Natten

Stannar upp i sin skönhet

Allt håller andan

Endast vindens dansande

Hörs från de höst klädda  trädkronorna

Natten är fuktig och kall

Frosten läger sig som en slöja över marken

En evighet kommer och går
Fiippa Wärnerstedt

När jag får gråa hårstrån och skrattrynkor vid ögonen
då ska jag fortfarande le åt min spegelbild

och när mina ben blir tunga och trötta
då ska jag gå långsamma promenader och se på blommor och fåglar

och när min rygg sedan blir gammal och krokig
då ska jag skriva dikter och sticka små strumpor till mina barnbarn

och när mina händer sedan blir svaga och skrynkliga
då ska jag läsa böcker och titta på moln och soluppgångar

och när min syn sedan blir suddig
då ska jag sjunga gamla sånger med knarrig röst och berätta om mitt liv för alla som vill höra på

och när jag blir ensam och bortglömd
då ska jag sitta vid fönstret om kvällen och skratta åt stjärnorna

och om jag misslyckas med alla mål och drömmar
då ska jag hitta nya
och nya

och om jag glömmer allt jag visste och förlorar allt jag kunde
då ska jag vara stolt över det minsta
lycklig över det lilla

och om solen slocknar och regnbågen bleknar
då ska jag fortfarande tro
på världen

och om jag dör imorgon
då ska jag minnas livet
som något lyckligt
Okänd poet

Jag snubblade i min stressade tentaläsning över denna dikt av fabriksarbetaren Ernst Prihm, han hade när han 1929 skrev den arbetat omkring 30 år i bruksortens sulfitfabrik, och en lördagsnatt i december när han hade nattskiftet skrev han denna lågmälda önskan om lite omväxling:

"Dröm i fabriken natten mellan den 7 och 8 december 1929

Det är  lördagsnatt, det är helgdagsfrid

då andra får vila från jordelivets strid.

Jag kämpar min kamp för mitt dagliga bröd

så att jag och de mina ej ska lida nöd.

Jag drömmer mig här från fabrikens sal

från svavelångans odrägliga kval.

Jag drömmer mig här från maskinernas dån

från virvlande damm och flygande spån.

Jag drömmer mig vandra på skogsklädda höjd

där jag lyssnar till fåglarnas jublande fröjd.

Där hjärtat uppstämmer sin skapares lov

i naturens stora och härliga hov.

Men drömmen förbliver dock städse en dröm

som alltid försvinner likt berusande ström.

Ty plikten mig kalla hän till min maskin

som surrar och surrar likt vredgade bin."

Visst önskar man honom den där skogspromenaden han drömde om på natten i den bullrande fabriken? Och visst undrar man om han fortfarande fanns kvar den dan då fabriken sprängdes - som ett slutgiltigt tecken på att byns tid som bruksort var förbi? Och vad han kände då - var det en befrielse att de där "vredgade bina" och "svavelångans odrägliga kval" förvandlades till ett minne blott? Eller var det som att se slutet på sitt livsverk? Kanske lite av båda delarna?

 Visst har jag ibland dubbelklickat
när jag vill få ljus i mitt rum
Och någon gång skrivit www
på matlistan
Det har hänt
en och annan mörk dag
att jag letat på nätet

för att se om jag verkligen finns...
Okänd poet

Vakna, vandringsman,

och se solen dansa

över tuvorna,

vakna,

och drick

av nattens dagg

 medan gryningen smeker

 din blick,

vakna,

och se tallarna

hälsa solen

med upplyfta grenar,

med höjda kronor

och guldbruna stammar.

Res dig ur mossan,

sprid gräset för vinden,

lämna din slocknade härd

Ty nattens skuggor

har slutat att kretsa

kring din skyddande eld.

Sök dig nya stigar,

ty dagen är ny och ren

och ännu är den späd och skir.

Vakna, vandringsman,

och sök din stig på vidderna

Kenneth Eriksson

Nu då sommaren försvunnit

och vi höstens dag har hunnit,

faller bladen liksom stjärnor

över höstens mörka natt.

Men vi anar redan våren,

knoppar små som finns i snåren,

en gång skall de åter grönska

uti solens gyllne sken.

Blomman den som frosten tager,

skall igen få lysa fager,

och den fröjdar då vårt sinne

i en sommar ny och varm.

Därför vi nu mörkret glömmer,

och till ljusets tid oss drömmer,

fast en höstdag även ger oss

efter frosten solklar dag.

Livet oss så mycket skänker,

kanske vi ej alltid tänker

på den dag som nu är inne,

för så hastigt flyr den bort.

Må vi tacka nu för tiden,

sommaren som är förliden,

årets växlingar oss giver

mycket mera än vi tror.

Judit Grönhage

Ögonblicken
korsar universum
som rop i natten
cirklar stjärnorna
oändligt stilla
rullar evigheten
vidare.

Tore Burman

En kasse öl och en parkbänk
en kompis och lite prat.
”det är väl så där” han tänker
som går förbi ”dom vill ha´t”.

Det går ganska bra på sommarn
en stekande julidag,
men kom igen om ett halvår,
du som tror att allt är så bra.

När vinden och kylan biter
och ölet har tagit slut
och kompisen dog i förrgår
och ingenting är som förut

Kerstin