Sen eftermiddag hade jag tid på tryckeriet för att lämna manus till Frivillignytt.

En del av mitt jobb att se till att detta alster som är en blandning mellan programblad och tidning blir verklighet.

Har jobbat med den sedan före jul och många timmar under julen och sedan varje dag bland allt annat som jobbet kräver av mig.

Märklig känsla att lägga över det i den vane tryckarens händer..."vi gör så här och så här...så stämmer sidantalet."

Jag som trodde jag hade perfekt sidantal!!

Mycket för min stackars hjärna att ta in.

En märklig blandning av känslor att lämna ifrån mig manuset.

Dels lättnad...puh så skönt, någon annan tar över.

Dels en känsla som gränsade till att lämna över sitt barn.

Ja inte fullt så kanske - men åt det hållet.

Jag väntar ivrigt på att få tillbaka manuset - bearbetat av yrkesskickliga händer.

I fredags innebar mitt arbete bland annat att besöka en dam på ett äldreboende eller som man ska säga idag; särskilt boende.

Från mina papper visste jag att det var den ena dottern som kontaktat oss på FC.

Hon tyckte att mamman som gick mot nittio år, behövde någon som kom och hälsade på.

I papperna kunde jag också läsa att denna kvinna hade två döttrar och att båda bor ganska nära vår stad..

När jag gick in genom porten möttes jag av den doft  av instituion som jag genom mina år som samordnare på en frivilligcentral lärt känna som ett slags signum för dessa boenden.
Lite kiss, lite mat och så - förstås - doften av bonvax.

Den personal som öppnade för mig då jag ringde på gick före mig allra längst bort i korridoren där hon knackade på.

På dörren stod: Här bor xxxxx.

Första gången jag såg det tyckte jag det var lite gulligt.

Men med tiden har jag börjat undra över om vi tar efternamnen ifrån våra gamla.
I någon slags galen strävan att "förbarnsliga" dem.

På våra dörrar där vi bor står hela vårt namn.

Varför inte på dörren till det rum där vi får vår sista bostad på jorden?

En nätt liten kvinna satt i rummets enda fåtöj och lyssnade på radio.
Hon såg lite frågande på mig.
När jag presenterade mig och förklarade att jag kommit för att hennes dotter ville att hon skulle få en frivillig som besökte henne tittade hon hastigt upp på mig och sa: "Det kan jag tro"

Men se, det behöver jag inte.
Jag har två döttrar.

Jag försökte försiktigt påpeka att de ju arbetade på vardagarna och att det kunde vara roligt att få besök en alldeles vanlig vardagsförmiddag svarade hon inte.
Hon bara tittade länge på mig.
Efter en stund sa hon:
Jag ska tänka på`t.
Om du skriver din adress på det här kuvertet så skickar jag mitt svar.

Hon behövde verkligen inte tänka länge.

Idag låg svaret i brevlådan.

Jag fick många tankar av det brevet. Tårarna (som ofta kommer i mitt jobb) rann medan jag läste.
Vi behöver många lektioner när det gäller att inse att även den som är gammal och inte praktiskt kllarar sig själv har egen vilja och egna ord.

Jag citerar det ordagrant här:

Till frivillighetsdamen.

Goddag!

Tack!

För att du kom och var rar och snäll.
Men nej tack!
Jag behöver ingen människa.

Döttrarna tror jag är dum.

Men jag måste få säga, att dum är jag inte.
Gammal, det  är jag, men inte dum.
Jag har inte långsamt.
Min käre make xxxxx som gick bort för över trettio år se, det är liksom att han kommer och hälsar på mig.

Nästan som jag sitter och pratar med honom.

Så verkligt känns det.

Tack igen!

Men nej tack!

Goda hälsningar

xxxxxxxxxx

Att frivilligt engagera sig för att stödja andra människor kan vara mycket givande, men det kan också vara svårt.

Hur skapar man en god relation till den man möter?

Jag har länge sökt böcker att kunna sätta i händerna på våra  fina frivilliga.

Böcker som kan ge verktyg i deras många gånger tuffa uppdrag.

För ett år sedan ungefär hittade jag boken "Samtal och möten i frivilligt socialt arbete".

Köpte och läste.

Och  blev glad.

Två gånger har boken fungerat i för en grupp frivilliga i en bokgrupp.

Och deras omdömen är lika fyllda av superlativer som mina.

Boken har tillkommit på initiativ av BOJ, Brottsofferjourernas riksförbund, men är lika bra och givande för alla som frivilligt engagerar sig för att stödja andra människor.

