Att se positivt på tillvaron är inte att vara naiv och världsfrånvänd eller blunda för det som är besvärligt.

Det är inte att ignorera sin sorg, sona motgångar, sin rädsla.

Att tänka positivt är inget mantra och det är inget hokus-pokus.

Det är ett förhållningssätt!

Det kan kännas nästan omöjligt ibland när livet dundrar emot oss med motg¨ngar och sorger.

Ibland kan det vara så  att det rent av verkar omöjligt .

Ett positivt förhållningssätt läker oss och påverkar dessutom människor omkring oss .

Tänk på det du oroas över...dina sorger, ledsnaden inne i dig....dina motgångar..  Fundera på var de har sitt ursprung  och vad du kan göra för att lösa dem, l

tta dem.

Nu kommer något att hända till det bättr.

Nu har din positiva livssyn fått dig att ta dig an det som förmörkar livet på ett konstruktivt sätt.

Och där finns många lösningar som du kommer att hitta och använda.

Lycka till.

Själv ska jag idag göra två besök. Det första hos tandläkaren och det andra hos frissan.

Bra ordning tycker jag.

Även om jag "älskar" min tandläkare för hans kompetens och hjälpsamhet går jag elst inte dit.

En situation som jag nog inte är en sam om tror jag.

Underlättar att sitta där i tandläkarstolen och tänka på att jag snart ska sitta i en helt annan stol - och bli ompysslad!

Önskar DIG en fin tisdag - så som DU vill att den ska vara.

Det är självklart för oss alla att mamma eller pappa ska vara hemma när barnen är små och sjuka.

Och så är det idag.

Föräldrar kan vara hemma med sjukförsäkringspeng utan karensdag.

Man vabbar säger man..... VAB= Vård av barn

Jag undrar när vi ska få börja vaffa?

VAF = Vård av förälder.

När ska vi som barn eller annan närstående till en äldre person med vårdbehov få ta ledigt med sjukpenning och utan karensdag för att följa med till sjukhuset eller för att finnas hos dem en dag ibland när de är sjuka.

Vi har ju hemtjänst säger man.

Javisst - men förr hade man barnsamariter som kom hem när barnet var sjukt och föräldrarna måste jobba.

Och hemtjänsten får inte idag följa med till sjukhus och tandfläkare och liknande utom i undantagsfall.

Då får den gamla föräldern lita till frivilliga krafter - goda grannar eller någon från en Frivilligcentral.

(Vår Frivilligcentral förmedlar många sådana uppdrag varje månad)

Och de som behöver hjälpen är så innerligt tacksamma - men oroliga- det är ju en främling som kommer.

Åtminstone första gången.

Tänk om dottern eller sonen som verkligen är en trygghet för mamma ellerpappa kunde få vaffa istället - och göra en gammal människas läkar eller tandläkarbesök så oändligt mycket tryggare.
Jag hoppas det finns något politiskt parti som tar tag i detta  eller ska man kanske skriva en motion?

Nu kommer kanske någon att invända att det finns ju närståendepenning för vård i livets slutskede.

Men detta handlar inte om det.

Det handlar om åldrande personer som mist funktioner, rörelseförmåga, orienteringsfäörmåga, syn eller hörsel. Ibland samtliga dessa förmågor - och som idag sätts av i sjukhusets entrehall utan att ha möjlighet att ta sig dit de ska. Har de riktigt god tur finns kanske någon Rödakorsare på plats som kan hjälpa. Men det är sällan eftersom de går runt och följer människor dit de ska.

Visst har du hört uttrycket: "det är tanken som räknas".

Jag hör det nu och då och blir varje gång lika förvånad.

Hur ska den som har ett behov kunna bli hjälpt av min tanke?

Jag håller med poeter J.R Lovell som har sagt: "Alla vackra känslor i världen väger mindre än en enda vänlig handling.”'

Det är tanken som räknas - hur många gånger har vi inte sagt det eller hört det sägas.

Men det blir inte mera rätt oavsett hur många gånger det sägs.

Våra tankar och våra ord är oerhört viltiga för det är ur dem våra handlingar föds.

Det är alltid så att våra handlingar antingen stryker ett streck under - eller över våra ord!

Tanken kan vara början till en handling, men man får se till att få ändan ur vagnen också!

Den som fryser och inte har råd att köpa en varm överrock eller kappa fryser inte mindre för att jag tänker på henne eller honom.

Det enda sättet att få personen att frysa mindre är att hjälpa till att skaffa varma kläder.

