När jag ser med tacksamhet på människor jag möter kommer jag automatiskt att uppskatta dem på ett helt nytt sätt.

Tcksamheten får mig att fokusera på - och om det behövs - leta fram  - deras goda sidor.

Det fina är att jag blir så glad.

Så glad över de underbara människor jag mött  under denna dag!
En del lite griniga, småsinta....men med många leenden lockar man vanligen fram det bästa även hos dem.

Vi är inte fullkomliga någon av oss.

Men vi kan försöka ha en fullkomlig och total önskan och vilja att se varandra som de bästa.

Fokusera på det fina och nobla hos dem.

Det finns hos alla människor - de jag mött i alla fall.

Önskar er alla en riktigt fin avslutning på onsdagen och en god natt!

 


I går  - sen eftermiddag mötte jag en gammal dam som jag fortfarande har kontakt med från mitt arbete

Hon fyller faktiskt 98 år om några dagar.

Inte många av oss blir så gamla som hon.

Och inte heller så visa som hon.

Det är fantastiskt att lyssna till henne.

Livskunskap och vishet bara strömmar.

Ord som dansar av glädje för det allra mesta trots att hennes kropp börjar ha en hel del skavanker som borde göra livet riktigt tufft att klara för henne.

Det är inte svårt att förstå när man ser hennes sprödhet vet vilka sjukdomar hon har att tiden för henne kvar på jorden inte kan vara sp värst lång.

När jag gick hem tänkte jag: "Vilket slöseri! Någon som hon, som skaffat sådana erfarenheter och nått en sådan vishet tar bara med sig alltihopa och försvinner.!

Visst har hon delat med sig till oss som haft och har förmånen att möta henne.

Men djupet i hennes vishet - den har bara hon.

Och tanken kom - som så många gånger förr-....det är en utbildningstoid det här livet......

Något ska vi använda allt detta till - någonstans....

.

v      

Ofta tänker jag på hur vi beter oss mot dem som betyder allra mest för oss- vår familj.

Vi tar dem så lätt för givna - och vi tappar den där vänliga respektfulla tonen som vi har emot vänner och kollegor.

Är det inte märkligt!

Visst är det bra att vara avslappnad i varandras sällskap!

Men att vara avslappnad är väl inte samma sak som att inte visa respekt.

Vi borde behandla de som egentligen står oss allra närmast med mängder av respekt.

Behandla oss själva bra - med självrespekt för den vi är -  och behandla de som står oss närmast, vår familj med omtänksamhet, respekt och hänsyn....då kommer absolut alla andra att möta en sådan attityd från oss också. eftersom den blir den vana vi fördjupar för varje gång vi utövar den!

Ha en god natt och vakna glad till en Nationaldag i ett land som är gott att leva i!

     


Livet upphör aldrig att lära oss nya saker bara man öppnar ögonen

Det fick jag uppleva när jag nyligen träffade en väninna som har gröna fingrar.

Hon visade mig att hon hade planterat flera krukor med blomsterlökar som skulle drivas fram under våren.

I ett par krukor hade hon planterat gloxinia och visade mig hur det i en av dem hade skjutit upp en rosett av gröna blad.

 Och nu kommer det märkliga.

 Hon talade om för mig att hon vid planteringen hade funderat mycket på vilken sida av löken som var rotsidan.

När bladen började skjuta upp visade det sig – att de kom underifrån i krukan och liksom ”rundade” löken för att komma fram.

I den andra krukan hade löken kommit rätt – men där syntes ännu bara några små bleka bladämnen.

Det är inte så svårt att föra över denna lektion från växtriket till det mänskliga livet. H
ur många av oss är det inte som – liksom den skrovliga löken –redan från början kommer in i tillvaron ”upp och ner”?

Ja, synar vi människors liv i sömmarna  så hittar vi  många missanpassningar, så många förträngningar sedan unga år, kanske sedan barndomen.
Livet har hamnat upp och ner.

Så många miljöskador, så mycken bitter ensamhet, så mycken felaktig uppfostran.

