Ibland kan man upptäcka att man har känt en viss människa i åratal.

Men att man egentligen aldrig mött annat än skalet - masken!

Man vet kanske deras civilstånd, bostadsplats, om de är förälder eller inte, om de yrkesarbetar eller har kommit till livets After work.

Av klädstilen kan man - åtminstone ibland - utröna vilka färger de gillar....kanske hur trygga de är i sig själva genom att se om de slaviskt följer moder eller vågar uppträda i ett plagg från en annan "inneperiod"

Någon gång kan man ha anat deras inre ljus.

Men aldrig sett det skina.

I alla människor bor ett inre ljus - ett slags verkligt jag (allt det andra är ju bara utanpåverk och kanske  åsikter

Det gäller att DU och jag bestämmer oss för att våga låta vårt ljus lysa.

Våga visa vår styrka.

Glöm aldrig att DU är fullständigt unik och DIN styrka

DIN glädje - DITT mod är inte till bara för dig själv.

DU har en uppgift!
Att berika DIN omvärld!

Skenet från ditt ljus kan spridas som ringarna på vattnet.

Om du vågar vara den fantastiska människa som du är!

Att vara modig innebär också att våga visa sin sårbarhet.

Inte lägga sig till med "skalbeteende" som en vän till mig kallar det.

Ett tufft yttre som är till för att skydda det sköra jag som bor där innanför.

Men som också jagar bort människor.

- DU är unik och underbar  även i din sårbarhet!

I din utsatthet!

I din sorg!

Visst kan det kännas otryggt och skrämmande att stå där utan sitt skal.

Men glöm inte att det är först när vi vågar visa vår sårbarhet som vi kan komma riktigt nära andra människor!

Så önskar jag DIG en fdag med det mjuka ljus som mars har med sig.

Även om skyn är grå och  vinden lite kylig- så är det underbart att vara människa och vandra bland andra fantastiska människor som ger oss sina gåvor på samma vis som vi ger dem våra.

När vi vågar vara öppna och modiga!

"Den som lär sig att leva med sitt högre jag  upptäcker en frid som är oberoende av omständigheter och omgivning, en godhet som är alltför djup för världen att förstå och en visdom som sträcker sig bortom intellektet."
Paul Brunton

Solen lyser därute från en ganska molnfri himmel.

Och fika på balkongen när solen skiner ger sedan inglasningen en temperatur på 22 grader varmt, så min fikastund idag blir förlagd dit.)

Tyvärr så är det så att en och annan av oss - faktiskt ganska många - kan inte uppskatta detta vackra väder.

Är alldeles för trött och nästan lite illamående efter natten.

En av tre har minst en gång i veckan problem med att sova på natten. Det kan kännas tungt, frustrerande och skapar oro och ängslan .

Varför ligger vi där och vrider oss utan att få en blund i ögonen? Möjligen  en kort stund innan väckaren ringer....

Ofta för att vi är rädda att inte räcka till - inte duga...på vårt jobb...på något annat sätt.

Det borde ingen behöva göra.Alla som gör det bästa de kan duger!!!

! den värld där ingen är perfekt måste vi ju se på oss själva och varandra med glasögonen som säger: Jag duger! Du duger!.

Men ändå inte glömma att detta gäller utseende, klädstil, vad vi jobbar med eller om vi är arbetslösa eller arbetsoförmögna, om vi är rika eller tvingas vända på örena. Det gäller vilken utbildning vi har eller inte har, vilken bil vi kör eller inte kör.

Men vad gäller våra handlingar, vad gäller hur vi beter oss mot oss själva, mot varandra och andra… där kan vi behöva ha självkritik.

Gör vi vårt bästa så duger vi förstås. Men behandlar vi oss själva eller någon annan kärlekslöst - ja då duger vi inte.

Det är inte ok!

“Jag är bara människa” håller inte. “Jag duger som jag är” håller inte heller.

Att duga eller inte duga på det område som rör våra handlingar kanske vi ogärna vill fundera över....kanske har vi en gång för alla  konstaterat  - precis som en äldre man jag mötte i väntan på en försenad buss igår, sa om sig själv- "att jag är ett surkart och jag är snål med både mig själv och mina tillgångar, jag tycker det är ok att göra skillnad på människor utifrån ursprung, hudfärg,religion eller politisk åsikt- sån är jag nu en gång för alla och det får man ju acceptera....man måste ju acceptera sig själv för f-n  Och jag betalar skatt och har skött jobbet hela mitt liv...så jag duger...."

