På hemväg från ett möte i centrum hände en sak som till att börja med var ganska olustig.

En bit nerför Kungsgatan hade jag kommit då en kvinna några meter längre ner på trottoaren slänger iväg sin väska ocjh fortsätter med att skrikande slita av sina kläder.

Som hon dock inte kastade iväg.

Psykiskt sjuk eller drogpåverkad gissar jag. Kanske båda delarna-

Jag stannade liksom alla andra en bit ifrån henne. Men så hörde jag de råa kommentarerna från ett par män just när hon slet av sin behå.
Då tänkte jag inte längre utan gick fram till henne och sa:" Det är bäst du tar på dig kläderna igen för det är kallt." Hon tystnade och tittade förvånat på mig och såg sig förvirrat omkring.
Mest av allt påminde hon mig om en bruten blomma.

Vid den tidpunkten kom ytterligare en kvinna fram och tog upp kläderna hon låtit falla till marken och räckte henne.

Tillsammans hjälpte vi henne på med kläderna och fann hennes väska.
Då upptäckte jag att den andra kvinnan inte kunde någon svenska eftersom jag försökte kommunciera med henne och sa "Vad gör vi nu"
Hon bara tittade på mig och log, och jag kände plötsligt igen henne som den kvinna som brukar sitta utanfär ICA affären och tigga.

Livet gav mig ännu en lektion i att medmänniskor finns det där vi ibland inte väntar det.
Medan vi stod där kom en tredje kvinna fram som visade sig vara granne till denna förvirrade kvinna, så på det sättet löste det sig så att hon fick tryggt sällskap hem.

Hon skulle behöva mycket mera hjälp denna kvinna - och jag sa detta till hennes granne  som instämde.

Just nu kan jag bara knäppa händerna och be en bön för denna förvirrade kvinna.

Lyssnade på ett radioföredrag här om kvällen när jag stod och strök.
Jag gillar att stryka, för det är egentligen bara då - och när man åker bil som man lyssnar på radio.

Och det har ju blivit nästan bortglömt i platt-Tevens, Iphonens och datorns värld.

Föredragaren sa bland annat så här: "De absolut främsta orsakerna till sjukdom är stress, näringsbrist och ett hämmat energiflöde."
Vad är ett hämmat energiflöde?
Jag skulle nog vilja säga att det är stress. Och att stress kan se väldigt olika ut.

Dels   och kanske det vi vanligen tänker på som stress är ju känslan av att inte räcka till för  familj, vänner och arbete
Livspusslet blir kvävande och blir övermäktigt.

Men stress är också att inte ha ett arbete att gå till. Att inte vara tagen i bruk,

Håller helt med om - och har ju sedan länge känt det som självklart  att stress och näringsbrist ligger bakom många sjukdomar.

Lite överraskande att ett minskat energiflöde kan göra det.

Men det låter riktigt för mig.

Om vi inte får använda den energi vi har så blir den ju en klump som stoppar istället för en ström som stimulerar.

Har faktiskt gått och funderat på det sedan jag lyssnade.
Jag tror - att om vi är i den sitsen att vi inte får använda vår ergi, om den inte får flöda och föda resultat

så kanske vi ändå kan använda energin till att  tänka kärleksfulla tankar  så att energin från dessa tankar flödar genom våra liv.

Önskar DIG en skön kväll med ett citat som jag tycker är vist och höjer våra tankar - just som kloka citat slka göra!

Ta hand om dig - du är det bästa du har!

"Värdera högt varje ögonblick som intuitionen gör sig påmind, och alldeles särskilt när den tar formen av en glimt av den högre verkligheten. Det är då som allt annat ska läggas åt sidan för att hålla upplevelsen kvar och förlänga den."

 Paul Brunton

Bilden lånad från Google

På spårvagnen häromdagen kom en äldre dam ombord.

Överlastad  med väskor och kassar och dessutom en liten hund i en  av väskorna.

Jag kunde inte hindra mig själv från att  undra varför hon bar med sig  så mycket.

Det var ju helt klart för tungt för henne....

Man skulle kunna tro att hon handlat mat till grannarna också - och dessutom släpade hem även deras bagage...

Det fick mina tankar att börja vandra.....

När vi reser genom livet samlar vi på oss saker—souvenier från ställen där vi har varit, saker vi vill ha kvar som minne av en upplevelse!

Förr eller senare händer det att vi börjar vi bära andras bagage.

Kanske i form av krav som vi mer eller mindre rätt tycker andra ställer på oss.

Vi vänjer oss undan för undan  att leva med många saker; rädsla , ovisshet och tvivel, trots att allt vi vill ha är fred, frid och ro.

