Det är få saker i mitt jobb som gör mig så glad som när jag får välkomna nya frivilliga.

Att möta människor som letat sig fram till en möjlighet att göra skillnad i en annan människas liv.

Utan annan betalning än det tacksamma leendet.

Och superduperglad(som en av våra unga tjejer säger) blir jag då det är unga människor som kommer.

Det gör det faktiskt ganska ofta.

Vi har en underbar samling ungdomar som fungerar som frivilliga.

Ofta kanske för att de tycker att de har extra tid då de pluggar!

Just nu - medan jag sitter här och skriver har ett glatt gäng slagit siog ner och lyssnar till en föreläsning om gränsdrganing.

Kanske ett av våra allra viktigaste delmoment i grundkursen.

Att ta sig tid för sitt eget liv också - annars tröttnar man snart.

Kanske särskilt om man är ung.

Det är verkligen hopp om  framtiden.

Det finns så många underbara härliga ungdomar som vill förändra.

Unga killar och  tjejer som med glatt sinne vågar utmana den rådande ordningen med ytlighet och materialism.

Och istället ge av tid och kraft för att göra skillnad - ofta för någon äldre som får komma ut.,

Men många gånger för en annan ung person som kanske har ett funktionshinder eller "bara" extraem blyghet eller oföretagsamhet.

Hatten av för dessa ungdomar!

Magen tillhör en mig närstående, inte den unga tjejen

För någon månad sedan träffade jag i mitt arbete en tjej på nitton år.

Hon ringde och ville komma så fort som möjligt.

Och när någon säger så,  läggs allt som går åt sidan för att de ska få komma omgående helst.

Det var en späd och ängslig liten tjej som ringde på vår dörr.

När hon tog av sig den stora jackan såg jag att hon hade en inneboende.

Hon var gravid.

Hon berättade om sig själv och si uppväxt.

Föräldrar som kanske ses som lyckade i mångas ögon - men utan tid för sin dotter.

Även nu - när hon var gravid - och visste att hon skulle bli ensam om att ta hand om barnet. Hon hinner klara av gymnasiet.

I sommar blir hon mamma.

När jag frågade vad jag kunde göra för henne sa hon: Jag vill ha en trygg famn!
Orden slet tag i mig.

Hela den lilla tjejen var ett rop efter en trygg famn.

Jag kom genast att tänka på en av mina frivilliga som själv blev ensam med ett barn i hennes ålder.

Nu är barnet vuxet och hon vill gärna  betyda något för någon.

När jag pratade med henne efter att flickan gått sa hon:" Åh, vilken gåva av livet!"

För en vecka sedan möttes de båda här.

Och fann varandra direkt.

Jag oroade mig lite för föräldrarna.

Hur skulle de reagera.

Trots allt skulle de ju bli morföräldrar och kunde känna sig hotade av denna dotterns nya vän.

Idag ringde mamman och tackade för att hennes dottyer fått ett bra mottagande här, och för att det fanns någon som ville finnas med i hennes liv.

Mamman sa att hon var mitt i karriären - och hade dåligt med tid, men att det inte betydde att hon inte kände för sin dotter och hennes situation.

Hon berättade också att de bjudit hem dotterns nya vän i fredags kväll.

Och de gillade verkligen henne de också!

Så underbart att se saker lägga sig tillrätta till människors bästa!!

Jag tror att den lilla bebisen får en" farmor", förutom att nog mormor och morfar också vill vara med i dotterns och barnets framtid.

Förstår du att jag älskar mitt jobb!

De får nog dras med mig även när jag stultar in här med rollator  

Nu gäller det att sätta igång med förberedelserna för kvällens styrelsemöte.

Nu och då läser vi om nyfattigdomen i Sverige.

Om hur hårt många barn drabbas av den.

Enligt Rädda barnen finns 242 000 fattiga barn i Sverige.

Det är otroligt många.

Jag möter dem ibland i mitt arbete.

Inte kanske så ofta som diakonerna i kyrkan eller socialvården.

Men bland de familjer som har en eller frivilliga runt sig i vad vi kallas Familjestöd uppfyller många barn kriterierna för att kallas nyfattig.

De har mat för dagen...delvis genom dagis och skolmåltider.

Men de har ingen egen cykel, ingen dator hemma, i värsta fall inte en TV.

De kan aldrig åka på semester eller gå på djurparken trots att de bor bara ett par mil från Kolmården.

De har inga märkeskläder.

Ibland inga leksaker, eller väldigt dåligt med leksaker.

Ingen mobil - det är inte ens att drömma om - i bästa fall har föräldern en.

Vi har en esnamstående förälder med sex barn.

Mellan 1 ch 12 år.

Dessa barn saknar det allra mesta.

En av de frivilliga frågade vad de helst av allt önskade sig.

De fyra älsta barnen svarade just att få gå på Kolmården och att få äta hamburgare där.

denna otrtoliga frivilliga och hennes kolleger som finns runt den här familjen som stöd skickade ut en förfrågan till sina vänner om de kunde hjälpa till att bekosta en dag på Kolmården för barnen och mamman.

De fick ihop pengarna.
Mamman grät av glädje när de berättade detta.

Ungarna galltjöt - av glädje.

De behövde också pengar för att hyra en minibuss.
Och även detta räckte pengarna till.

Efteråt sa en av de frivilliga till mig: "Det var en heldag för ungarna och för mamman också.
Men det var minst lika underbart för oss tre att få dela deras glädje.
Så oerhört tacksamt att få se dessa barn tjuta av glädje, bli övermätta av hamburgare och glass....faschineras av delfinerna  ....och till slut somande de minsta i busden på vägen hem.
Jag gick hem med hjärtat överfyllt av tacksamhet och glädje."