Jag försökte säga till denne man att vi inte är statiska - att i själva vårt varande som människor bor möjligheten till  förändring - och att vi hela tiden kan  lära nytt, skaffa nya insikter och upptäcka att den  person vi tidigare kanske  valde bort  - idag är en vän..
Jag var förstås tyst om att jag inte riktigt tycker att han  duger helt och hållet just nu, eftersom han säger sig bedöma människor utifrån var de kommer ifrån, vad de tror på deras hudfärg, religion och/eller politik .

Men sa att vi alltid har möjligheten att välja om.

Och bestämma oss för att duga- inte bara som den vi utan helt och hållet egen förskyllan är - utan också duga i det vi gör mot andra - och vad vi säger om och till dem.

Han satte sig långt ifrån mig i bussen - och jag satt och funderade på om jag kunde sagt det bättre, snällare- för säga det måste jag. Hur ska jag annars kunna se mig själv i spegeln (vilket jag inom parentes sagt snart inte gör....eftersom min syn sviker lite mer och mer.....

Om någon vi bryr oss om hamnar i svårigheter på det ena eller det andra sättet tror jag att vi alla är snabba med att erbjuda vår hjälp.

Och så ska det förstås vara.

Så  har jag alltid tänkt och säkert du också.

Så snubblade jag över berättelsen om mannen och fjärilen och det gav upphov till en hel del nya tankar.

"Berättelsen handlar om en man som  hittar en puppa på vägen Han tänkte  att den skulle vara i fara där där på vägen så han bär den till sitt hus för att skydda det lilla livet inuti, som är på väg att födas.
Nästa dag inser han att det är ett litet hål i puppan. Han kan se en liten fjäril som kämpar för att befria sig själv.

Orolig för den lilla fjärilen tar mannen en sax och bryter försiktigt upp puppan på vardera sida.
Han ville hjälpa den nya lilla fjärilen att komma loss. Vilket den gör. Fjärilen är äntligen fri. Emellertid kan man se att dess kropp är stor och svullen, och dess vingar är för små, som om de hade vikts ner.

Mannen väntar ett litet tag och tänker att fjärilens form måste vara tillfällig. Han föreställer sig att den snart kommer att sträcka ut sina vingar  och flyga iväg. Men det händer inte. Istället drar den sig bara runt i cirklar, och efter en stund dör den.

Mannen visste inte att fjärilens kamp för att frigöra sig från sin puppa var ett viktigt steg för att stärka sina vingar.
I denna process överförs vätskorna i fjärilens kropp till vingarna och endast på det sättet kan den bli till en fjäril, redo för flygning."

Kanske är det så för oss människor också ibland.

Vissa saker som är svåra möter vi kanske för att vi ska utvecklas vidare liksom puppan skulle bli fjäril genom smärta.

Visst ska vi vara där för varandra i dessa olika stadier av våra liv...mitt i de svåra passagerna....

Men vi ska kanske inte sörja över det faktum att vi inte kan ta bort smärtan från den vi så gärna ville göra detta för.

Dock oavsett att kampen är deras, så tror jag att det är mycket betydelsefullt att någon, några är med och stöttar, baddar pannan bokstavligt talat, tvättar och smörjer in fötterna....
Visar omsorg och kärlek!

För mig blev mötet med den här lilla berättelsen och vad den vill lära oss något befriande.Många tårar har jag fällt och säkert också du över vår oförmåga att förvandla en annan persons liv och ta bort lidandet.

Vi kan ju inte ta smärtan ifrån någon annan....och ska kanske inte göra det....men vi kan inse att det är något stort som händer - en människa växer!
Det pågår en process som ska leda vidare....

"Fyrar springer inte runt på öarna och letar efter båtar att rädda; de bara stå där och lyser."

 Anne Lamott

Läste de här orden någonstans på nätet....en del av en dikt kanske....minns inte....men jag minns orden, för de stannade i mig.

