Att liksom jag - arbeta som  samordnare på en frivilligcentral innebär att hela tiden ha många järn i elden.

Och efter sommarstiltjen börjar nu allt dra igång på en gång.

Så - idag upptäckkte jag mitt skrivbord var överfullt och likaså mitt huvud.

Bestämde mig för att ta en kort snabb promenad för att åtminstone få huvudet i funktion så jag kan ta itu med skrivbordet.

Medan jag gick vandrade tankarna sina egna vägar.

Jobbar man som samordnare på en frivilligcentral jobbar man också med relationer.

Och då kan man lätt glömma den viktigaste relation vi alla har..

Den  relationionen funderade jag på under promenaden

Jag är ju det enda sällskap jag har ibland och det är ju den relation jag inte kan lämna.

Precis som för dig!

Om jag inte fungerar i relationen med mig själv kan jag inte fungera i relationen med andra.

Vem är jag? *
Det är en fråga till mig själv i realtid, det hjälper inte att veta vem jag var igår.

Vem är jag just nu?

När det blir så här mycket på jobbet räcker jag ju inte till för allt det jag borde klara av -  och jag själv och mina egna behov kommer sist på prioritetslistan .

Och eftersom det ofta är mycket på mitt jobb - blir det ofta så!

Alla  - eller nästan alla  - jag möter har behov som skriker.

Då stoppar jag lätt undan mina egna behov.

Medan jag gick där och regnet började falla insåg jag att min relation till mig själv  nog faktiskt är den viktigaste relationen i mitt liv, för om inte den fungerar kommer inga andra relationer heller att göra det.

Och som sagt - jag jobbar med relationer.....

Det gäller att ta en promenad både nu och då under den här hösten....

Jag kom fram till att relationen till mig själv har goda förutsättningar att vara bra om jag uppskattar mina goda sidor och accepterar mina brister.

Det är väl det mina vänner gör…hoppas jag...eller....

Det dyker upp mer och mer litteratur och tankar om att snällhet och godhet tar oss längre än motsatsen.

Att vara elak och inta en översittarattityd - säga spydigheter och försöka sätta sig på andra -  är idag att vara en förlorare.

Vinnaren är den vänlige!

När mina barn gick i skolan  och skulle beskriva någon ny vän/lärare/någons förälder så var det väldigt ofta de sa – Han/hon är snäll! Jag tänkte ofta att det verkar vara den finaste utmärkelsen.

Och barn är ju kloka.

De har inte fått så mycket smolk i ögonen ännu!

Vinsten för den som är snäll  är tvåfaldig. När ddetta att vara snäll blir  ett medvetet fokus kommer du att tycka bättre om dig själv

Allt som oftast får dina handlingar dessutom ett positivt gensvar från din omgivning och du själv blir bemött med mer snällhet i gengäld.

Inte så illa eller hur!

Nu är det ju ändå så att det allra bästa är att vara snäll utan att vänta sig något i gengäld -  utan förväntan på  tacksamhet utan bara fäör att det är så härligt och så smart att vara snäll!.

Att vara snäll och känna sig snäll är belöning i sig själv.

Så - låt vänlighet och omtanke  flöda – då mår vi alla bättre!

Det går fort nu konstaterade någon jag pratade med i veckan som gick....tidigare och tidigare kommer mörkret på kvällen.

Och jag måste hålla med och inse att sommaren sjunger på sista versen

Det är både med sorg och lite vemod -men ändå med en viss förväntan som jag tar farväl av sommarens ljusa kvällar.

Visst känns det i hjärtat när blommorna börjar visa tecken på trötthet.

Men - det gäller att komma ihåg att snart går blommorna i vila, och laddar kraft inför kommande sommar!

I år är det lättare än förra året att inse att sommaren snart är ett minne.

För den är verkligen ett varmt solsprakande minne att bära med oss in i hösten.

Jag tror de flesta av oss är överens om att vi haft en toppensommar.

De minnena får vi ta med oss in i hösten.
Hösten ger tid för eftertanke och kanske kommer vi att upptäcka nya sidor i minnena från sommaren.

När vi får tid att bara vara - tända ljus och sitta tyst och fundera.

Tid för eftertanke!

Tid för tända ljus och tända brasor.

Tid att mötas igen.

Sommaren är ju förskingringens tid.

Alla är borta vid olika tider.

Men till hösten är alla vännerna på plats igen och det blir tid till långa fikastunder och glada skratt.

Men innan dess finns det tid till vandringar i skogen - även om kantarellerna inte är många i år så hittade vi några på gårdagens skogsvandring.

