Man hör ganska ofta talas om folk som gör klassresor.

Men jag aldrig hört någon tala om en klassresa från akademikervärlden till exempel till verkstadsgolvet på Volvo.

Men ofta tvärtom.

Vi älskar historier om de som mot alla odds har lyckats förändra sina liv
De som kommer från arbetarmiljö och blir professor.

Det är en riktigt bra klassresa det.

Men  så  medan jag funderar - undrar jag lite över varför vårt land behöver klassmässig rörlighet?
Betyder inte  det att det finns en ojämnlikhet inbyggd  jämlikhetssystemet? 

Och tänk om det finns människor som fötts i direktörshemmet och går omkring med en riktigt svidande längtan efter att stå på ett golv i tillverkningsindustrin.

Om någon skulle våga så vill jag säga att de är riktigt ordentligt modiga!

Det kräver större mod att göra klassresan åt det hållet än åt det andra hållet - det är jag övertygad om!

Lite suddiga kvällsfunderingar strax före sängdags...för mig i varje fall.

Nu vill jag bara önska att din natt ska komma till dig med fridsamma tankar, goda drömmar och perfekt vila!

6  

Idag har jag gått länge och långt. Nästan sju kilometer. Men inte i hög fart.
Det blev enligt appen i min mobil 6 727 steg!

Solen gjorde sinnet och stegen lätta - och det blåste nästan ingenting!

Underbart skönt. Jag har faktiskt längtat efter att få sträcka ut på en riktig långpromenad.

Och du vet väl att "längtor" ska man vara rädd om - de vidgar tanken och hjärtat.

Att längta är inte att drömma sig bort i den värld som livsstilstidningar  erbjuder.

Att längta är att vända sig inåt.

Någonstans i dig och mig, ja i de allra flesta, kanske alla tror jag, bor en äkta ärlig längtan.
Inte den där ständiga längtan  - otåligheten som drar i oss och vill få oss att skynda vidare från det som är till något som denna otålighetslängtan utmålar som bättre.

På det viset kan det bli många uppbrott. Till ingen glädje!

Vi blir lurade.

Nej jag menar den här inre djupa längtan som jag faktiskt tror att vi i viss utsträckning både föds och dör med.

Söker vi svar på denna längtan utanför oss själva rinner vårt jags innersta drömmar som sand mellan våra fingrar.
Livslängtan skulle jag kanske vilja kalla det - kan inte tillfredsställas med en ny bil, ett nytt jobb, en ny lägenhet, en ny frisyr.....inte med något av de yttre ting vi behöver till viss del och som gör oss glada genom att finnas där.

Men livslängtan - blir inte mindre om vi så blir miljardärer.

Den finns där - omättad.

Vi måste bestämma att "jag har tillräckligt".  
Tillräckligt för att längtan ska bli till ro och istället låta mig känna det som lite grand är en släkting till längtan - förväntan inför varje ny dag!

Vi har ju all anledning att se framåt med förväntan.

Vi har ju tillräckligt!

                                              En sådan här skylt behöver vi alla ibland

Alla behöver vi ju tröst ibland.

Ibland är man kanske inte helt på det klara med varför man känner sig nere och ledsen.

Inte alltid kan eller vill man förklara och be om tröst.

Man vill att någon ska upptäcka det och se en i ögonen och säga att allt blir bra.

Helst skulle man vilja krypa upp i ett varmt knä och borra in huvudet i en axel medan någon klappar en mjukt över håret.....

Djupt inom oss bär de flesta av oss på en sorg.

I bästa fall en sorg som som hittat sin tröst.

I värsta fall en sorg som frusit.

Ibland behöver vi prata om sorgen som bor där djupt inom oss.

Men det är få saker som vi har så svårt för att tala om som den där sorgen som bara hoppar upp inom oss ibland.

Vi talar hellre om vår ekonomiska situation eller om hur vi har det på arbetet, än går in på djupare vatten i vårt inre - Det är också svårt att hitta tillfällen till så djupa och viktiga samtal.

För d'r inom oss där sorgen bor - där är vi så sköra, så sköra....

Sorg kan inte avhandlas på en kafferas -  eller ens på  tusen kafferaster...det krävs en annan form av nära gemenskap

Men kanske räcker det ibland att ta fram vår sorg - se den i ögonen och säga - du bor för alltid inom mig.

Saknaden kommer aldrig att lämna mig.
Men det är okey!

Framför allt gäller- aldrig förneka sorgen som bor inom oss.

Det gäller att inse och erkänna vårt behov av tröst.

Stig Dagerman skrev en gång en bok med den titeln.

Och orden kommer i mina tankar - ofta.

Trösten har en stor reparerande potential.

Vi behöver den!

En promenad med mannen i mitt liv i vår underbara park innan mörkret föll igår-

Lösryckt ur ett samtal från ett par andra vandrare hörde jag orden: " Nej, det som varit är borta. Människan är alltid på väg"

Orden stannade kvar inom mig för resten av kvällen och när morgonsysslor och dusch var undanstökade dök de upp igen.

Kanske finns det något i orden som inte känns självklart tänkte jag när jag satte mig här vid datorn för att svara på ett mail.

