aa  

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, ibland blir det annorlunda.

Minns en god vän som miste sin man dagen före hans pensionering.

Ett hjärtstopp satte punkt för ett åldrande tillsammans som de sett fram emot.

Hon hade redan varit hemma i tre år och väntat på honom eftersom hon var några år äldre.

Hon sa en gång: "Ja, det var som att ha köpt biljett till Paris och tvingats landa i Gnesta.

Och väl där inse att det blev annorlunda. Mycket annorlunda.

I början såg jag bara sorgen. Men undan för undan började jag upptäcka att även om Gnesta är annorlunda mot Paris, så var det mycket som var bra"

Att man måste acceptera att det är så här det är nu nu, inte som jag drömde, inte som jag ville.

Men nog bra ändå.

Hörde någon säga för en tid sedan att vi nog alla bär på krossade drömmar.

Nej, jag vill inte hålla med!

Jag tror vi alla fått drömmar krossade - men jag tror att för de flesta av oss är det så att vi lärt oss att ta trasorna av drömmen och foga dem samman till något helt.

Inte som drömmen utmålade.

ANNORLUNDA!

Men inte sämre!!

Ordet gemenskap ger riktigt trevliga vibbar.

. Gemenskap, trygg samvaro,  måltider tillsammans, vardagsmiddag vid köksbordet med den vi älskar - fest och hög stämning med vänner, ett förtroligt telefonsamtal med någon som betyder mycket för oss....

Längtan efter gemenskap föds ur den djupa insikten att vi inte lever för oss själva utan för varandra - och att vi behöver varandra!
Gemenskapen är resultatet av att vi gör andras angelägenheten viktigare än våra egna - elleråtminstone att vi kan se dem lika viktiga....att vi kan se dem som lika viktiga.

Längtan efter gemenskap och insikten om vad den betyder får oss att lyfta blicken.

Var kan vi hitta den där fantastiska goda fina gemenskapen som är som en trygg famn?

Möjligheten till gemenskap är som att bjudas in i en doftande, prunkande trädgård för den som längtar efter  gemenskap och kärlek - och vem gör inte det?

I en varm och innerlig gemenskap vågar man vara den man är och använder varandra som bollplank för att bearbeta tuffa situationer i vardagen, som stöd för svåra stunder i livet och glädjeskutt när något är bra!

Det tråkiga är att gemenskap som är så gott inte är tillgängligt för alla.

Någon kanske inte vågar ta sig till en gemenskap.

Har blivit sviken om och om igen.

En annan kan inte på grund av funktionshinder.

Tusen saker vill hindra oss från att finnas för varandra gråta och skratta med varandra, stödja varandra i en varm och kärleksfull gemenskap.

Låt oss skapa små öar av gemenskap och ha öppna ögon och öron för de som inte riktigt kommer sig för att komma av sig själva - räcka dem en hand-säga ett kom - du är så välkommen...

Gemenskap är livsviktig.

Att leva i en ofrivillig och ständig ensamhet är farligare för hälsan än att röka 10 cigaretter om dagen!
Låt oss skapa gemenskap - leva med ögon och öron och famnen öppen.

Bli livräddare i ordets verkliga mening!

        


Har du någonsin suttit i ett samtal eller möte  där du tänkt: "Varför sitter jag här?" 

Du har samlat dig och planerat inför detta tillfälle men upplever hur den andra personen inte är där annat än i fysiskt hänseende!

Eller är det du själv som har missat att komma förberedd och "taggad" att verkligen finnas bara för denna människa denna stunden?

Det viktiga är att göra medvetna val, tänka efter i vilket nu du vill befinna dig i och vid vilken tidpunkt.

Har du verkligen valt att vara där du är just nu . ja då är diu verkligen där!

Mina sebaste två dagar har varit  ungefär lika fulla av möten som dagarana var innan jag slutade arbeta.

Jag har mött frivilliga som velat möta mig-suttit ner och pratat och känt glädjen i mötet med denna fantastiska goda person -  och vetat att om ett par timmar ska jag möta en i styrelden i DHR där jag hastigt och lustigt blev ordförande då mitt arbete blev svårt att klara med min synskada.
Jag var faktiskt lite orolig innan för hur jag skulle klara det...även om jag har god tränng så har de senaste månadernas dagar sett ut på ett annorlunda sett- kanske gjort mig lite ringrostig.

Men - jag plockade fram mitt manta "VAR DÄR" och det fungerade.

Nu är det kvällen före midsommarafton ...jag har lagt in sill och gjort nubberöra....och även då varit där och njutit av att jag kan ännu göra vissa saker som att hacka lök som jag var så rädd för med tanke på bristande syn och vass kniv.

Men det gick alldeles utmärkt.

I morgon ska jag möta några av mina barn och barnbarn och det ser jag verkligen fram emot!

