Idag är det tisdagen 11 november och Mårten har namnsdag!

Jag gratulerar!

Sitter kvar på jobbet eftersom det är kurskväll för några av våra nya frivilliga.

Kunde inte låta bli att smyga in på lektionen och föreviga dem.

Fem kvällar om vardera tre timmar får man gnugga geniknölarna när man vill bli frivillig hos oss.

Grundkursen är obligatorisk.

Obligatoriskt är också att gå en särskild kurs för den som vill arbeta i familjestöd och för den som vill arbeta som stödkompis.

Jag beundrar dessa tappra som inte bara ger av sin tid för att hjälpa - utan också för att lära sig att bli så bra som möjligt på att göra det!

Det finns många människor som inspirerar mig.
Som ger mig mod att vara den JAG är!

De lever helt olika liv och är verksamma inom helt olika områden.

Gemensamt är att de valt hjärtats väg och modigt  och oförtrutet fortsätter att gå den vägen.

Vi ställs hela tiden inför fantastiska möjligheter, briljant förklädda till olösliga problem.

Lee Iacocca

Jag har just läst en bok  "The top five regrets of the dying" av den australiensiska sjuksköterskan Bonnie Ware.

Vet inte om boken finns på svenska . Isåfall skulle den nog heta något typ : De fem vanligaste sakerna man ångrar på sin dödsbädd.

Boken berörde mig på många sätt.

Jag kommer inte att skriva någon regelrätt recension här - utan mera  nämna några tankar som kom till mig genom läsandet.

Börjar dock med en liten presentation.

Bronnie hade arbetat med människor i livets slutskede och frågat dem om vad de ångrade mest i sina liv.

Det som kom högst upp på listan var att ångra att man inte hade vågat leva mer utifrån vad man själv ville göra i stället för enligt andras förväntningar.

Jag vet en sak väldigt säkert att jag vill inte ligga på min dödsbädd och ångra att jag låtit andra vara chef i mitt liv.

De fem sakerna som fiolk i boken ångrade mest var: 

 De skulle uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.
De önskar att de inte jobbat så hårt.
 Att de inte vågat säga ifrån.
Att de inte haft bättre kontakt med vännerna.
Att de inte tillåtit sig själva att vara gladare.

Tänk, det är inte den fina karriären man aldrig gjorde som man ångrar.

Det är inte det fina huset de aldrig köpte.

Det är inte de där stora sakerna som vi gärna tror är ingångsporten till lyckan.

Men det kan vara svårt att bestämma själv i sitt liv.

Dock inte omöjligt.

Man kan faktiskt jobba med något som är mindre betalt, bara för att man älskar det jobbet.

Även om man skulle ha kompetens till högre lön om man jobbat någon annan stans.

Att sitta tillsammans med en vän istället för att jobba övertid - det kan vara oerhört viktigt.

Att ha tid för sina barn.

Gå en promenad i vårsol eller höststorm iställlet för att stsa allt på att tjäna pengar.

Tid att leva.

Det tror jag borde vara det allra viktigaste livsmålet för oss människor.

Inte karräer och status.

Ingen av oss vill ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte vågat, alla dörrar som man gått förbi av rädsla för att misslyckas eller att bli avvisad, eller för att det rätt och slätt känns skrämmande.

Leva är det viktigaste valet!

Leva - och låta andra välja sitt liv.

Att ge ut av allt det livet givit mig!

Idag är det söndagen 8 november och Teodor och Teodora har namnsdag!

Jag gratulerar!

Från mig till DIG i kvällens sena timme - just innan läggdags - för mig i varje fall!

Om du vore här skulle jag ge dig en varm kram - men det är du inte - men från mitt hjärta önskar jag:

Må natten som kommer ge dig den vila du behöver och de drömmar du vill ha!

Imorgon är en ny dag!

Denna helg har vi haft besök av dem som ska överta Paradiset efter oss.

Skönt att känna att vi tycker om dem.

Och roligt att höra vilka planer till förändringar de har.

Och att de vill ha mycket kvar av blomkrukor och liknande.

Våra träpersienner och en hel del annat som vi inte kommer att få att fungera i vårt nya boende.

Om fjorton dagar vinkar vi hej då till denna underbara plats för sista gången.

Men vi skiljs från den med tacksamhet för vad den givit oss.

Och vi ser fram emot vårt egentliga nya boende dit vi flyttar 2 mars

I tre månader ska vi tränga ihop oss på 27 kvm mannen i mitt liv och jag.

Vi tycker det ska bli riktigt spännande.

Som om vi vore unga och nykära ....ja ni vet.

Och kanske är det just det som kan hända när kärleken får tränga ihop sig.

Att vi fårny inspiration och kan känna av den första kärleken.

Inte helt och hållet,.

Och det vill vi inte.

Det vi har idag, många år senare är så oerhört värdefullt - men lite av kittlingen kanske....att äntligen bo medmed den man älskar.

En del av våra sommarblommor tävlade här på morgonen om att lysa.

De är precis lika fina (nästan) som de varit hela sommaren.

Så här kan sommarblommor samsas med snön i november!

Sommarblommorna i amplarna är lika vackra som i juli - mot bakgrunden av snöklädd grönsakspall

Petunian vid knuten av gäststugan är nästan lika fin som i juli. Lite mindre blommor bara. Obeservera att taket på gässtugan egentligen är svart - att det ser vitt ut på bilden beror på att det är snöklätt.

Afrikanska Marguriten är långt från sitt ursprungliga hemland - men ser ut att trivas även snöklädd.