Det sätter sina spår. Saker och ting som borde ske i livet kanske inte sker....

  Om vi har hamnat i livet från början eller senare lite upp och ner - så kan vi så att säga "runda löken" och sträcka oss mot det ljus vår växt till människa behöver.

 Jag tror till och med att att livets olika svårigheter vill någonting med oss.

 De vill tvinga fram vår egen inneboende styrka.
Den där fantastiska styrkan som gör att vi kan vinna mot alla odds!

Men man måste vända sig mot ljuset - inte se tillbaka med anklagelser eller bitterhet.

Svårigheterna, och människorna som kanske kom med dem, var ju där för att de skulle så vara.

Det enda som verkligen betyder någonting är att vi accepterar att svårigheterna kom till oss för att ge vår ande styrka.

 Och med den styrkan sträcker vi oss vidare mot ljuset.

 Vem vet – en vacker dag kanske vi får bära fram en vacker blomma som kan göra någon riktigt glad – fastän vi kom hit till världen, eller blev på resan -  mer eller mindre ”upp och ner”.

Visst vet jag att det finns en hel del postitvt tänkande och liknande som kan se ut som att vi kan bli vår egen frälsare.

Det gäller bara att tänka rätt.

Nu är det ju inte riktigt så enkelt.

Och ändå finns det en sanning i det.
Ju mer vi kan älska oss själva och möta allt levande omkring oss med kärleksfullt, öppet och medkännande hjärta, desto vackrare blir vår omgivning.

Då kan vi få bli en del i att sprida en kärlek, som är som en mäktig källa som rinner upp ur jorden, den flyter fram  som en flod och är outtömlig.

Det finns en kraft i kärleken som slår alla andra krafter i världen-

En djup källa av kärlek finns inom oss - gäller bara att kanalisera den ut emot vår omvärld 
Ett enda ord, en enda handling, en enda liten tanke kan minska en annan människas lidande och glädja henne mer än vi kan tänka.

Det elden som vi då som mänsklighet upptäcker och får vara med och sprida kommer att värma oss alla ochh skapa band emellan oss som gör att vi underlättar livet för varandra.

Har du någon gång stått vid en sommaräng  och beundrat harmonin mellan alla de olika blommorna?

Tänk om alla ville vara pioner - så ensidigt och tråkigt det skulle bli.

Vi människor är liksom blommorna fantastiska var och en på sitt eget sätt - och när alla vågar vara den de är blir det harmoni.

Går du omkring och är rädd för vad andra ska tycka om dig, då kommer du att bli väldigt självupptagen.

Du har fullt upp med dig själv och att bete dig och uppträda på det du tror är rätt sätt för att bli omtyckt.

Då vågar du aldrig vara ärlig och om du har tagit ställning i någon fråga så vågar du inte nämna det.

Söker ständigt se till att ha populära åsikter.

Aldrig vågar du kasta masken och vara dig själv -  för du vet egentligen inte vem du är där innerst inne.

Du vågar inte heller älska för du är ständigt upptagen med att vara till lags.

Inte kan du utveckla djupa relationer med andra människor för vem är det som är du?

Du måste hitta DIN väg.

Tro på dig själv för DU är fantastisk

Du måste öppna alla dina sinnen
Våga utvveckla dina talanger
Våga göra det du är rädd för.

Då kommer du att upptäcka att du har barnasinnet kvar.

Att du har ett inre fyllt med friska vackra tankar.

När du vågar lära känna dig själv kommer du att utvecklas.

Du vågar möta andra människor precis som den du är och precis där de är.

Du blir nyfiken.

Dina ögon vidgas.

Du vågar ta steget fullt ut och bejaka dig själv precis så härlig som du är.

Du kommer att upptäcka att du kan tycka om dig själv.

Då är du redo att ge.

Redo att tro.

Redo att vara kraftfull.

Vara energirik.

Vara inspirerande.

Alla relationer i ditt liv färgas av den relation du har med dig själv!