Jag tror inte vi har en aning om hur tyngda vi är av bördan på våra axlar - men plötsligt vaknar vi med värkande käkar - för att vi gnisslat tänder hela natten - eller går med värkande axlar och huvud av alla spänningar.

Hur svårt det än är eller kan tyckas tror jag att vi måste lära oss att plocka bort tyngande delar från vårt liv.

Måsten som det kanske bara är vi själva som lagt på oss- men vi tror det är vad någon annan eller andra över huvudtaget väntar sig av oss....

Har du tänkt på att när man kommer in i ett övermöblerat rum- så ser man liksom inte själva rummet- dess arkitektoniska form - utan bara ett virrvarr av saker.

Kanske är våra liv ibland likt övermöblerade rum.

Vi har plockat in så mycket saker i det så vi upplever inte längre livet.

Kanske är det dags att börja rensa!

Det är inte en process där man enbart  flyttar om utan en revolution där man skakar av sig en del av vad man har lärt sig och upptäcker sitt eget ursprung- sitt eget liv.

Ta bort allt som är onödigt.

Allt det du inte behöver och/eller vill ha.

Det är som när en skulptör tar bort de bitar som döljer formen som är gömd i stenen.

Det som framträder är en vacker gestalt.

DU!

Det du har kvar är själva diamanten — livet självt.

Nu vill jag avsluta tankarna som damen på spårvagnen gav upphov til med att önska DIG en riktigt God Natt!

Eller en trivsam vandring på nätet om det är vad du vill, och om  du inte behöver sova än!
Jag kan avslöja att jag också ska vara uppe ett tag till.

Men stänga av datorn och se Wallander.

Vi pratar mycket om att ge! Att vara generösa och att se andras behov.

Men kanske mindre om att ta emot.

Jag tror faktiskt att det är så att det är svårare att ta emot än att ge!

Den som vågar ta emot är stark, för det är att visa sårbarhet.

Lyssnade på en tidig radioandakt  för en ganska lång tid  sedan.
Den som höll i andakten talade om vikten av balans mellan att ge och att ta emot.
Att vi människor många gånger har svårare för att ta emot än att ge!

Jag har verkligen sett detta.

När en person med behov av hjälp har förmedlats med en annan person som vill ge den hjälpen, så har jag i mitt tidigare arbete som frivilligsamordnare, märkt att den som får hjälpen söker en möjlighet att få ge. Ge tillbaka.

Och att den frivillige/volontären kan ha svårt att ta emot. "Inte ska hon med sin lilla pension bjuda mig på fika i sjukhuskafeterian....inte kan jag ta emot boken /rosen hon vill ge mig....osv....

Jag har då alltid pratat med den frivillige om vikten av att ta emot.

Och att det är svårt.

Och verkligen sett den tanken bekräftad.

Kan inte förneka att jag faktiskt också kan känna igen mig själv i den här svårigheten att ta emot.

Vill ju helst ligga på "pluskontot" när det gäller givande.

Ska man ta emot allt som ges till en och utgå ifrån att det är av fri vilja -  och sedan ge tillbaka på det sätt som man kan, när man kan?

Ja det tror jag är det bästa!

Ta emot det människor vill ge dig!

Paradoxalt nog så ger du då en gåva och dessutom utvecklar du din egen ödmjukhet.

Det gäller att hitta balansen i att ge och ta emot!

Det förminskar inte mig att ta emot hjälp – det utvecklar bättre sidor i mig -  att låta någon hjälpa.
Glöm aldrig att vårt absolut största behov är att behövas!!

Idag vaknade jag med en känsla av vemod

Vemod är väl ett märkligt mod att vara i..

Vemod är, som jag ser det en stillsam känsla av att något känslomässigt betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka.

Det är väl så vi oftast tänker oss förklaringen till det ordet.
Och jag gissar att just det är roten till känslan jag vaknade med i morse och som finns kvar.

(Jag ska försöka bota den med en fika på Cafe Vetekornet (där varenda kaka är hembakad och gott om plats så man vågar prata med varandra) med en av de gulliga frivilliga som jag i mitt arbete hade förmånen och glädjen att ha daglig kontakt med.
Känslan kommer nog av att det inte är min dagliga lott längre, att delta i detta fantastiska flöde av godhet

Men - ser fram emot att få njuta . en stund!

Vi talar ofta om det finska vemodet - det värmländska vemodet.

Och visst finns det väl en tanke  att vemodet är just en del av det nordiska lynnet.

Men finns det inte ett slags stilla vemod som man skulle kunna kalla globalt?

Ursprungligen kommer ordet  från tyskans Wehmut, som betyder just vemod.