Så visst finns det anledning att känna förväntan!

När vi ler eller när någon ler mot oss så fylls våra hjärtan med glädje…

Det är så lätt att le och kanske just för att det är så lätt så tycker vi kanske att det inte är så viktigt..

Men - ett leende kan förändra din dag!

Få det att ljusna även när det känns mörkt och tungt.

När någon ler mot dig - eller när du själv ler mot någon...så händer någonting!

 Faktum är att vi kan påverka  mer än vi tror.

På ett mycket enkelt sätt.

Med vårt leende.

Bara genom att le skickar du budskap till din hjärna att du är lycklig.

När du är lycklig producerar kroppen lyckohormonet endorfin.

Så starta dagen med att le mot dig själv i spegeln!

Du förvandlar den gråaste och tyngsta dag med detta leende.

Behåll leendet när du går hemifrån och möter människor.

Du tappar snart räkningen på hur många som ler tillbaka.

Pröva att ta ett djupt andetag och le nästa gång du känner dig stressad.

Leendet får din kropp att lugna ner sig, hjärtat och andningen blir långsammare och du känner mindre oro.

Det är klart att det känns dumt att tvinga fram ett leende när du inte känner för det.

Gör det ändå!

När du ler så lurar du kroppen att du är glad och detta fungerar som en självuppfyllande profetia ….

Mycket studier har gjorts på ämnet och alla kommer fram till att kopplingen fungerar åt båda hållen.

Le som ler människor emot dig och du blir själv glad - redan av ditt eget leende.

Hur mycket gladare blir du så inte av de leenden du får i gengäld.

Ett leende är magiskt.

Kanske kan du inte jaga bort molnen på himlen med ditt leende - men du kan jaga bort molnen på din pappa och därinne i hjärtat.

Idag finns det ett honnörsord framför alla andra skulle jag vilja påstå - ordet är "aktiv"

Man ska vara aktiv, pigg och alert.

Det betyder faktiskt att man oavbrutet lever ett "bråttom-liv"

Kanske har vi haft bråttom genom hela semestern.

För att hinna uppleva - se och vara med!

 Jag vet inte hur din sommar varit men förhoppningsvis har den inneburit något av vila och återhämtning.

Visst har du en del gyllene minnen från sommaren som obönhörligt ligger bakom oss.

Jag tror att dessa minnen framför allt får sin glans av långsamheten-stillheten.

Att vi lagt stressen på hyllan.

Om vi nu gjort det!

Nu väntar arbetet på många av oss - och de stilla stunderna blir svårare att fånga.

Men vi måste - om vi ska må bra ha  - stunder som är ett enda NU!

Där vi bara finns en stund!

Vi alla har kunskap och visdom inom oss, men för många har det slocknat eller glömts bort , sprungits ifrån i stressen att hinna så mycket som möjligt.

Vi alla har ett inre ljus som väntar på att bli väckt - men det kräver närvarostunder!

Jag önskar oss alla sådana stunder - även nu när vi snart går in i arbetet igen!

Det är i närvaro, - under av inre stillhet och reflektion - som vi får insikter, klarhet, kunskap   och visdom.

Om vi inte ger oss själva dessa stunder är det lätt att vi missar vår egen klokhet, våra insikter, vår kunskap och visdom, som vi själva och de omkring oss så väl behöver!

Hade ett samtal häromdagen med en mycket ung kvinna som har haft oturen(det är vad jag tycker) att hitta en pojkvän som är oerhört svartsjuk.

Bland annat kräver han att få kolla hennes mobil

Hon tolkar det som man kanske gör när man är ung och oerfaren som ett uttryck för hur mycket han älskar henne och hur rädd han är för att mista henne.

För mig satte det igång tankar om vad svartsjuka är.

Varför man blir svartsjuk och så vidare....

Först vill jag slå fast:

Svartsjuka är inte kärlek.

Det är motsatsen till kärlek..

Det är rädsla.

Svartsjuka är just som den heter - svart ...svart så att den färgar av sig och leder till att man lätt ser allt i tillvaron i svart.

Det tragiska är att den som är mycket svartsjuk av rädsla för att förlora sin älskade, riskerar att göra precis det genom sitt destruktiva, kontrollerande beteende.

Om man kan vara öppen med sina känslor om man är svartsjuk tror jag att man kan övervinna den där riktigt svarta svartsjukan.
Då kan man också möta förståelse från den andra parten.

Både i det samtalet och i den fortsatta relationen.

