"

Samhällets bilder av  äldre tecknas på två diametralt olika sätt; dels de äldre som uppnått lugn och avslappning och accepterar att de tappat kontakt med det som sker i världen, dels de gamla som är arga och som lever med ånger, nostalgi och misstroende.

Åldrandet framställs också som en hjälplöshet, varför ingen rimligen kan se fram emot att åldras och också de som är äldre väljer att se sig som unga i sina drömmar.

Ingen tvekan att jag förstår att det fanns fog för den tunna boken jag såg i bokhyllan hos en äldre kvinna jag besökte: "Det kräver en hjällte att åldras" minns jag det som att den hette - men det kans också ha varit något liknande.

Mod.

Modig.

Orädd.

Vilka tankar och associationer väcker dessa ord hos oss?

Tänker vi på en frihetskämpe, en krigshjälte, en politisk eller religiös ledare?

För min egen del tänker jag - när jag hör ordet mod - på att bli gammal!

Alla mina möten i jobbet med äldre, äldreäldre och riktigt gamla har givit mig inblickar som jag inte gillar.

Att bli gammal är att få en skraltig kropp som inte på samma sätt som förr vill lyda order.

En gammal människa får finna sig i - att med ryggsäcken full av erfarenheter och visdom stiga åt sidan - och ofta bli betraktade som något som helst inte borde finnas.

De kostar ju!

Och de är i vägen.

De går så sakta och de har fullt upp med att bara orka finnas - tycker många.

Medellivslängden har ökat konstant under de senaste 50 åren.

Enligt officiella siffror från EU kan en 65-åring i Europa i dag förvänta sig att leva tills han blir 85.

Förr sa man att vi låser in de gamla på hem - idag kastas och portas de gamla ut från hemmen.

En del ligger i sin säng hela dagen i sin lilla etta eller tvåa, med avbrott bara när hemtjänst dyker upp ett par minuter för att kolla så man lever.

Så mycket mera hinner de inte....

Kanske är ändå det allra allra jobbigaste det som Oscar Wilde säger i detta citat: "Det värsta med att bli äldre är inte att känna sig gammal, utan att känna sig ung"

För därinne känner man sig som den man alltid gjort!

Men man blir betraktad och behandlad som en "sidan-av-människa!"
Det är mobbning på hög nivå!

Eller - kanske är det riktigare att kalla det för åldersdiskriminering?

     


Facebook, Twitter och andra sociala medier växer snabbt.

Jag har en god vän som vägrar Facebook och hon säger att folk ser henne som lite asocial.

Och om man betänker att mer än hälften av den svenska befolkningen, 5 miljoner människor, är aktiva användare på Facebook.drygt fyra miljoner loggar in där varje dag - ja då ses man kanske som udda om man avstår utan att det beror på ålder eller sjukdom.

Det finns en motkamp idag - mot sociala medier.

Man stöter på den lite här och där.

Och jag måste säga att jag tycker att det är bra.
Det får åtminstone mig att tänka efter!

Vi behöver bli lite kritiska.

Vad är det vi ägnar så mycket tid?

Vill vi verkligen leva vårt liv i Facebooks skyltfönster?

Jag tror ingen av oss - eller i varje fall mycket få vill det.

Ändå är det vad så många gör.

Jag vet när vänner badar, äter middag, tittar på TV med mera, bara genom en kort stund på Facebook.

Jag gillar att få veta att en god väns efterlängtade barnbarn har anlänt....att någon reser till Afrika och att någon är sjuk eller fått svårigheter på annat sätt( så att jag blir påmind om att tänka lite extra på just den vännen... och funbdera vad jag kan göra för att underlätta)

Men jag känner mig nästan som fönstertittare när jag får veta att: nu går jag i badet, eller liknande....

Jag har hitintills inte sett någon skriva...nu  går jag och kissar...men hörde att någon annan  fått dela även detta ur någon vän eller bekants liv på Facebook.

Jag har nog en ganska ambivalent inställning till Facebook.

Jag ägnar det ganska lite tid....och har ibland frapperats över att jag nästan börjat ursäkta mig när någon pratat om något som jag varit tvungen att fråga vad det gäller när den talar om något ämne eller person...och får svaret...men har du inte kollat Facebook.

Finner mig själv d¨ofta mumlande något om att jag inte haft tid.
I själva verket har jag ju inte prioriterat Facebookumgänge och det vill jag kunna säga utan att rodna eller ses som lite nördig.