Så uppenbarligen har även tyskar ett behov av ett ord för den lite svårdefinierbara känslan

Franskan, spanskan och engelskan verkar dock sakna ordet - vilka slutsatser man nu ska dra av det.

Och visst kan man känna en slags vemod även mitt i den berusande känslan som föds i oss när våren kommer.

Vemod över att den är så kort - den efterlängtade våren.....att den snart försvinner bort!
Men just nu är den här och jag ska njuta av varje steg i solen under promenaden till fikastunden!

Bilden lånad från Google

Visste du att om skyltdockor var riktiga kvinnor skulle de vara för smala för att kunna få mens?
Det finns tre miljarder kvinnor som inte ser ut som supermodeller och bara åtta som ser ut som en.
Marilyn Monroe hade storlek 42.
Om Barbie var en riktig kvinna skulle hon var tvungen att krypa på alla fyra, man kan inte gå upprätt med de proportioner hon har.
Genomsnittskvinnan väger runt 66 kg.
Modellerna i tidningarna är retuscherade, inte perfekta.
En undersökning från 1995 visar att efter att i tre minuter ha bläddrat i skönhetsmagasin och tidningar så känner sig 70% av alla kvinnor deprimerade, skyldiga och skamsna.

Och tjocka!
För tjugo år sedan vägde modellerna 8% mindre än genomsnittskvinnan
. idag väger de 23% mindre.

Det går alltså åt helt fel håll.

Men vi kan alla hjälpa till att stoppa detta vansinne!

Vi ser lite olika ut.

En del av oss är lite för smala och andra inte....men oavsett antal kilo på vågen så är var och en umderbar och älskvärd.

Det viktiga är inte ett par kilo för mycket...det viktiga är att vi visar att vi uppskattar varandra!

 och lyfta  

När jag lyssnade på radion här om dagen hörde jag ordet "Tankeglädje"

Ett ord som har bott inom mig sedan dess.

Och det märkliga är att bara detta att ha ordet i huvudet och smaka på det nu och då faktiskt gör mig glad.

Jag har tänkt en del på hur viktigt det är vilka ord vi släpper in att leva sitt eget liv i vår hjärnas vindlingar.

Det finns ord som stämmer oss i moll och det finns ord som får vårt hjärtas fågel att bildlikt talat fälla ut vingarnaoch lyfta.

Tankeglädje är ett sådant ord!

Radiorösten fortsatte:"Genom att alltid i våra tankar odla glädjens tankar och, genom att vara som solstrålar för andra, ökar vi den totala glädjen i världen och särskilt för vår omgivning."

Det gäller att hitta saker att tänka på som gör oss glada.
Så att det blir glädjetankar som fyller oss så pass att inga orostankar får plats!
Inventerade mina anledningar att vara glad nu på morgonen - och det finns en hel massa anledningar.

Gör detsamma ska du se att du också har en skara glädjeanledningar i ditt liv idag!

Alltför ofta rusar vi genom livet  som om det vore ett maratonlopp där det gäller att komma fortast fram.
På den vägen blir det så att det vi möter aldrig blir en del av oss.

För att det ska bli det behöver vi tid för eftertanke.

Tid att tanka!

Tid för eftertanke.
tTd för reflektion.

Det är just detta som saknas
många gånger..

Hur pass medveten är du om vad som är riktigt viktigt för dig i ditt liv och hur prioriterar du när flera saker kolliderar?

Kan du tala om vilka fem saker du värderar högst om du blir tillfrågad helt oförberedd.

Vi behöver stanna upp och fundera på det ibland!

Vad bygger jag mitt liv på?

Vad är grundstenarna i mitt liv?

Just nu - med foten på tröskeln till jordens högtidsstund -  våren och sommaren....stanna upp.

"Den här tiden på året skulle man inte behöva sova … Inte jobba heller för den delen …" sa en vän igårkväll

Just den här tiden när naturen är ett leende rum som tar emot oss med varma vindar och en ständigt skiftande tavla:
Som vi har längtat!

Genom gråa vinterdagar och kyla.

Nu är vi där!

Gå en ensam promenad, titta på stjärnorna om det är natt, vänd dig mot solen om det är dag och känn efter.
Sätt på din favoritmusik och slå dig blundnande ner i soffhörnan..

Hur fullt upp ditt liv än är, finns det alltid tid för en halvtimme med dig själv!
Hur du helst tillbringar den vet du egentligen bäst själv!

Ditt liv är en fantastisk resa!

Stanna upp en stund - andas djupt och njut av att just nu är det din stund på jorden . och den är ganska bra!
"

" Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i"

 Henry David Thoreau"