På söndag får jag och mannen i mitt liv glädjen att vara med då hans brorsdotter konfirmeras i Kolmårdskyrkan.

Så mycket att se fram emot tänder förväntan.

Nu är det kväll och efter allt detta som hänt är jag riktigt ordentligt trött därför säger jag godnatt och önskar DIG en natt med goda drömmar och en midsommar som ser ut som du längtar efter att den ska göra!

Några ord till dig att ta med dig på din fortsatta vandring i bloggosfären - eller till din sköna säng.

Våga ta emot det livet har att erbjuda. 
Ha modet att leva, känna och uppleva. 
Våga möta andra människor och älska någon. 
Vid livets slut kommer du inte ångra det du gjorde 
utan det som du aldrig vågade göra. 

- Sanna Edhin - 

Ordet vardag faschinerar mig mycket - så jag blir förvånad om jag inte tagit upp det tidigare! Men tar upp det oavsett.

Vardag är det för det mesta, och kanske är vardagen det bästa...dagarna i denna veckan är inte bara resan mot midsommar  sommarens största helg...var dag - varje dag är en rikedom.

Men omslagspapperet är inte lika blankt och presentsnöret kanske fattas på gåvan av en ny vardag!

Men öppna med förväntan - det som finns ituti är fantastiskt.

Vi har visserligen upp emot 33 000 dagar att leva på om vi lever i 90 år - men det är trots mängden ändå ett begränsat antal.

Vi har inte råd att missa en enda!

Många människor lever i en vardag som de inte skulle vilja ha.

Ibland kan de ändra på det, söka annat jobb, flytta för att slippa långa vägar med mera.

Men ibland är det inte möjligt.

Det är då vi inte bara ska säga....man får acceptera...utan istället tänka och säga: "Jag tar emot mitt liv med glädje...var dag...helgdag som vardag. Jag hittar glädjen på botten av var dags kanske gråhet eller sorg!"

Den glädjen - livsglädjen - ska vi vara rädda om.

Har vi den så är livet gott även under de etapper av livsvägen som är tunga och motvals!
På något sätt tror jag vi alla möter lagom mycket svåra och lagom mycket lyckliga dagar - anpassat till den just du eller jag är.

Fundera på vad som är lagom för dig. 

Hur vill du använda tiden - dina dagar på jorden - din viktigaste resurs - som du liksom jag fått lagom mycket av för att den ska räcka till det som är viktigt i ditt och mitt liv.

Så ta emot denna dagens ljus....kanske gömt bakom trist förpackning - men öppna så ska det strömma emot dig!

L  

Tacksamhet är nog en av de allra viktigaste egenskaperna om vi vill må bra.

Läste någonstans för en tid sedan orden: "tacksamhet skapar livsglädje".

Så sant...

Det är så lätt att glömma bort det positiva man fått och får  - och hamna i tankar av besvikelse som mycket snart leder rakt in i depressiva tankegångar..

Det är ofta som man längtar efter något som ska ske  längtar efter att slippa 

den läxa vi just nu fått att stava på.

När tankarna vill dra oss neråt och vi känner oss som någon som fått lidandet som vardagsgäst som en poet uttryckt det....då försvinner lätt tacksamheten och blir till svarta tankar som ger svarta dagar.

För att undvika det måste vi lära oss - tror jag - att  skaffa oss och sola oss  i ljusa fina minnen av härliga möten-av gemenskap - och hålla fast minnet av det där som berörde och placerade en hoppets regnbåge i våra hjärtan.

Sol och regn omväxlande idag

Vädret är precis som livet.

Det enda som är beständigt är förändringen.

Oavsett vad vi vill eller tycker är det så det ser ut i våra liv.

Lever du det liv du vill?
Eller är du för upptagen av diverse saker för att hinna med det?

Det är lätt att bli det.

Mycket finns som vill fånga oss.

Både arbete, familj och vänner är synnerligen viktiga saker som vi alla vill ska fungera bra.

Och det gör det ju inte om vi inte gör det bästa - vårt bästa.

Svårt ibland att komma ihåg att vårt bästa inte är att utradera oss själva och våra egna behov.

Vi vill kunna titta tillbaka om tio år, om 15 år och säga - så härliga år jag haft.

För att kunna göra det måste vi ta plats själva också i det liv som är vårt idag!
Då blir förändringen något gott och det blir jämvikt.

Vi ger och får!

Jag ser på min svärfar och svärmor hur viktigt detta är.

Han vårdar henne på grund av hennes demenssjukdom tre veckor hemma och så är hon två veckor på boende och han hinner göra saker han gillar, träffa dem han vill träffa och leva i sin egen takt.
I början var det smärtsamt att se hur de båda led.

Och inte ovntat blev svärfar ordentligt sjuk.

Detta var ju inte bra- men det ledde till något bra.

Han insåg att han inte kan ställa in sitt eget liv!