Facebook är ett verktyg- och som sådant är det både bra och dåligt.

Just idag ska du kanske göra en kort visit om du har lust och konto förstås.....många nyårshälsningar såg jag vid mitt korta besök.

Ett gott nytt slut i tacksamhet över vad år 2016 givit - och ett förväntansfullt möte med 2017 önskar jag DIG!

Precis i de sista timmarna av år 2016 är det kanske mer eller mindre ofrånkomligt att man summerar det år som ligger bakom.

Hur har det varit? Vad var bra?
Vad var dåligt?

När jag satt i de här tankarna kom ordet >tacksamhet<  till mig.

Och jag insåg att det finns bara ett sätt att summera året som gått!

I tacksamhet!

Jag är tacksam för att mannen i mitt liv, som inte alls älskar förändring, följer med mig i svängarna.

Jag är tacksam för hans jordbundenhet när min fantasti ger sköra vingar.

Men mest av allt är jag tacksam för att ha fått tillbringa ännu ett år med den absolut varmaste. mjukaste och mest omtänksamma man jag känner.

Jag är tacksam för ett år av introspektion.
Av mörker i dubbel bemärkelse - av hårt arbete och vila och en påtvingat slut på mitt arbetsliv som ger mig möjlighet att känna efter vad är rätt nu!

Jag är tacksam - och det är verkligen sant -  men vet att det ändå kommer att finnas dagar i det nya året som ligger framför som kommer att kännas tunga av längtan till det som inte längre är möjligt - mitt arbete som jag älskade nästan mer än livet självt.

Jag är tacksam över mina fantastiska barn!

Fem underbara, fantastiska människor som startat sitt liv i min famn om än inte alla i min mage.
Tacksammare än jag tror de någonsin kan ana över att de finns i mitt liv!

Över de fina människor de vuxit upp till!

Tacksam i kvadrat - det är inte min förtjänst - det är deras egen inneboende styrka.

Tacksam över mina fantastiska vänner som stått ut och stått kvar fast jag många gånger varit alldeles för upptagen för att vara en rätt vän till dem!

Tacksam över att lägenheten - den nya fina - börjar kännas som ett hem....som sakta växer fram.

Något tar slut - år 2016 - precis runt kröken - och 2017 anas redan från andra hållet.

Jag avger inga nyårslöften när klockorna ringer imorgon kväll.

Men jag ska göra allt för att göra 2017  till det allra bästa året. Jag ska ta vara på varje dag och verkligen njuta av livet.

Bestämma mig för att: Du gör så gott du kan just idag - varje dag!
Allt, även det lilla, är bra nog.

Att leva i tacksamhet är grunden i livet, tacksamheten ger kärlek och kärleken ger tacksamhet.

Så förmerar de varandra dessa två superviktiga ingredienser i ett bra liv.

Jag erkänner gärna att jag får kämpa för att känna åtminstone lite tacksamhet över min avtagande syn - men det är bara en liten del av mig även om den tar stor plats och påverkar mitt liv och mina förutsättningar betydligt mera än jag skulle vilja!
Så är det ändå så- att tacksamheten kan förvandla öven tunga skarpa gråstenar till ädelsten!
 

Och ett citat....

"Minns att lyckan inte beror på vem du är eller vad du har 
den beror helt och hållet på vad du tänker."
Dale Carnegie

Tänk om imorgon inte finns....

om idag är allt jag har....

Men om hela min styrka hela min förmåga till upplevelse här och nu ligger i detta ögonblicket---idag----spelar det då någon roll om idag är allt jag har?

För mig spelar det ingen roll om detta är min sista dag - jag kommer ju aldrig att veta om att det var det.

Kanske...kanske...för någon annan som konstaterar med en viss saknad att jag inte är med längre...

Det är ingen plötslig dödsångest som fått mig att tänka så här...det är insikten om hur skört allt är....en insikt som kommer till mig några gånger varje dag...för att påminna mig och för att lära mig att aldrig ta något för givet, alltid verkligen vårda relationerna till de människor jag älskar.

När som helst kan vem som helst av oss bli en berättelse - om någon som var.....

Jag försöker allt jag kan att skriva berättelsen med så mycket kärlek som jag är mäktig - till de som lever nära nu- och till den som kanske vill läsa den....sedan någon gång....

Det är märkligt detta livet....