Visserligen är svartsjuka äen känsla som kan vara svår att göra sig av med när man väl har drabbats av den.

Det är inte lätt att helt plötsligt sluta känna något, bara för att ens partner säger att man inte borde vara svartsjuk. Känslan finns kvar ändå.

Ivern att bli älskad slår lätt fel om vi inte fått den ”grundläggande självkänslan mors och fars kärlek och ömhet skulle ge oss som barn.

Får vi inte detta då, under våra första levnadsår, förföljs vi lätt av mindervärdeskänslor resten av livet, en känsla, en rädsla, som föder ägandebegäret som falskt ”tryggar” det vi älskar….

Det är mänskligt att vara lite svartsjuk i sin iver att bli sedd, älskad…men överdriften är sjuklig och farlig!

Det är viktigt att slå fast!

Om du själv vet att du ör svartsjuk till överdrift - gå gärna in på den här sidan

Stressen har tagit över mångas av våra liv.

Den gör oss sjuka,  tvingar oss att knapra magkatarrsmedicin som godis och den slår emot våra relationer.

Kortvarig stress – under en kortare tid– är vanligtvis inget problem: den kan faktiskt hjälpa människor att prestera efter sin optimala förmåga.

Stress blir en risk för säkerhet och hälsa först när den är långvarig,

God stress är när man får ett extra adrenalinpåslag i en pressad situation, man känner att man fixar det, man är nöjd med sig själv och det man gör.

Om stressen ska fortsätta att vara god måste man ha tid till återhämtning mellan varven.

Tid att göra roliga saker - och tid att "bara-vara",

Annars blir snart den goda stressen en ond stress.

Istället för att vara en kreativ kraftkälla förvandlas stressen till en järnrustning där man ohjälpligt är fången om man inte får dessa återhämtningsperioder.

Det allvarliga idag är att tiden för dessa återhämtningperioder har minskat.

Det är inte längre tal om 40-timmars vecka i många yrken.

Det blir ofta betydligt flera timmar i veckan.

Särskilt gäller detta personer som aebetar inom IT och personer i ansvarsställning och/eller chefsställning.

Dessutom - med åren vi lever  minskar vår förmåga att klara stress - genom att hjärnans möjlighet att ta hand om stresshormonet kortisol försämras med åren.

Äldre personer har en lägre stresströskel.

Och äldre blir vi alla om vi får leva!

Så - för allas vår skull borde vi se till atta ALLA som jobbar har möjlighet till återhämtning - särskilt om jobbet är ansvarsfullt och stressigt!

Hur vi kommer dit är kanske en annan sak.

Men ATT DET GÅR - det är jag övertygad om.

Jag tror att det är en bra början att försöka påverka den allmänna attityden - och sprida insikten om att stress som pågår dag ut och dag  - utan pauser nog långa för återhämtning -  faktiskt tar människoliv.

Vaknade i dag med huvudet fullt av funderingar om  hur olika livet gestaltar sig för oss människor. 

Visst har alla människor tillgångar och brister i sina liv och alla möter både glädjeämnen och motgångar.

Ändå är det så att en del får så mycket mera motgångar än andra.

Mera sjukdom - mera uppförsbackar.

Det är inte rättvist!

Nej livet är inte rättvist - även om jag ofta tänker på Karin Boyes dikt och strofen...att det finns en rättvisa på botten av tingen...en rättvisa vi inte ser - i varje fall inte ännu.

Om det är en tröst för ett tigerhjärta - ja det vet jag inte - men för mig är det ändå ett slags tröst.

Jag tror också att det är flera än jag som konstaterat att många människor som mött mycket lidande har fått en nobless över sig som inte är alla givet.
Ett gruskorn som kommer in i en mussla och orsakar skavsår kan efter en tid bli till en pärla.

Kanske är det just det där gruskornet - som känns för varje steg man tar - som gjort den människan till en sällsynt pärla.

Någon som har extra mycket att ge till oss andra.

Någon som vet hur det är att ha det svårt - för den har själv varit - eller är - där.

Om det är rättvist har jag inte vishet nog att bedöma.

 Men kanske ska man istället för orättvist säga olika.

Vi får olika vägar att vandra genom livet på.

Det stora - oavsett våra olika vägar - är att vi alla kan bli Någon för någon eller några.

Någon som vet - som förstår - ibland kanske bara förstår att vi inte förstår - men vi är där.

Och visar att vi tänker vara det!

Och kanske kan vi alla försöka vara varandras "smultronställen"!

Någon att glädjas åt - att känna sig glad tillsammans med!