Just då rusade mina tankar iväg - och nu plågar jag er  - kära läsare  - som vanligt med funderingarna.

Visst är vi alltid på väg.

Idag är inte igår och inte förra året.

Idag är idag.

Men visst är det väl så att vi kommer vägen fram genom denna dagen med både förflutet och framtid mitt i det närvarande?

Vi är inte lösryckta från det som var vårt då och vi kan inte se bort ifrån att vi - de flesta av oss också har ett sedan.

Trots att vi bär vårt förflutna med oss och är på väg in i framtiden är det inget hinder för att vara HÄR och NU! Just nu!

Vi människor är alltid på väg, tänker på nästa steg,och planerar för morgondagen eller nästa vecka, månad eller år men det är inte alls något som hindrar att jag just nu ställer mig och ser upp emot en idag solfattig himmel och ser hur olika grå nyanser byter av varandra.

Nyanser av grått! Låter mig stå stilla - en stund.

Kanske tar vi steg för att känna av tiden - att den går - hur den går...
Över kaffekoppen genom mitt fönster ser jag  folk rusa förbi därute, på väg någonstans och då kan jag få känslan av att jag inte rör mig...bara sitter här... då gäller det att veta att rörelse inte bara är en yttre fråga.

Kanske rör jag mig genom galaxer och andra världar mitt i mitt stillasisttande som den rusande aldrig hinner....

Fundera gärna vidare...och dela gärna funderingarna....

Det perfekta livet - det är det mycket få av oss om ens någon som lever.

Någonstans har jag läst att när dagen inte är som vi vill har vi fyra vägar att välja på.

Vi kan vara arga och upprörda över det som förvägras oss- eller för att vi fått det vi inte ville ha - så kan vi klaga och gnälla jämnt och ständigt (ibland måste man få klaga när livet är hårt. Men bara ibland)

Så kan vi försöka förtränga det mörka, tunga och sm¨ärtsamma som hänt oss.

Ingen av de här tre vägarna är någon framkomlig väg i längden.

De förvandlar oss till skuggor av den vi egentligen är och som vi vill vara.

Den fjärde vägen som vi mår mycket bättre på även om den kostar en del god vilja och diciplin - det är att titta på det fina vi har istället för det fina vi saknar....att även om vi förlorar någon av de självklara funktioner vi har...och med all rätt känner sorg över det - så har vi de flesta funktioner i behåll.

Någon har sagt: "Förnöjsamhet är en ädelsten - viktlös men så oändligt viktig "

Tänk om du och jag tog fram och putsade denna fantastiska ädelsten lite nu och då.....så den får bli så där oändligt viktig för oss som den faktiskt är.

Barbro Beck-Friis är övertygad om att också en tredje faktor styr både vår livslängd och vårt välbefinnande, nämligen förnöjsamhet.

En person som har förmågan att anpassa sig till den verklighet han eller hon befinner sig i blir utan tvekan en mera balanserad och harmoniskk människa än den som är missnöjd. Det är någon som kan hitta glädje i små ting och bygga

kärleksfulla relationer,

"Man kan inte hindra bekymren från att komma, 
men man behöver inte sätta fram en 
stol åt dem att sitta på."

Gunnel och Kjell Swärd

  Ålderism . har du hört ordet.

Lika illa som rasism i och med att det handlar om att särskilja människor.

Inte pga hudfärg, tro, eller hemland - utan på gund av ålder.

Att någon är gammal.

Inte genom paroller och hugg och slag - men genom att göra människor som vi kallar äldre osynliga, ointressanta.

Märkligt - här biter man ju sig själv i svansen - för gamla blir vi alla!

Bilden lånad av Google

Jag mötte en gammal dam igår utanför affären.Hon stod nedanför de två trappstegen med sin rollator.

När jag kom undrade hon: "Kan du lyfta upp rollatorn över trappstegen åt mig?"

Klart jag kunde.

Jag fick en go kram som tack - den stannade i mitt hjärta - men det gjorde också det hon sa:
"Man får ju skämmas för att inte kunna klara sig själv. Det känns så - som om det vore en skam att bli gammal."

Jag gav henne ännu en kram och sa: "Var stolt över dina år"

Hennes svar var ett leende som lyste upp den mörka ingången.

Skämmas för att man blir gammal och behöver ett handtag ibland.

Vem eller vad har givit henne en känsla som gör att hon skäms....för att hon är gammal?

Ibland tycker jag att den inställning som tycks finnas  - ja faktiskt finns, jag möter den nu och då om än förtäckt - är något av de mest ruggiga som finns i detta samhälle.

 Varenda människas okränkbara värde har inte ett dyft med ålder att göra.

                      Bilden lånad från Google

Kanske behöver vi påminnas om  - att när vi blundar för värdet hos de äldre - och inte ser till att de får den närhet de behöver - då är det våra egna behov - om ett växlande antal år, beroende på var vi är idag - som vi blundar för!

I många kulturer är åldrande detsamma som möjlighet till vishet och klokskap.

De äldre ses som en tillgång i samhället och deras erfarenhet värderas högt.