Att tänka rätt och gott är underbart - bara vi inte stannar där - utan istället låter tanken bli fröet till den goda handlingen!

Ibland kostar det både tid och kraft och pengar att göra gott.

Men andra gånger handlar det bara om kärleksfulla och uppskattande ord - en strykning över någons kind - eller en hand på någons hand.
Så lått oss tänka rätt - och handla utifrån det vi tanker.

Då kommer det att bli kärleksfullt runtomkring oss och vi får vara en del av skapandet av en bättre värld.

Jag tror att det inte finns någon som inte känt sig stressad nu och då.

Utan att det egentligen är något problem...utan mera...ja, så är det ibland när det blir lite för mycket.

Men om man känner sig stressad utan att det är för mycket....

Ibland kan jag upleva det som att stress är mycket mera en känsla än en faktisk omständighet.

Och var kommer våra känslor ifrån.

Från våra tankar oftast.
Både känslan av stress och stress som uppstår i oss på grund av en omständighet kan vi påverka med våra tankar.

Jag tror att anledningen till att vi i en situation eller känsla som ger oss stress kan gå från ett till hundra på en sekund beror på att vi har lagrad stress i kroppen
De flesta av oss har säkert det.

Vi behöver göra avslappnande saker för att minska på denna inkapslade stress.

Och om det är riktigt besvärligt - kanske söka hjälp.

När vi hamnar i bilkön eller kassakö...rädda att missa bussen - tänker vi så här så mår vi rejält mycket bättre:

” Nu är jag stressad, men förstår att jag inte kan påverka hur fort det ska gå, MEN jag kan påverka mina tankar!"

Faktum är att jag tror att om människor får nog med utrymme  för den man är skulle det bli betydligt mindre stress i världen.

Där kan vi hjälpa andra genom att ge dem utrymme - eller space som ungdomarna säger, ( ett bra ord tycker jag) och oss själva genom att kräva utrymme.....se till att den som är jag - verkligen får vara det!

Ha nu en riktigt fin lördag kära vänner!

Jag har haft en tuff och härlig  dag idag med många möten med människor trots att jag l'ämnat min tjänst som frivilligsamordnare.
Men världen är full av härliga människor.

Och jag ser tillbaka på hur en handfull av dem knappt verkligen gjort min dag!

Jag är trött och jag är tacksam!
Nu sitter jag här och skriver trots att jag borde gå och duscha för att vara "nattfärdig" efter en timmes umgänge med den charmigaste norrman jag vet och hans fantastiska gäster.

Kom att tänka på en sak när jag plockade in disken i diskmaskinen.

Att finnas till är att leva med risker hela tiden.

Ingenting av det vi har idag  eller den här stunden...har vi något löfte om att vi har kvar imorgon,eller ens innan denna dagen är slut.

Tycker du det låter som om jag ägnat mig åt svarta funderingar.

Nej, det gör jag egentligen aldrig.

De är portförbjudna i min tankevärld.

Och lyckas de ta si in på något vis så kommer "tankepolisen" och kör ut dem.

Detta är inte svarta tankar.

Det är realism - så som det verkligen är.

Även om det kan låta svart!

Så om det är något som är viktigt är det att göra det bästa av varje dag som livet ger oss.

Det står en rikedom utanför din dörr idag och förhoppningsvis imorgon. Men det vet vi inte-

Öppna dig och låt överflödet komma in i ditt liv. idag!

För idag är det enda vi vet något om.

Skjut inte upp glädjen till imorgon eller nästa  vecka eller kanske till och med nästa år.

Lite av Carpe diem som man brukar säga.

Fånga dagen.

Det är bara ett fel med det uttrycket.

Du kan aldrig fånga en hel dag i ett enda ögonblick.

Vi får lära oss att säga ”Carpe punctum”, istället - fånga ögonblicket - .

Ge just detta ögonblick din fulla uppmärksamhet - för vet du - det kommer aldrig igen. 

Det kommer nya ögonblick -att fånga - om vi får leva som min gamla mormor alltid lade till när hon talade om framtiden, i vilken form det än var hon nämnde den: "Om Gud vill och vi får leva"

Nu önskar jag DIG en fridfull avslutning på fredag den 31 mars och en god natts sömn!

Det är i dagarna fyra månader sedan jag avslutade mitt arbete som frivillig/volontärsamordnare.

Ett arbete som jag älskade så det kändes som den luft jag andades...

Det var svårt eftersom jag kände mig tvingad då det blev svårare att klara vissa uppgifter på grund av min avtagande syn.

