REFLEKTERA MERA!

Jag läste uppmaningen på en vägg.

Klotter ni vet.

Som för det mesta är omöjligt att förstå för den icke invigde

Men här stod plötsligt en uppmaning som faktiskt fick mig att hoppa till!

Det finns en del synonymer till ordet: terkasta, spegla,  avspegla, återge.

Jag tror att vi alla inklusive politiker och andra som ska styra vårt land reflekterar alldeles för lite.

Ibland sker förändringar i vårt liv.

Då blir behovet att reflektera överhängande.

Att ta tid för reflektion har mycket att ge oss.

Just denna helg ska jag och min man ägna helt åt reflektion.

Vi har hittat en riksomfattande förening för Synskadade och där finns också många anhöriga.

Vi ska tillbringa helgen med dem.

Jag behöver träffa andra som vandrar på den här fysiskt sett mörknande vägen.

Och min man behöver träffa anhöriga.

Det är svårt att vara anhörig när livet förändras för den man älskar.

Turbulensen runt mina svärföräldtar har lagt sig något.

Och kontakten och ansvaret tas över av min svåger med fru
Vi är väldigt glada och tacksamma över att vi inte behöver missa denna helg som vi sett fram emot under flera veckor.

Vi upplever behovet båda två - tillsammans och på varsitt sätt.

Och vi hoppas på givande kontakter i helgen i Stockholm.

När vi är ute och kör bil är motorvägen ett bra sätt att komma från punkt A till punkt B.

Det går fort.

Ibland behöver vi lämna livets motorväg för att ta den långsammare vägen....en stund....

Önskar DIG - där DU är - och med de omständigheter som är DINA just nu en riktigt skön helg.
Solen lyser lovande.

"Jag gillar olika" är en slogan som man hör ofta idag!

Det ä'r inte svårt att skriva under på det uttrycket för det är ju just olikheterna mellan oss som är det fantastiska, både de inre och de yttre olikheterna.

Jag måste faktiskt helt ärligt säga att ofta tycker jag personerna i fråga många gånger är vackrare på före-bilderna än efter-bilderna i gör-om-mig-reportage.

I varje fall är de minst lika vackra!

Det handlar inte om bättre utan om annorlunda.

Och det kan ju vara kul i sig att se hur man skulle kunna se ut - om man hade lust att lägga ner en massa tid på det.

Men inte är man vackrare - men man ser annorlunda ut som sagt.

Jag har en dröm - att det ska läggas ner lika  mycket tid, intresse och pengar på att tala om för oss att vi  duger som vi är .

Hur många ”ändra- min attityd och mitt beteende"-program har du sett?

Jag har nog aldrig sett ett enda.

Jag hoppas innerligt att du och jag ska våga se vår egen storhet utan att för den sakens skull kliva på andra eller tro  oss vara värda mer än andra. .
Jag är okay och du är okay!
Vi behöver inte försöka kopiera varandra.

Och vi behöver absolut inte tävla med varandra - vi är här för att komplettera varandra - så att inget fattas - en harmonisk enhet.

Men däremot har jag (och säkert du också) en hel del andra människor som förebilder.

 De mäniskor som är mina förebilder är otroligt viktiga för mig!

Men jag kan aldrig bli som dessa -  och det är inte det jag är ute efter.

De förebilder som jag har, ger mig inspiration, att vara jag.

För mina förebilder är bra på det.

Att vara den de är!

Opåverkade av trender och moderiktningar går de sin väg fram och intar mångas hjärtan.

Just genom att de är sig själva!

Jag är övertygad om att i stort sett alla människor har en hel del outnyttjad potential inom sig.

Potential som vi av olika anledningar endera inte vågar eller inte orkar plocka fram.

Det vanligaste är att vi är för rädda för att vara fantastiska.
För det är ju det vi är!

Lysande och fantastiska!

Ta fram det fantastiska hos dig!

Våga gå ut och lysa!

Avslutar med Nelson Mandelas fantastiska dikt. Du hittar den på andra ställen i bloggen också....den är så viktigt för oss alla att läsa och ta till oss att jag inte vill att någon av oss ska missa den!

Vår djupaste rädsla

 

Att resa är ett sätt att leva har jag hört någon säga.

Och det stämmer förvisso.

Men jag skulle vilja säga att leva är en resa.