Nyfiken i en strut - öppnar man där så tittar han ut.....minns du ramsan.

Det var inte en helt snäll ramsa. Kanske inte snäll alls.

Man (i varje fall jag) men jag tror många av oss har fått lära oss att det är fult att vara nyfiken.

Jag tycker det är bra med nyfikna människor!
Man lär sig saker. Man upptäcker saker om både omgivningen och sig själv.

Kanske kan man till och med upptäcka att det finns någon som behöver ett extra handtag eller en axel att luta sig mot en stund .

Om man iakttar människor omkring sig med nyfikna ögon!

Jag tror att nyfikenhet över huvudet taget är viktigt för att få ett innehållsrikt och meningsfullt liv.
Den som är nyfiken kanske hittar vänner på ov'ntade platser och i olika sammanhang.

Absolut är det en förutsättning för att lära sig mera.
Man hittar flera härliga upplevelser och man kanske till och med lättare ser v'gar till att löda de probölem som livet har för vana att möta oss med nu och då!

Självklart finns det också en ful nyfikenhet. Den man odlar för att skaffa sig makt och inflytande över andra.

Den är INTE bra!

Nyfikenhet, den positiva, verkar vara en tillgång.
David Clinton, docent i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet, psykoanalytiker och privatpraktiserande psykoterapeut, berättar att "människor som är öppna för ny information lever längre och löper mindre risk att drabbas av demens."

Ibland säger man att nyfikenhet är en egenskap som vi har olika mycket av och bär med oss från baby och barnstadiet.

Det stämmer säkert - men det hindrar inte mig att tro att vi kan jobba på att utveckla vår nyfikenhet....den fina positiva....och behålla den. Många tappar den när man kommer upp i åren!

Mannen i mitt liv och jag satt och pratade om en gemensam upplevelse vid middagsbordet igår.

Märkligt nog skulle man kunna tro att vi talade om två olika händelser.

Men så var det ju inte.
Vi upplevde det bara på helt olika sätt.

Säkert har du varit med om liknande händelser.

Poliser skulle kunna berätta om hur olika vittnen varit helt säkra på att bilen som smet från en olycka hade en viss färg, Ibland av ett visst märke och kanske någon gång årsmodell.

Det är väl bra... ja ´, det skulle det vara om de beskrev samma bilmärke med samma färg.

Men polisen kan i värsta fall stå där med många olika bilmärken/färger.
Ljuger de flesta?
Absolut inte.

De berättar om vad de anser sig ha sett.

En polis jag känner berättade att han bestämde sig en gång när han skulle utreda en olycka med smitande bil, för att fråga var och en av vittnena om  vad de tänkte på just innan smällen.
Så blev han faktiskt forskare eller hur?

Han upptäckte att den kvinna som sett en röd Volvo var på väg ner till stan för att äntligen köpa den röda jackan hon väntat på pensionsutbetalningen för att kunna inhandla. Och - hennes son hade en Volvo.

En annan kvinna som sagt att bilen som smet var mörkfärgad och en Skoda.

Hon hade svårt att redogöra för vad hon tänkt på precis innan det smällde.

En man som kom cyklande förbi hade sett en svart BMV.
Även han hade lite svårt att svara på vad han tänkte på precis innan olyckan, men möjligen att han önskat att han tagit sina svarta handskar för de hade varit varmare denna kyliga dag.

Det var tre vittnen och det visade sig så småningom när man hittade smitaren i samband med annan trafikförseelse att ingen hade rätt.

Bilen var grå och av märket Kia (om jag minns rätt hette den Kia Venga).

Jag är ingen bra kännare av bilmodeller sådet skulle jag undvikit att svara på.
Men jag kan nog lite amatörmässigt ändå tycka att det är skillnad på modellerna  - och på färgerna förstås

Men alla tre var tvärsäkra på vad de trodde sig ha sett.

Visst är det oerhört intressant hur det vi tänker på färgar av sig på det vi ser och upplever.

Jag tror alla upp