 
"Jag har sett lyckan. En dag såg jag den passera,
längst bort vid horisonten och i rasande fart"

Fångades av den första meningen  - medan den andra meningen gjorde mig lite konfunderad.

Visst är lyckan svårfångad -och kanske snabbt förbi -  det kan så tyckas ibland.

Men beror det inte på att vi vi har fel förväntningar eller för höga förväntningar.

Vi tror att lyckan kommer och vidrör allt med sitt trollspö och sen är allt gott.

 Jakten på lycka innebär en massa krav på vad livet ska innebära.

Ingen är lycklig hela tiden, även om vi gärna vill att det ska vara så.

Men om vi lär oss att söka lyckan i vardagen - just här - just i mitt liv - då är jag övertygad om att vi alla kommer att bli mycket lyckligare.

Om vi tänker på allt vi har att vara tacksamma för till att börja med så tror jag att vi kommer att känna av lyckan.

Lär oss att hitta vardagslyckan.

Fikastunden, promenaden, en stund i naturen - ensam eller tillsammans med någon älskad person.

Visst har många av oss svårigheter som stundtals kan kännas övermänskliga.

Ändå är det ingen paradox att vi mitt i detta kan känna tillfredsställelse och till och med lycka!

Kanske är lyckan just:

Ett stänk av regn på min kind och blåsten som tar tag i mitt hår

någon som ler mot mig i vimlet på stan, en sång genom ett öppet fönster som träffar mitt i  hjärtat,

 En sång som träffar djupt i hjärtat.

Att ligga i en skön säng precis innan man somnar....ögonblicket när man varken är vaken eller sovande...

 Ett klingande skratt och en värmande kram

Det avlövade trädet - grafiskt vackert - som sträcker sig mot hilen som i protest  eller kanske bön....

Skönheten är sån ibland....

Avklädd - men inte mindre vacker.

Just nu är jag på väg ut i ett för tillfället soligt Norrköping på spaning efter de små lyckostunderna....jag är övertygad om att du kommer att möta flera av dem under min promenad.

"Livet påminner om en vacker symfoni, som fascinerar och attraherar, men varar alltför kort tid."

Drottning Kristina

Michelangelo lär ha sagt ”Bildhuggarens uppgift är att hitta bilden i stenen genom att hugga bort allt som inte hör dit”.

Kanske är det så även för oss människor av kött och blod!

Vad vi framför allt ska sträva efter är ju att bli den vi är.

Att allt det som inte hör dit - som har hängts på oss under åren tas bort.

 Utan tvekan kan det vara lika smärtsamt att mejsla fram sitt verkliga jag  som det skulle ha varit för Michelangelos stenblock om det hade haft känslor på samma sätt som vi människor.

Det är inte gjort på en kaffekvart.

Jag tror det är en process som tar hela vårt liv i anspråk.

Om vi alltid beter oss som vi alltid har betett oss, kommer vi alltid att får samma resultat.

Börjar vi istället fråga oss själva saker som ”vem vill jag vara?” när vi hamnar i en främmande situation, börjar vi röra oss mot helt nya perspektiv och beteenden som kanske passar oss bättre.

Så - vem vill du vara?

Sätt igång att bli den du vet att du är - där längst inne.

ö 

Under en kort men uppfriskande morgonpromand kom jag att tänka på något som vi - de allra flesta av oss ogillar.

Skvaller! Det kom sig nog bland annat av det du ser på bilden - fotspår i tinande snö.

Skvaller ger också avtryck som kan göra ont länge.
Att tankarna fördes den vägen kan bero på den kontakt jag har med en kvinna i en svår situation.

En sak är ställd utom allt tvivel!

Det skvallras verkligen precis överallt.
På jobbet...på lunchen med jobbarkompisar eller kompisar, hos frisören, på middagsbjudningar.

Eller kanske vill vi istället säga att "vi talar om varandra"

Ordet skvaller har fått en dålig klang.

Och ibland verkligen med rätta .

För några dagar sedan  ringde telefonen och denna kvinna,"Anna" som just mist sin make var uppringaren - hon ville berätta om hur människor skvallrade och lade sten på bördan efter hennes makes plötsliga bortgång.

