att lära att lära när smärtan kommer.
Allt vi varit med om i livet skapar avtryck.
Dessa minnen kommer hela livet igenom att trigga igång olika tanke och känslomässiga reaktioner, såväl positiva som destruktiva.
Svåra upplevelser i livet lagras som destruktiva minnen. Och fina upplevelser lagras som varma, positiva minnen.
Oftast är vi helt omedvetna om att de jobbiga känslorna vi plötsligt kan drabbas av beror på något svårt som vi upplevt.

Jag har upplevt hur en smärts som jag inte alls ville ha frilägger dessa minnen och ger mig möjlighet att göra upp med dem.

Då är smärtan verkligen en gåva!

Men vad är smärtan - hur ska vi beskriva den?

Trots att smärtan är överallt närvarande som ett ofrånkomligt livsfenomen saknar vi oftast ord och begrepp för att formulera den.

Smärtan blir synlig - dels i kroppsliga uttryck...i gester i kroppshållning med mera...men också verbalt.
Jag har så ont....det sticker, det svider....

Trots att vi försöker har vi svårt att verkligen nå fram till en total förklaring av smärtan- antingen den är fysisk eller mental.

Smärtan efter en operation kan vara rent ut outhärdlig...precis som smärtan i att ha blivit sviken.

Man kan nog inte tala om att den ena smärtan är värre än den andra.

Smärtan är inget vi vill ha.

Vi försöker undfly den på alla sätt.

Smärta är alltid individuell och kan inte jämföras med andra. Vi upplever smärta olika och har även olika smärttrösklar.

Smärta är också en livsviktig varningssignal.

Men som sagt - ingen vill egentligen ha smärtan.
Inte om vi kan slippa.
Ändå är det ytterst så att utan smärtan skulle aldrig de ädlare dragen inom oss mejslas fram.

Men vi måste ta emot smärtan som den gåva den också är - och ge den rätt att forma om det som formats snett inom oss.

....ett klokt citat att avsluta med...

"Mellan stränderna av smärta och njutning flyter livets flod"

Nisargadatta Maharaj

.

När jag egentligen behöver stillheten som  mest blir jag lätt ganska rastlös bara av tanken på att söka stillheten.

Det är då - har jag märkt - som det gäller att stå på sig för att hitta stillheten inom.

Vår tid är överfylld med ord.

Ord om det ena och om det andra....gamla ord och nya ord...och det gäller att hänga med.

Ibland kan även den som liksom jag älskar ord - bli ganska ordtrött.

Det händer mig nu och då...och de sista dagarna ganska ofta.

Då vet jag att jag behöver ordlösheten, tystnaden och stillheten en liten stund.

Vila – vila i varandet-

Bara finnas en stund.

Ett liv kantat av stillhet är ett liv med guldkant - så kan man uttrycka det och så är det verkligen.

Vardagskonflikter och andra bekymmer mister sin udd och tyngd.

Glädjen blir extra djup genom besöket i vår inre stillhet .

Vi hör livets grundton och det är det mest harmoniska vårt inre öra kan uppfatta.

Du frambringar stillheten som redan finns inom dig genom att själv kliva åt sidan.

Många lever idag i envilsenhet och frustration som jag tror är betydligt svårare än tidigare generationer människor drabbades av.
Många jagar efter saker som de tror fattas dem.
Det nutidsmänniskan  egentligen tappat bort är vårt sanna jag och förmågan till frid och stillhet som ju faktiskt är vårt naturliga tillstånd som människor.

Stillhet  helar våra tankar och gör oss livsdugliga.

Gäller att träna på den - tror jag!

"Vinden visar med sin kraft att förändring innebär ett motstånd, som måste överbryggas för att komma till insikt om det som döljer sig bakom de vindpinade områdena i en människas liv. När vinden får tillfälle att blåsa rent och avyttra alla gamla intryck och upplevelser, så renas själen från onödig belastning"

Birgitta Sjöqvist

l  

Styrelsen på Frivilligcentralen på middag idag!

Ser fram emot gemenskapen!

Dukat bordet med förväntansfullt hjärta och varma händer.

Bilden är bearbetad

"Det finns en ros i varje själ."

Hörde orden på radio för några dagar sedan och de har följt mig sedan jag hörde dem....

Inte för att radiorösten förde till mig ny kunskap utan kanske mera för att det var en aha-upplevelse.

Jag är helt säker på att det bor en ros i varje själ - en och annan blomstrar och doftar medan kanske rosen i en annan person slokar och mår dåligt.

Jag ser tanken om rosen i ditt och mitt inre som  en symbolbild för att vi behöver ta hand om oss - och också som en symbol för väldoften av vänlighet och omtanke som strömmar ut från oss.

Du vet - rosor är så fantastiskt vackra och har i de flesta fall dessutom en väldoft som vi njuter av - men - de har också taggar.

De underbara egenskaperna som finns i oss från födseln växer tillsammans med de taggar som vi tyvärr också har.

Oftast tillägnade av svåra erfarenheter eller av att vi inte blivit älskade så som varje barn måste bli.

Vi ser på oss själva och ser bara taggarna, det otrevliga.

Vi blir missmodiga och tänker att ingenting gott kan komma från oss.

Vi låter bli att vattna det som är gott inom oss och så hänger rosen och i värsta fall dör den.

Vi ser inte vilka möjligheter, vilka resurser vi har.

En hel del människor ser verkligen inte rosorna inom sig själva.

Någon annan måste göra dem medvetna om dessa

En av de största gåvor en människa kan ha är att kunna nå innanför taggarna och hitta rosorna hos andra.

Detta är vad som karakteriserar kärlek: att kunna se en människa och känna henne med alla hennes fel, men också upptäcka den fina blomknoppen i  själen, och sedan hjälpa henne att förstå att vattna rosen så den slår ut i blom.

Då kommer hon att blomma, och blomma trettiofalt, sextifalt, hundrafalt på det sätt som var henne givet och som det var tänkt.

Vår plikt i denna värld är att handla så att vi hjälper andra att upptäcka sina rosor och inte bara rosornas taggar.

Det är bara då som vi kan uppnå den kärlek som vi någonstans har för varandra.

Det är bara då vi kan blomma.

Önskar DIG en riktigt fin onsdag!

En lördag när du får känna hur rosenbladen vecklar ut sig inom dig!

Och då  -ett citat att ta med oss ut i den här dagen....

 "Vi är skapta för att briljera, så som barn gör.
Vi är födda för att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss.

Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma."

 Okänd tänkare