Ibland förs vi in på vägar där allt går bra, där allt är lätt och rätt, där vi varje dag får ta emot allt gott

Så - plötsligt något - när vi eller någon annan kommer åt fjärrkontrollen och livet börjar spolas åt andra hållet,  Då vi känner att allt vi kämpat för tas ifrån oss.

Ändå är det livet....

Och varje morgon öppnas en dörr till nya möjligheter: Vad säger du?  visst vill du vara med ....och göra det bästa av den här dagen om vilken vi inte vet något annat än att den är här just nu.

Men det räcker!

Ett citat att stoppa i fickan.....

"Du måste tro på kärleken även om du inte äger den.
Du måste tro på solen även om du inte ser den.
Du måste tro på livet även om du ska lämna det."
Okänd tänkare

Fick just idag veta att en god vän lämnat sin make och sina barn och barnbarn på juldagen.

Hon har haft ett oerhört tufft jobb- med att ständigt vara nåbar..ständigt på tå.....

Hennes hjärta bara stannade......

Visst frågar jag mig om hon fallit offer för det japanerna kallar karoshi. 
Det betyder ”död genom överarbete”.
Det kom in i det japanska språket på 1970-talet i och med de första uppmärksammade fallen av arbetsrelaterad stressdöd.

Vi pratar inte om det på det sättet i Sverige, men kanske borde vi....
Mitt hjärta gråter och saknar....

t 

Att tonåringar anser att de har föräldrar med hur många brister och fel som helst - det är vi nog alla medvetna om.

Tycker väl  - att så är det....och det får man leva med några år -  till sist inser man att föräldrarna inte var så tokiga ändå!

Eller kanske man kan säga att man också fått en annan blick för vad ens föräldrar hade att kämpa med.

Åtminstone i så stor utsträckning som vi kan veta det om varandra.

Det finns många hemligt burna svårigheter och sorger.

Idag och under ganska lång tid tillbaka har många gott och väl vuxna och livserfarna barn fattat pennan och skrivit om sin/sina föräldrar.

Inte med så stor förståelse alltid.

Det förvånar mig och det gör mig ledsen.

Kanske att det var Kerstin Thorvall som för bra många år sedan nu startade denna "avslöja mina föräldrar" skriverier.
Det var ju sin mamma hon beskrev på ett sätt som inte många av oss hade anat.

Författaren Slas son -  Nils Claesson skrev en gravt avslöjande bok om sin självupptagne och alkoholiserade pappa. Som väckte både indignation och förvåning.
Jan Myrdal orsakade ännu mer uppståndelse när han för trettio år sedan skildrade sina berömda föräldrar Alva och Gunnar som kyliga och distanserade.

Ingmar Bergman och Liv Ullmann står i centrum för Linn Ullmanns nya roman "De urolige".

Cajsa Stina Åkerström har skrivit en bok om sin far och undrar bland annat hur hennes far kunde vara så taggig mot ett barn.

Sigge Eklund gör upp med pappa Klas Eklund i en  roman om hatkärleken till pappa . Vänsterradikalen som blev övertygad socialdemokrat som blev burgen bankman., chefsekonom på SEB.

Cecilia von Krusenstjerna skrev "En spricka i kristallen om sin pappa (framför allt) Per G. Gyllenhammar.

 Stefan Einhorn har skrivit boken "Pappan" om sin far.

Jag har läst flera av de här böckerna och kanske kan jag säga att i "Pappan" upplever jag en sorg som jag sett skymta även i andra "föräldrabeskrivningar".

Men den känns mera naken och gripande i Stefans berättelse om sin far Jerzy.

(Just Stefans bok är lite grand en blandning mellan roman och beskrivande av en far till vilken man kan säga att han bar en olycklig kärlek- olycklig därför att han inte såg att den var besvarad.
Kanske tydligare än hos andra författare nom samma ämne.)

Jag kan förstå behovet av att "skriva av sig" bitar av en dysfunktionel och/ eller sorglig barndom.

Men det känns någonstans fel att låta sin förälder/sina föräldrar schavottera offentligt i sin ynkedom.

Det finns många flera.

Jag blir för långrandig om jag tar upp alla - och dessutom har jag inte läst dem.

Men vem är jag att döma- och det gör jag inte.

Jag bara undrar.....

Vi har alla en ynkedom någonstans i våra liv som vi vill göra allt för att dölja - och våra liv är fulla av tillkortakommanden, som vi vill behålla för oss själva eller åtminstone "den inre kretsen" !