En livsresa.

En resa som kanske i bästa fall tar oss dit vi vill - men många gånger också dit vi inte ville.

Resan går genom glädje och sorg.

Vi gör denna resa en enda gång.

Under resans gång ägnar vi oss åt att resa små monument över oss själva – konstverk, barn, hjältedåd, selfies på Instagram – så att något blir kvar när vi försvinner.....

En del av oss skriver en eller flera böcker....och en del av böckerna blir klassiker - som verkligen blir kvar- iallafall för en tid.

Vi har olika mycket packning.

Alla bär vi efter en tid på denna resa, en livsryggsäck
Somliga bären tung och otymplig ryggsäck.
Andra reser med lätt bagagage.

Vi knyter många band under denna resa - en del av banden knyts hårdare och fastare under resans gång - andra  glider ur varandras grepp - trots att vi kanske gör försök att hålla kvar.

Ja  många människor möter vi under resan.

En del av dem försvinner lika plötsligt som de kom och andra stannar länge.

Även de korta mötena har mycket att lära oss.

Och du - visst händer det ibland att man vid ett snabbt möte  får en förnimmelse av igenkännande  när man möter någons blick eller hör en röst för första gången.

Och känslan av innerlig gemenskap är ögonblickligen total.

Har vi setts förut på en annan plats –

Vi ställs inför utmaningar som vi kanske aldrig bett om - men det är där - mitt i utmaningens stund som vår resa kanske är inne i en av de viktigaste etapperna.

Det är där vi utvecklas och lär oss inför det som väntar - kanske redan bakom nästa krök.

Ibland tvingar sig något in som reskamrat som vi verkligen inte  ville dela vår resa med.

Sorgen, sjukdomen, ensamheten blir för kortare eller längre tid vårföljeslagare.

Din tid i mörkret är lärdomens tid.

När ljuset kommer tillbaka ser du allt på ett nytt sätt...för tårarna i  mörkrets grotta har tvättat dina ögon.

Denna resa gör vi alla - fast resvägen ser så olika ut.

Vi är alla förstagångsresare på livsvägen - så det kommer ingen från andra hållet som vi kan ställa frågor till..

Till alla reskamrater på denna enorma,fantastiska, osannolika, underbara, gemensamma och ändå ensamma resa önskar jag en god resetapp idag!

=ch en fin avslutning på helgen i en skön söndagskväll!

Jag tror vi alla nu och då möter människor som drabbats av svår och lång sjukdom eller funktionshinder. När de ska tala om svårigheterna är det kanske inte det man väntar sig som kommer upp på tapeten.

Istället säger många att vännerna försvinner.

Det blir så tyst och tomt!

Kan det bero på att man inte längre kan vara lika aktiv som innan..... eller

Det är ju då man bäst behöver vänner för att kunna fortsätta ett meningsfullt liv.
Under ett par årtionden (nästan) bakåt har det varit lätt att få ledsagning och någon som styr upp det hemma genom personlig assistans.
Idag är det betydligt svårare att få det.
Kommunerna och försäkringskassorna såg att notan blev hög.

För hög ansåg man - och kapar.

Har vi en vän i den sitaitionen är det vår förunderliga glädje och plikt att se till att han eller hon fortsätter att vara ikluderad!!

Kan det vara så att vännerna till den som blivit sjuk upplever att personen ifråga inte är så kul längre.
Eller är det så att vännernas aktiva liv hindrar dem att ägna en eftermiddag ibland åt en vän som har svårt att ta sig ut själv?

När våra vänner/arbetskamrater blir drabbade av ett funktionshinder/långvarig sjukdom så gäller det att se till att dessa inte blir bortglömda  - se till att de - fast de kanske inte fungerar på samma sätt längre får vara med i gemenskapen så mycket som möjligt på samma sätt som innan de drabbades

Dessa våra vänner är samma människa inuti fast kroppen skadats.

Och det är det som är inuti vi uppskattar hos våra vänner - eller?

Nästa gång kan vara vi själva som blir drabbade och bortglömda  - ibland tar det bara några sekunder för livet att ändra inriktning.

Och ensamheten är det svåraste.....
Den kan vi göra något åt....låt oss göra det!

•  
   
   
   
   
     
  ”Hur kan jag leva med insikten och vetskapen om världens ondska?”