Jag såg livet framför mig som en räcka av långtråkiga ensamma dagar. Kanske med förhoppningen att de första veckorna på det nya året skulle fyllas av arbetet med den 10-sidiga årsrapporten om verksamheten som kommunen vill ha varje år. .

Men det har inte blivit en enda sådan dag.

Dessutom har jag ett förtroendeuppdrag i Frivilligcentralen.

Del av valberedningen.
Där jag blev ensam om att i princip förnya hela styrelsen, pga akut sjukdom hos den man som varit en av dem som haft uppdraget många år.
Ikväll är det årsmöte och de enda två som är kvar får så många nya styrelseledamöter som de behöver för att kunna driva styrelsearbetet.

Skönt att allt har gått i lås!

Förutom det har jag låtyit mig övertalas till at tta ordförandeposten i en våra föreningar för fnktionshindrade.

Så långtråkighet har jag inte känt en enda timme.

Idag lyser solen på vår inglasade balkong och det är just nu 23 grader varmt där. Ska snart ta förmiddagskaffet och drömma om att DU var med mig på andra sidan bordet.....

ä  

Livet rullar undan så snabbt att vi ibland inte riktigt hinner med.

Ibland tänker jag - och har nog också både sagt och skrivit  det - att man ska leva varje dag som om det vore ens  sista.

Det är inte svårt att tänka - inte att säga eller skriva heller - men oj så lätt det är att bara låta den ena dagen efter den andra bli transportsträckor mot en okänd framtid.

Om vilket kanske det enda vi vet,  är att den kommer att ta slut en dag.

Men ibland stannar jag faktiskt upp och frågar mig hur jag skulle summera mitt liv om denna dagen visade sig vara min sista.

Jag vänder mig om - mot tonårsflickan med de långa svarta flätorna och frågar: "Var det så här du drömde att det skulle bli"?

Är det detta livet du drömde om?

Och oftast blir svaret...ja ungefär  - ja så här hoppades jag livet skulle bli - så här drömde jag mig det.

Att arbeta med människor - att få många barn - och det blev ju faktiskt fem stycken. Tre "hemmagjorda" och två som kom på annat sätt till min familj.

Att hinna med att bo på olika ställen, både i landet och på stan - och det har jag faktiskt gjort också...så tonårsflickan som en gång var jag, bör vara ganska nöjd.

Att läsa massor...och det har jag också gjort.

Kanske har en av drömmarna varit den allra svåraste att uppfylla....att alltid vara mig själv.
Att vara trogen den jag är.

Allt har förstås inte gått precis som jag drömde.

Och det tillåter jag mig att känna sorg över - en stund ibland.

Sorg över det som inte blev som man hade tänkt är på sitt sätt läkande.

Men jag ångrar ingenting - inte ens de värsta misstagen.

Det är de som lärt mig mest.

Att ångra är ju som att fastna i ett skruvstäd eller måla in sig själv i ett hörn.

Så alltså - bort med ångern och in med medkänsla och förlåtelse mot mig själv.

För att jag inte alltid tog  chansen att leva ett medvetet liv-och vara helt mig själv.

Om denna dag skulle vara min sista - vilket vi ju aldrig vet så kan jag bara säga att livet har varit gott.

Även då det var hårt emot mig.

Att drömmarna - de allra viktigaste faktiskt blivit uppfyllda.

Och om jag har flera dagar kvar - så har jag flera drömmar att uppfylla....

Så visst är livet gott!

Allt som lever förändras!

Oavbrutet!

Ja man kan till och med säga att förändring är förutsättningar för liv.

Om livet inte var föränderligt, skulle du och jag inte existera.

Det enda vi vet är att livet hela tiden förändras.  Livet är fyllt av dem.
En del förändringar har vi möjlighet att påverka, men de flesta är utom vår kontroll.
Vi föds,  blir sjuka och friska upplever glädje och sorg, vi dör..
Hela livet är en enda lång förändring .

Livet och alltings existens är egentligem till och med uppbyggt kring ständig förändring och vi, de flesta av oss, är konstruerade att ständigt sträva efter att behålla saker som de är.

Och nånstans vill vi ju  de flesta av oss att det skulle finnas en möjlighet - inte till status quo  men kanske någon slags utopisk möjlighet till att förenas det gamla med det nya.

För vi vill ju dock leva i ett framåtskridande.

Och för att kunna göra de3t måste vi i viss utsträckning släppa taget bakåt.

Smärtsamt - ja - utan tvekan!

Ibland är vi ju tvungna att  förlora en del av det vi har för att göra plats för nya saker soi vårt liv.