Även den som man vill lära sig mera om sig själv och andra, kanske för att stödja en vän - har stor glädje av att läsa boken.

Du kan köpa boken bland annat på Adlibris

Författare är Jakob Carlander, legitimerad psykoterapeut och präst.

På Frivilligcentralen har vi något vi kallar punktinsatser.

Det betyder oftast att följa  med och stödja en äldre person.

Oftast till vårdinrättning.

Men ibland till inköp eller något annat.

I år har vi utfört drygt 100 sådana uppdrag per månad.

Denna insats efterfrågas idag i så hög grad att vi nästan inte klarar det.

Vilket beror på att biståndshandläggarna sedan några år tillbaka inte längre får ge biståndet ledsagning annat än i mycket speciella fall.

Tidigare utförde ju hemtjänsten ofta dessa ledsagningsuppdrag.

De ser hur oroliga de äldre är inför tanken på att tvingas ta sig ensam, om än med färdtjänst till läkar eller sjukhusbesöket.

Så ringer de oss.

Vi känns nog lite som sista utvägen.

Och jag bara hoppas att vi får tillrä'ckligt många frivilliga som vill utföra dessa uppdrag så ingen av våra äldre ska behöva uppleva otrygghet och onödig ängslan inför besöket.

Visst vore det bra om anhöriga ibland kunde få "vaffa" - på samma sätt som föräldrar får "vabba" när barnet är sjukt.

Då kunde i alla fall ibland den äldre få någon med sig som känner dem väl.

Sitter kvar på jobbet eftersom det är kurskväll för några av våra nya frivilliga.

Kunde inte låta bli att smyga in på lektionen och föreviga dem.

Fem kvällar om vardera tre timmar får man gnugga geniknölarna när man vill bli frivillig hos oss.

Grundkursen är obligatorisk.

Obligatoriskt är också att gå en särskild kurs för den som vill arbeta i familjestöd och för den som vill arbeta som stödkompis.

Jag beundrar dessa tappra som inte bara ger av sin tid för att hjälpa - utan också för att lära sig att bli så bra som möjligt på att göra det!

Idag har jag räknat ihop hur många punktinsatser/ledsagning våra frivilliga gjort under september månad.

En punktinsats är en äldre person som vill ha ledsagning till vårdcentral,sjukhus, tandläkare, sjukgymnastik, kyrka, shoppinggcenter med mera.

För att de känner sig för otrygga i en värld full av knappar som de inte riktigt vet hur de ska använda.

För att de hör dåligt och är rädda för att bli behandlade som om de vore dumma i huvudet.

Eller kanske för att de ser dåligt och riskerar att få svårigheter att hitta.

För att de lätt blir yra och vill ha en arm att hålla i.

Ingen insats av de 131 som gjordes varade mindre än 3 timmar och den längsta insatsen varade i sju timmar.

Medelinsatsen var 4 timmar och tio minuter.

T'nk så mycket kärlek och omtanke det bor i människornas hjärtan i min stad!

Känner5 mig ödmjukt tacksam för att få vara samordnare/frivilligutvecklare på den Frivilligcentral dit dessa underbara människor är knutna!

Och att få dela deras stad och kalla den för min!

Igår kväll när jag skulle lämna mitt arbete, gick jag som vanligt runt och plockade i ordning.

Slänge dagens tidning, rättade till stolar, tog ut ett använt glas och satte i diskmaskinen när jag plötsligt fick se en lapp som låg på ett av borden.

Jag vet inte om det är någon med poetisk ådra som skriv it orden under dagen medan den suttit där - eller om det är ord ur någons dikt....

Delar lappen med er....

Allt var rätt  - och inget var glömt på vår resa!

Café Wadköping väntade med dukade kaffebord vilket alla lät sig väl smaka av när vi kom fram efter två timmars bussresa.

Så upptäcktsfärd bland alla hantverkare och vackra hus i ett par timmar innan det var dags att åka till Svampens restaurang för en lunch som slog det mesta.

Alla kunde hitta sin favorit på den buffén!

Kolmårdsbuss chaufför Börje rattade bussen tryggt och säkert.

Avvärjde till och med en olyckap å vägen hem där en bilist som nog fått sitt körkort på märkligt sätt gjorde en fullständigt vidrig omkärning av en långtradare.

Hade inte vår chaufför varit så snabb med att kasta bussen åt sidan (jodå - alla i bussen skrek . det var faktiskt otäckt) hade det troligtvis gått så illa att personbilen klämts mellan buss och långtradare.

Sammanfattningsvis trots denna incident - en underbar dag i underbart sällskap!