Den frågan ställde jag mig väldigt länge.

Hur ska jag kunna älska mina medmänniskor när de gör onda saker.

 Är det ens rätt  att älska dem, borde jag inte hellre tycka illa om dem.?

Eller ska jag tänka: "de vet ju faktiskt inte vad de gör”?

De är sjuka?

Snedväxta ur en fattig mull.

De agerar ur sår som andra har givit dem - kanske tidigt i livet.

Men om jag inte älskar dem blir jag ju lika dem.

Då får hatet växtkraft ur mina elaka tankar om dem.

Tills jag insåg att det handlar inte om att älska det onda i en människa.... det handlar om att försöka se det goda som de maskerar så framgångsrikt bakom ondska.

Man kan avsky en handling, men man ska skilja på handlingen och människan.

Människan är alltid värd att älska.

Och det gäller att inse att det egentligen inte är så att gränsen mellan ont och gott inte går mellan människa och människa - utan rakt igenom oss alla.

Det finns alltid en orsak till varför en människa gör onda saker -  det finns alltid en "ond tand" som gnager - ett minne som blöder.

. Genom att inse att det finns en orsak (även om jag inte ser den) till varför en person gör ont så finns det faktiskt en möjlighet att känna kärlek till människan som står bakom de onda handlingarna.

Min gamla visa mormor sa: "Lys på trollen så försvinner de".

Om en människa som gör onda saker möter ljuset - kärleken - förståelsen - då kommer människans hat  inte längre ha syre för tt överleva.

Ondskan kommer fly fältet och skrattet föds.

Det bubblande och innerliga.

Det finns inget annat sätt att bekämpa ondskan än att älska den som gör onda saker.

Det är svårt och faktiskt måste jag erkänna - ibland nästan omöjligt.

Men det måste alltid vara min intention.

Kan inte låta bli att avsluta de här tankarna med ett citat av Nelson Mandela - denne kloke man som fick betyda sp mycket.

”Det som räknas i livet är inte bara det faktum att vi har levt. Det som bestämmer betydelsen av det liv vi lever är vilken skillnad vi har gjort i andras liv”.

"– Hela samhället går ju fort och vi har faktiskt barn på skolan som har magsår."

Orden kom från min vän som arbetar som skolsköterska.

Meningen högg tag i mig, orden borradersig in i min tanke och blev kvar...

Visst är det så att barn alltid får betala priset för det vi vuxna ställer till med.

Och här verkar det som vi har ställt till det riktigt illa.

Ökar barns utsatthet för stress?
ja jag tror det!

Varför??

Jag har nog inget uttömmande svar utan att prata med samhällsforskare och andra som vet mer än jag.

Att barn utsätts för stress som är såpass illa att de blir sjuka det borde göra att hela vuxenvärlden drar i nödbromsen.

Precs som vi vuxna reagerar barnen med kamp eller flykt när de utsätts för stress.

Hur många ungar blir stökiga i skolan, bråkar med kompisar och lärare.....för att det där som ska växa och gro inom dem inte får möjlighet till det i deras stressade tillvaro - eller stressade omgivning.

Det vet vi inte- men vi vet att våra barn växer upp i ett människofientligt samhälle och det är inte bara en varningsklocka....det borde vara så att alla klockor ringde....som kyrkklockorna en gång gjorde vid krig och ofärd.

Jag vet inte hur mycket vi kan påverka barns förskola och skola och övriga omgivning, vilket ju är hela samhället.

Men kanske kan vi - i bästa fall se till att det införs ett lite lugnare tempo i våra hem- och kanske kan en och annan av oss bli politiskt engagerad och påverka makthavare så att de inte skär ner antalet vuxna i förskola och skola.

Avslutar de här funderingarna med några ord av barnens ombudsman framför andra; Astrid Lindgren.

”Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.”

Vi har vaknat till en riktigt grå dag denna lördag!

En långfrukost fick förgylla när det inte  finns så mycket som lockar till ivrigt skyndande ut.

Avlöst av soff-häng.

Inte så dumt att ta några timmar till det ibland.

Ingen TV påslagen....bara småprat med  den viktiga person vi delar livet med, svara på sms....låta tankarna rinna...

För min man är det guld säger han....jag kan uppleva det på lite annat sätt eftersom jag är ofrivilligt ledig hela veckorna, eller nästan hela.