Men i Sverige frodas ålderismen dvs  det  är en människas ålder som utgör grunden för fördomar och diskriminering.

Det är den mest accepterade formen av fördomar som existerar i vårt land idag! 

Det finns en massa andra fördomar, men de flesta göms undan för de är inte accepterade.

Men att ägna sig åt ålderism är helt legalt!

Varför kallar vi överhuvudtaget äldre för pensionärer.

Det finns ett annat ord som låter var och en fortsätta att vara en individ och inte gör att man ses som ett anonymt huvud i en grå massa.
Ordet är senior - eller - kanske någon av ni mina smarta läsare kan hitta ett ännu bättre namn!
Kanske kan alla intelligenta smart människor som finns hitta ett ännu bättre namn.

Ordet senior talar om någon som är van och kan saker dessutom.
Vissa företag har börjat anställa på ett antal timmar i veckan något man kallar senior adviser. Det är helt rätt väg att gå.

Ta vara på klokskapen½

Pensionär är ett ord som är minst lika diskriminerande som uttrycket FAS 3 för personer som är långtidsarbetslösa.
Det ordet används heller inte idag av arbetsförmedling eller andra som arbetar bland långtidsarbetslösa.
Istället säger man Sysselsättningsfasen.

Vilket man borde ha gjort från början.
Inom parentes sagt (eftersom detta handlar om fördomar mot äldre) borde man ha kallat det så från början.

Pension är vad man som äldre finasierar sin tillvaro med.

Och innan dess finansierade man den med lön.

Inte tror jag att man överallt talade om dem (eller talar om oss som är där nu) som löntagare.

Jag skulle kunna säga fantastiskt mycket mera om detta - men just nu slutar jag här.

Så lämnar jag med ett citat fast det varken är morgon eller godnatt!

"Att bli vuxen är ett val - men att bli gammal är ofrånkomligt."

Okänd tänkare

 


Det är svårt att ta till sig det som skett en solig fredageftermiddag i hjärtat av Stockholm!

Solen fortsätter att skina och vårvindarna smeker....men några av oss ser inte längre solen och känner inte smekningen från vinden.

På ett ögonblick avslutade ondskan deras liv.

Och skadade ännu flera.

Det gör ont och stundtals kan jag undra över att solen faktiskt orkar fortsätta skina....

Det kommer att ta tid för detta att sjunka undan - om det alls kómmer att göra det!

Det känns mörkt trots solen...

Gäller att tänka på att det inte går att lysa upp mörkret genom mer mörke.

Det är bara med ljus vi kan bekämpa mörkret.

Glad att ha fått höra och läsa i media hur detta ljus tändes så klart från så många i den mörka terrorns stund i vår huvudstad.

Många sträckte ut handen och erbjöd mat, gemenskap, kaffe och sängplats - eller gratis taxi!

Jag är övertygad om att alla dessa handlingar byggde på godhetsmuren....

På något sätt kan man väl säga att ondska är avsaknad av godhet.
Det är därför vi har möjlighet att bek'ämpa den!

Med mera ljus!

Mera godhet, omtanke, omsorg, kärlek!

Det kan tyckas hopplöst ibland att kämpa mot ondskan

Den har ju så många ansikten.

I värsta fall vårt eget.

Men vi kan bekämpa den - både hos oss själca och his andra!

Så nu gäller det att vi öser på av godhet och kärlek!

En underbar fortsättning på söndagen önskar jag dig!

I går på lunchen med de fyra härliga frivilliga kom vi att tala om något mycket viktigt.

Och kanske lika tråkigt för de flesta av oss - städning!

Vad är städat och vad är ostädat.

Vi kom överens om att det nog är väldigt olika för olika människor.

De flesta av oss vill ha städat - men få vill städa.

Och tydligen är det också en av de saker som par grälar ganska mycket om.

Det lär vara den allra vanligaste orsaken idag till gräl och sprickor i relationen med den vi älskar. Säger i allafall de som borde veta; Reationsterapeuter och familjerådgivare.

Redan som barn lär vi oss att städning är väldigt laddat.

Du kanske har fått höra ”du är en riktig lortgris”, ”hur kan du bo i en sådan här svinstia”, samtidigt som våra föräldrar tittar på oss med arg blick.. Så inte är det inte konstigt att städning blir laddat.

Vi pratade och jämförde och skrattsalvorna ekade när jag sa så här:

På väg till toa städar jag.
När jag går genom vardagsrummet glömmer jag nästan mitt "behov" - där vattnar jag blommorna,sopar bort skräp från desamma och plockar ihop de slängda tidningarna.
På min väg genom köket  plockar jag i förbifarten ner lite smutsigt porslin i diskmaskinen.
I hallen rättar jag till mattan, Viker ihop den slängda schalen och r'ttar till galgarna.
Vet inte om mina toalettbesök är lite annorlunda - eller - är det kanske så här för många andra kvinnor! Lutar åt att det är så- Beskyll mig gärna för könsfördomar....

När jag väl stängt toadörren   hänger jag upp en handduk och tvättar av handfatet och snyggar till på glashyllan - och så äntligen -  gör jag det jag kom dit för att göra.