Och att han är en mycket kärleksfullare och lugnare vårdare de veckor hans hustru finns hemma.

Så är det.

Oavsett hur tufft och svårt det verkar för oss att få möjlighet att tänka på oss själva på grund av att vi har så stort ansvar för en eller flera andra människor att vi lägger ner våra egna behov.
Det mår inte vi själva bra av.

Och inte heller den eller de som är i behov av vårt stöd.

Vi måste få vara jag i vårt eget liv också!

Jag ser ju hur dessa stunder av eget liv för honom gör deras veckor tillsammans givande och kärleksfulla när det gäller mina svärföräldrar.

Ja, å är det!

Vi måste få tid att andas...sätta oss vid vägkanten en stund - och aldrig någonsin hindra vare sig oss själva eller  någon annan 

DU är UNIK!

Andra är unika!

Låt oss sätta igång och leva våra unika liv - uppmuntra både oss själva och andra att ta till vara möjligheterna i vår väg!

Ibland är det ett ord eller en mening som fastnar i mitt huvud. 
Faktiskt inte bara ibland - utan ganska ofta.

Så var det med en mening som en av mina vänner sa igårkväll : "Det finns för få lägereldar i vår tid"

Det blev ganska tyst runt bordet.

Vad menade hon?

Eftersom vi talade om möjlighet till eftertänksamma och nära samtal är det klart att det var som en mötesplats för detta hon saknar lägereldarna.

När hon sa detta kände jag hur längtan grep tag i mig...efter kvällsluft och eldrök i kläderna...smaken av en alltför välgrillad korv...närheten...tankarna som vandrar och möts i samtalen, den mörkblå natten,kylan på ryggen och värmen i ansiktet.

Men framför allt känslan av att det verkligen är en glipa i tillvaron.

En gåva att få sitta ner.

Nära samtal som ger eftertanke - ja det är verkligen en bristvara

Stressen flåsar oss i nacken - alla måsten blir till berg som skymmer alla utsikter.

Vi har inte ens tid att stanna upp och fundera om det måste vara så.

Nu tror jag inte att vi ska ut och tända lägereldar för att få tillfälle till nära samtal....

Tid för eftertanke och de nära. öppna  samtalen kan ske var som helst.....varje plats kan bli vår lägereld.

Vi vågar alltför sällan visa våra sår och tillkortakommanden och därför blir våra samtal alltför ofta ytliga och perifera.

Kanske är det så att vi ska bli modigare i att vara oss själva.

Inte gömma undan det som är mest skört och ömt inom oss.

Dela det med andra och få dela deras sköra bitar i livet.

Jag tror att det är så att insikter ger utsikter.

När vi ser in i oss själva så ger det nya tankar och kanske ser vi nya lösningar....
Och när vi får dela liv med andra får vi luft under vingarna

En dag som blandar solsken och gråa moln har lagts i våra händer  åtminstone där jag bor.

Så mycket gråa moln kan kännas tråkigt   - men samtidigt är det en underbar möjlighet att bara vara!

Att tända en lägereld  - skapa en glipa - för eftertanke - och i bästa fall för samtal.

Om vi har någon att samtala med...annars kan vi kanske bjuda in någon till vår lägereld.....dela vår glipa i tiden.

Dela tankar.....dela liv.....delat liv ger alltid växt!

öNN  

En yrkesroll är egentligen väldigt bekväm.

Vi kan gömma oss bakom den- krypa in i den.

Jag har faktiskt upptäckt under de månader som gått sedan jag slutade mitt arbete att jag känner mig lite skyddslös utan min invanda yrkesroll.

Den var ju stor del av min identitet.

När nu anledningen till att jag inte längre har den identiteten är en allvarlig fortskridande synnedsättning gör jag motstånd med allt vad som är i mig mot en identitet som funktionshindrad, blind, synskadad....eller vilket epitet man nu vill använda om mig.

Jag har mött så många människor i mitt arbete vars hela identitet varit deras sjukdom eller funktionshinder och där vill jag aldrig hamna.

Har faktiskt på senare tid anat hur lätt det är att snubbla in i en identitet som krymper och låser en människa..

Andra människor vill låsa in i en sådan identitet genom att dra upp linjer för vad man kan ooch inte kan - och genom att sluta tala om mig som Kaela och istället säga; den synskadade kvinnan.

Man kan själv känna att det skulle vara bekvämt.

Jag har bestämt mig för att inte hamna där genom och förklara och förklara igen att jag kan det allra mesta av det jag kunde innan skadan annonserade sin ankomst.

Och att jag inuti är precis samma person.

Jag vill till och med vara glad och tacksam för att jag äntligen har tid att tänka tankar till slut.

Och inse att oavsett vad som förändras kan jag återupptäcka att upptäcka de stadiga rötter jag vet att jag har och  veckla ut vingarna och bli mer jag än vad jag kanske varit någon gång förr.