Allt var mycket nyss,

och ganska länge sedan.

Minnena bleks

som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Birger Norman

Ja jag gillar Tomas Tranströmer.

Få kan få fram en stämning och måla en bild som han kunde.

Han lever vidare ibland oss genom sina ord.

Idag vill jag dela dikten Preludium med dig!

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står – i tropiskt flöde – grönskan, med
lyftade armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess blänkande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

Ett utdrag ur Atle Burmans dikt: "Visst måste det finnas något större" kom till mig under ett samtal jag nyss hade på mitt arbete.

Vill gärna dela den med dig!

Visst måste det finnas nåt större och mer

än det som man hör och än det som man ser

och nånsin i livet kommer att veta ...?

Gud hjälpe min sökande själ att få ro

ja lär mig bli trygg i den barnsliga tro

som finner det svaret utan att leta ...

Små ting är ofta som styvbarn man vill adoptera.
Små ting lever i hörnen och ute på kanterna och
hukar förläget i sina skrymslen.
Många små ting är uppbyggda som tafatta ansatser.
Som det gamla saltkaret
som drömmer om Eiffeltornet i Paris
där det köptes som litet.

Bo Grapenskog

Att bli gammal kan kännas svårt nog.

Drabbas man dessutom av en demenssjukdom då blir det ofta som en gammal kvinna smed en demenssjukdoma till mig medan hon hårt höll min hand....jag är genomskinlig.....vet du om att jag är genomskinlig..

Jag tror mycket få beskrivit det så bra som Kent Andersson gjort i denna dikt som jag faktiskt tror heter just "Att bli sedd"

Plötsligt blir det tyst
främmande och kallt alla samtal dör
och du står ensam mitt i allt
som om du inte syntes
som om du fryst till is
du lever utan nånting att lämna som bevis

genomskinliga hjärta
genomskinliga jag
världen fladdrar förbi mig
som ljuset fladdrar i drag
blind kan man leva och ensam
vilsen och vilseledd
men värre än att inte se
är detta att inte bli sedd

Se mig lite grand
bara en sekund
livet som jag bär på
är ett koppel utan hund
jag älskar inte någon
om ingen älskar mig
det förefaller oklart
om jag lever eller ej

genomskinliga hjärta
genomskinliga jag
sänd en blick till mig någon
och gör mig synlig en dag
blind har jag fötts till livet
naken och oförberedd
men värre än att inte se
är detta att inte bli sedd

Möt mig som jag är
vänta inte mer
än det jag kan ge dig
och du själv är blind och ger
för länge kan man längta
för länge kan man stå
och drömma vid sin hållplats
och se sista bussen gå

genomskinliga hjärta
genomskinliga vi
skuggor rädda för mörkret
vi sakta försvinner i
blind kan du komma till mig
naken och oombedd
för värre än att inte se
är detta att inte bli sedd

Kent Andersson

Det krävs både regn och solsken

för att bilda en regnbåge

För att skapa ett berg

behövs också en dal

Ord kan inte bildas

utav endast konsonanter h

är krävs också en och annan vokal

Glädjen kommer ur ögonblicken vi möter

och här krävs även en liten tår

Ty hur du än försöker att skapa dig lycka,

måste du igenom alla livets sår

Marianne Wiklund

Min mamma var den som gav mig kärleken till poesin.

Hennes favoritpoeter har med tiden också blivit mina.

Hon uppmuntrade mig att skriva när jag kom med de små alster jag skrev som liten tjej.

Någon gång kanske ni kommer att få läsa någon av dem.

Mor samlade dem i en liten pärm.

Me4d tanke på den hmor var lästes flera dikter på hennes begravning.

Både vid begravningsgudstjänsten, vid graven, och vid minnes-stunden efteråt.

Min moster läste denna dikt av Nils Bolander som var mammas absoluta favoritpoet och som har en mycket stor plats i mitt hjärta också.

Så vill jag minnas dig:
det vänliga vemodet i dina glansiga ögon,
sprängfyllt av tacksamhet och tillit,
skimret kring din fuktiga panna,
ren som morgondagg och fjällvind,
vallfartssången,
för sångmästaren, med strängaspel, en psalm –
resfebern i dina fladdrande pulsar,
brännande av tyst förväntan,
hela du – en lärkvinge av längtan.

Så vill jag minnas dig:
lovsång för livets skull,
hemfärdssång för evighetens –
en spröd men kristalliskt klar melodi
från ett utslitet instrument.

En glödlampa brinner klarast
strax innan tråden ska brista.

Du var som underbarast
i det skymmande sista.

Så vill jag minnas dig.