För knappt tre veckor sedan tog han sitt liv.
Skvallret visste att berätta ganska fula saker som slog hårt mot både "Anna" och de fyra tonårsbarnen. Någon "visste" att hennes make förskringrat på jobbet, någon annan att han gjort en tonårsflicka med barn, en tredje att han var föremål för intresse från polisen i en pedofilhärva. Allt detta är fullständigt taget ur luften säger "Anna"- men tillägger att det smutsar ner hennes sorg.

Hon avslutade med: " Om de bara visste hur illa de gör oss, vad de tar ifrån oss....."
Men hon berättade också om hur telefonen ringde en dag och någon gav många  goda uttalanden -  om vilken fin människa hennes man hade varit.

Det håller jag hårt i avslutade hon vårt samtal.
Det behövs inte så mycket gott för att ta överhanden över det onda och det dåliga.

Man kan undra hur människor bara kan ta saker ur luften eller något de hört från tvivelaktig källa och sprida det i en för en medmännsika så svår situation.

Jag kan inte hitta något annat svar än att det är deras eget ego och behov av uppmärksamhet för den egna personen som driver fram detta fruktansvärda beteende som drabbar så hårt.
Det borde de söka hjälp för istället.
Och vi andra som ser detta hos dem.

Så viktigt att VI INTE börjar säga det som i och för sig är sant men dåligt om dem.
Utan istället räcker ut handen.

Och försöker få veta vad vi kan göra för dem.

Detta dåliga skvaller vill nog egentligen ingen delta i för det sprider dåliga nyheter, eller sprider nyheter på ett negativt vinklat sätt, skapar konflikter och sår hos oskyldiga och mobbar och förstör både skvallrarens egen självkänsla och dens självkänsla och sinnesro man skvallrar om.

Så finns det absolut också ett gott skvaller....du vet när någon berättar att en gemensam vän mött svårigheter i akt och mening att vi ska kunna göra något för denna vän tillsammans eller var och en av oss.
Det goda skvallret bygger upp relationer och skapar vänner.
När samtalet handlar om att tillsammans reda ut hur man på bästa sätt kan hjälpa en viss person.

Eller när man berättar om någons framgång.
Det ska vi göra ofta.

Det ger oss själva glädje och förhoppningsvis även mottagaren.

 Enda gången vi BÖR skvallra, är när vi har  berömmande saker att säga om vår vän, kollega, granne.....

I går kväll satt jag och tänkte på detta....efter att tankarna vandrat tillbaka till minnet av en liten syster som lärde mig att man kan bestämma att man ska vara lycklig.

I morse tappade jag den tandbrygga som byttes ny för bara något år sedan...den tidigare hade suttit i tjugofem år...ända sedan en olycka jag råkade ut för.
Paniken kom som ett skott....hela dagen fulltecknad...underbara vänner på middag ikväll....
Snabbt telefonsamtal till jourhavande tandläkare.

Det är ju lördag.
Tillfälligt fixat för alldeles för mycket pengar.
Men - tänk att det gick att fixa.
Något måste göras  om i fastsättningen eftersom en skada uppstått- det får jag ta med ordinarie tandläkare på måndag morgon.

Fantastiskt att det gick att fixa temporärt i allafall - och tänk att jag aldrig fått uppleva lyckan av det -  om detta inte hade hänt.
Och jag hade aldrig fått möta den här fina tandläkaren och hennes sköterska.

Den stora lyckan - den är en ganska sällsynt gäst.
Den som kanske till och med är ouppnåelig. För många av oss i varje fall.
Vi kan ju inte alla vinna miljonerna eller bilen...eller bli kända och berömda

Men lyckan finns där  - just nu!

Under ytan.

Den gömmer sig i de små ögonblicken i vardagen.

Det gäller bara att hålla ögonen öppna för dessa små ögonblick....
Och den gömmer sig till och med i tråkigheter-även om det oftast är väldigt svårt att hitta den där.
Vilken tur att det finns mera lätthittad lycka också....

......en människa som ler emot mig på gatan kan lyfta mig ur vardagen...någon såg mig...någon log emot mig.

Regndropparna som glittrar på bladen och lyser som diamanter efter regnet.

Ett brev - ett riktigt brev och inte bara ett mail gör mig förväntansfull på ett särskilt sätt.