Jag kan  bli helt galen på att inte få utlopp för den arbetsenergi som bubblar i mig.
Vi riskerar en viss obalans där  - som vi måste klara att få till balans.

Hans behov av att göra ingenting när helgen kommer och mitt behov av aktivitet....

Något jag har fått höra några gånger under de två månaderna av ofrivilligt hemmavarande som ligger bakom är; "du som är hemma, passa på och njut nu’."

Och jag tänker; "Jaa… av vad skall jag njuta? Att jag går mellan rummen utan att leva mitt liv  - bara i väntan på att få bli tagen i bruk"
Jag letar ljuspunkter och hittar en liten en  - i hoppet att det ska finnas någonstans där den som inte ser så bra med sina ögon kan ha en uppgift.

Kände mig lite tröstad idag då jag läste i lokaltidningen om en kvinna som fyller 90 och som saknar att hon inte har ett arbete.
Tröstad kanske var fel ord....men ni vet...känslan av att jag är inte ensam. Någon annan vet hur det känns.

Jag är van att jobba 12 timmar om dagen i det närmaste...med en avlönad heltid och mer eller mindre en ideell halvtid.

Visst var det alldeles för mycket.

Men nu ör det alldeles för lite.

Nåja...livet kanske tyckte det var dags att spränga cirklarna.

Kasta det ovana i min famn och se hur jag klarar det.

En utmaning helt enkelt.

Och utmaningar behöver vi ju....så jag ska vara glad och känna att det är stort att leva mitt i det levande livet även om det saktat ner farten och ger mig andra utmaningar än de jag är van vid.

Önskar dig en riktigt fin lördag!

I vecken på dagens mantel tror jag att vi ska kunna hitta små ädelstenar både du och jag!

Ibland talar vi om livskriser.

Det är verkligen ett ord som i sig själlvt känns som en gastkramning.

Vilket den upplevelse eller period av livet som vi benämner så verkligen också är.

Annars är det inte riktigt en livskris.

Jag har alltid varit lite rädd för att använda det ordet.

Men den sista tiden har jag mer och mer insett att insikten att min syn är på väg att gå förlorad kastade in mit i just en livskris - varken mer eller mindre.

Visst har jag "hållit färgen".

Ja faktiskt är det mest med er kära bloggväner som jag alls talat om det....

Jag har nämnt det endast när jag varit tvingad....och då har det känts som att det inte är mig själv jag talat om.

Livskris.
Ja jag håller med - det är ett laddat ord. Det drabbar  oss alla en eller flera gånger under livet och tar man sig igenom en sådan så blir man starkare och en upplevelse rikare.

Kris

Vad är då en kris? Det är en reaktion på en livssituation där individens tidigare erfarenheter inte är tillräckliga för att hon skall kunna klara av situationen.
Ordet kris betyder egentligen en tidpunkt att besluta något: en vändpunkt – det avgörande ögonblicket.

För mig var det en kris  att drabbas av den synskada som jag inte ens nu vet var den slutar

Plötsligt var det inte längre säkert att jag skulle klara av det som jag alltid hade gjort.

Inga av mina tidigare livserfarenheter kunde hjälpa- (men efter en tid insåg jag att det finns erfarenheter jag kan använda också nu.)
Läsa böcker som jag älskar - nej det går inte längre annat än med förstoringsglas och starkt ljus.

Ibland har krisen fått mig att känna mig vid vägs ände....

Är allt slut - ska jag bli sittande på en stol....inget kunna göra....tappa min självständighet....

Men långsamt har jag arbetat mig upp ur missmodets dal och vandrar på återerövrandets stig idag.

Nej, jag kanske inte alls kan göra något åt min synskada.

Men jag kan förhindra att den tar ifrån mig min glädje, min energi och min innerliga kärlek till livet!

Jag har beslutat mig för att medan det lite svårare att se undan för undan - ska jag lära mig att "se med nya ögon".

Nu har morgonstunden runnit undan och idag är det lite bråttom för jag ska till mitt gamla jobb och förhoppningsvis göra lite nytta några timmar.

Gör en bra fredag och ta med dig klokordet ut i din dag....

"Vi trasslar till det för oss och gör det ena misstaget efter det andra därför att vi inte ger oss tid att lyssna till vår inre röst."

Paul Brunton