Så är det - kanske finns det ingen glädje som är så stor som att få vara med och göra andra riktigt glada.

Likadant sa de frivilliga som hade glädjen att dela ut julklappar till de av våra familjer som inte har råd att skaffa det själva.

(Julklapparna skänktes av en företagarförening i  vår stad)

Det var det roligaste jag varit med om, sa en av dem som också fungerar som extramormor i en av familjerna.

Allt oftare hör man orden: "jag har sååå tråkigt - det är så trist!"

Hur kan det vara möjligt i en tid när vi utsätts för information från det vi slår upp ögonen tills vi stänger dem?

Det är verkligen en paradox!

Det finns forskare idag som menar att tristess är kopplat till undertryckt ilska och/eller frustration.
Kanske har de rätt.

Jag har svårt att hitta någon annan förklaring att möta med.

På min arbetsplats är vi också anordnare för personer ur Arbetsförmedlingens Sysselsättningsfas. Populärt kallat Fas 3.

En riktigt olycklig benämning.

Jag kan märka att många av dem mår riktigt dåligt och upplever varje dag som fylld av treistess.

Nästan så jag kan känna att det stör om mitt god morgon är alltför glatt.

Åtminstone är det så när de just kommit till oss.

Men då de varit hos oss ett tag - gått våra kurser och börjat göra uppdrag. Uppdrag som vanligen består i att ledsagning av äldre.

Kommunerna ger ofta inte längre denna ledsagning - eller inte i varje all del som kallas "trygghetsledsagning".

(Så tråkigt - eftersom tryggheten är så viktig för den som blivit äldre. Kanske ser dåligt, hör dåligt. Går dåligt.)

Plötsligt förändras  personen som tyckte allt var så trist i början.

Allt oftare här jag glada skratt från rummet intill.

Och jag ser att det börjar utvecklas en ny känsla av självrespekt och insikt om sitt värde hos dem.

Då har vi lyckats.

Vi kan inte ge dem jobb.

Men vi kan hjälpa dem att bygga upp en grund för att ha möjlighet att få ett jobb.

Och att inse att man är behövd och betydelsefull för någon.

Det tar bort tristessen.

Du som funderar över vad som händer på Frivilligcentralen - följ oss gärna på Facebook

På bilden här nedanför är det Robert - en av våra härliga frivilliga som har en fin stund med en riktigt gammal dam!

För många av oss är det
så svårt att räcka till
för allt som måste göras
och allt det som man vill.

Men fast det är så mycket
på jobb och hemmavid
så är en del beredda
att ge utav sin tid.

Det värmer mig i hjärtat
att du är en av dom
- att du är en person
som gärna bryr dig om.

Så tack för att du visat
sån omtanke om mig.
Och hoppas jag får chansen
att göra nåt för dig.

Siv Andersson

Sent hemma efter en lång arbetsdag som avslutades med ett möte mellan en kvinna  som mår otroligt dåligt och en frivillig som för fem år sedan kom till Sverige från krig och förföljelse.

Inte med en massa tid över - men med en brinnande vilja att ge tillbaka något till det land som tog emot henne och hennes familj!

Jag är starkt berörd och två saker bor i min tanke.

Dels den här dikten som du just har läst av Siv Andersson - och så uttrycket: "Sänd ditt bröd över havet - när du behöver kommer det tillbaka"

Det är få som har ett jobb med så många arbetstimmar i veckan som jag - men det är nog ännu färre som har ett jobb där de får vara med om så här underbara möten!

"Vilka motiv har människor för att bli ideella.

Göra insatser utan lön för att andra ska må bätte....

Frågorna ställdes till mig av en journalist häromdagen.

Det finns inte ett motiv som delas av alla.

Det är ett som är säkert.

Så hur skulle jag svara - jag som vet att 48% av Sveriges befolkning för ideella insatser.

Genom olika organisationer som vår Frivilligcentral, kyrkor, tjej och kill jourer, Brottsjorer, mot hemlösa.
Inom idrottsrörelsen.

Föräldraorganisationer, telefonjourer ....med mera...med mera...

Jag vet att det finns något av fem i topp när det gäller motiven.

att det är roligt

göra nytta och hjälpa andra människor

känna att man behövs

bidra till organisationen

göra något meningsfullt

När jag går igenom våra samtalen i min tanke, med nya frivilliga som jag har mellan 2 och 5 gånger per vecka dyker ofta dessa  motiv upp.

Men det finns också andra, lite annorlunda, kanske mera personliga.

Men i vilka åldrar är de?

Och är det mest kvinnor eller män?

Eftersom jag för bara några dagar sedan gått igenom de frivilliga vi har just nu så ser det hos oss ut så här.

16-29  år

Män 20

Kvinnor   32

30-44 år

Män  18

Kvinnor 45

45-59  år

Män 19

Kvinnor  28

60-64 år

Män 34

Kvinnor  45

65-74 år

Män 14

Kvinnor 33

75-84  år

Män  13

Kvinnor   32

84-90 år

Män 0

Kvinnor 1

Lätt att se att kvinnorna leder i alla åldrar.

Men som du ser - det är inte bara pensionärer.

Det är folk som studerar., jobbar, tar ett sabbatsår, sjukskrivna, arbetslösa  - och pensionärer.

Ett snitt av befolkningen skulle jag vilja säga.

Det var en liten inblick i statistik som jag tyckte var så tråkigt när jag var ung.

Men som jag numera tycker är oerhört intressant.

Med denna inblick önskar jag DIG en riktigt God Natt!