Om någon skulle frågat mig när jag var lycklig för några år sedan skulle jag fått tänka efter och sedan skulle jag nog säga något i stil med...när jag tog examen, när jag mötte den fantastiske ,mannen som jag får kalla min man, när mina barn föddes....ja då var jag lycklig.

Om jag skulle få frågan idag skulle jag svara...varje dag!

Det finns en läromästare bakom den skillnaden.

En nära person som drabbades av cancer....hon levde i en skör verklighet-visste inte om hon skulle finnas med oss om ett år.

Hon sa: När jag fick min diagnos bestämde jag mig för att vara lycklig varje stund. Jag vet ju inte hur många stunder jag har.

Då slog det mig att det vet ingen av oss.

Vi vet att vi finns här idag - just nu.

Och faktiskt lärde jag mig att det går att bestämma sig för att vara lycklig.

Att upptäcka alla de små lyckorna som varje dag rymmer.

Frukosten på morgonen med min man innan han går till sitt jobb. Att få sätta mig sen och läsa vänners bloggar, möta någon av en händelse...ett kort samtal som ger luft under vingarna

Tidigare var det något som hände varje dag...och visst var det trevligt...men...

Idag upptäcker jag lyckan i massor av små saker som jag förut bara sprang förbi.

Alltid med en djup tacksamhet till min lilla syster som inte längre finns ibland oss - men som fick mig att inse hur sköra våra liv är.

"Betrakta det lilla som stort,
det knappa som mycket.
Förekom det svåra, medan det är lätt.
Gör det stora medan det är litet."
Laotse

Finns det någon replik eller uttryck som man hör så ofta i våra dagar som just uttrycket: "Jag har inte tid"

Vad är det vi gör med tiden egentligen?
Varför har vi inte tid?

När vi nu alla får 24 oanvända timmar varje morgon.

(Jag gissar att nästa typ av kliniker som dyker upp på marknaden blir kliniker för tidsmissbrukare.)
Jag har ju levt i många, många år bakåt med en ganska påtaglig tidspress dagligen genom mitt arbete..

Det gjorde att jag ofta befann mig i en konflikt - och mina övertidstimmar, eller ideella timmar som man säger i ideell verksamhet blev fler och fler.
Det blev nödvändigt eftersom jag absolut inte ville slarva ifrån mig ett enda möte med en människa.

Och dagarna var fulla av möten.

I går kväll mötte jag en person som jag för länge sedan....i ett annat liv....före Frivilligcentralen och arbetet som frivilligsamordnare träffade ganska regelbundet.

Nu har vi knappt setts, bara hastigt och lite på Facebook.

Hon sa: "Nu då?"

Ja - nu då.....nu arbetar jag inte längre.....
Jag möter fortfarande mycket människor vilket jag är innerligt tacksam för....men jag har tid....För första gången kanske sedan jag tvingades sluta mitt älskade arbete kände jag hur någon lyfte av mig en ryggsäck och jag tog bokstavligen ett djupt andetag....Nu då?

Kanske är det så att även i det svåra som möter oss gömmer sig ljus och glädje.

Även i det som känns som en slags fångenskap bor kanske en ny frihet.

Friheten att hinna se dem jag vill se.
Även om jag får svårare och svårare att se med ögonen- så ser jag  på något sätt i alla fall....en hand att möta- en röst att lyssna till...

Träffade en kvinna under helgen som har en likartad synskada som min med samma oförutsägbara och ibland snabba försämringar och vi kom att prata om att det är befriande att tala om för omgivningen att jag har en synskada som försämrar min syn hela tiden.Vi log lite konspiratoriskt mot varandra och någon av oss sa: "Lite som att komma ut ur garderoben"
Och det är sant.
Så länge jag fortfarande arbetade så försökte jag dölja min synskada.

Den kom ju  ganska plötsligt  och förändrades= försämrades snabbt - så jag var inte bra på att hantera det hela... nu jag blir bättre och bättre...

Minns att min härliga fina mor hade en lapp ovanför sin arbetsbänk i många, många år där det stod: "Glöm inte att stormen bär på vingen välsignelse också."

Det får bli detta inläggets kloka citat.

Oavsett vilken upphovsmannen/kvinnan är.

.

!