Som icke kända föräldrar behöver vi kanske inte vara rädda för avslöjande böcker - men tänk om!

Hur skulle vi uppleva det!
Hur skuule DU - Hur skulle JAG?

Jag kan tycka att det måste finnas andra vägar att komma tillrätta med en olycklig barndom än att dra ut föräldrarna i offentlighetens ljus..

Dessutom- så få av författarna ställer frågan på allvar: "Varför blev min pappa, min mamma så här"?

Föräldrarna var ju också barn en gång och formades av föräldrar i sin tur.
Som i sin tur.....i all oä'ndöighet!
Vems är alltså felet?

Vi har ju aslla tillkortakommanden - just inom det område som det är allra viktigast för oss var och en att göra rätt"
I föräldrarollen!

Hos mig skiner solen och det blåser.....om jag inte vore så förkyld skulle jag gå ut ett tag!

Men till DIG som kan - ge dig iväg och njut av sol och friska vindar!

Nu har jag inte haft mina morgonfunderingar eftersom jag vaknat i lånad säng två morgnar.

Men funderar gör mitt huvud ändå....

”Att vara ensam tillsammans med andra är den värsta formen av ensamhet” har någon sagt och det tror jag vi alla är beredda att hålla med om.

Ingen människa är ämnad för ett liv isolerad från andra. Vi är helt enkelt skapade för gemenskap med varandra.

Det är ett behov som jag tror är nästan lika stort som hunger och behov av skydd i form av tak över huvudet.

"Ensam är man ingen" sa en liten flicka till mig en gång...och de orden har jag burit med mig i akt och mening att alltid påminna mig och ibland andra ( som nu) vilken av att bjuda in i våra olika gemenskaper.

Att vi har högt i tak och inser att alla behöver en plats där man hör till.

Det är inte svårt att ita emot och inkludera  dem som fungerar, tycker och tänker på liknande vis som vi själva i en gemenskap.
Utmaningen ligger i att våga gå utanför de trygga ramarna.
Att se att människor - alla människor har något att ge!

Vi måste alltid tänka "Alla ska med".

Det kan vara jobbigt att ha någon med funktionshinder med i gemenskapen - men kanske är dey den människan som kommer att bli mest betydelsefull för alla andra.

En människas värde är alltid i alla lägen 100% människa.
I min lokaltidning UNT läste jag för ett par tre år sedan ett in memoriam.

I många år stod en utvecklingsstörd man vid infarten till Söderköping när man kom från norr....och vinkade och log sitt solvargsleende.

Man blev altid glad då man såg honom.

En dag var han borta....och efter en tid läste jag detta in memoriam över denna man.

Saknad - innerligt saknad- så fint beskriven....den glädje han spred under många, många år.....

ALLA har något att ge och vårt behov av att få av varandra livskunskap livsglädje och annat är hur stort som helst.

Den nykomna flyktingen - ta med hene eller honom i gemenskapen.

Låt inte gemenskapen vara halv- gör den hel genom att inkludera alla!

Ha nu en riktigt skön avslutning ikävll på själva julen.

Och så ett citat till kvällen

....

"Du får de bästa ansträngningarna från andra inte genom att tända en eld under dem, utan genom att bygga en eld inom dem."

Bob Nelson

I morse när jag vaknade var jag på lite dåligt humör...en svag huvudvärk och trött kropp.

Hängde ett tag i dubbel bemärkelse -  innan jag tog min vanliga morgonfunderastund.

Kallt på balkongen.

Men plötsligt kom orden inifrån mig själv....välj glädjen idag!

Där och då bestämde jag att detta är en bra dag att vara glad på.

Och det fungerar!

Kanske tänker du - lätt för dig att säga - men du vet inte hur tufft jag har det.

Nej det vet jag inte.
Men jag vet att alla människor har något att glädjas över.

Låter kanske befängt för dig som tycker att ditt liv mest bjudit på motgång och svårigheter.

Men vet du - att vara glad är faktiskt ett val!

Glädjen är ingenting utifrån kommande.

Den kommer alltid inifrån.

Visserligen ofta som ett svar på något som vi möter.

Men den finns där inne - oavsett om den är dold av besvikelse och sorg över saker som inte blev som vi ville.

Djupt under allt detta ligger glädjen.....och längtar ut.

Jag vill berätta för dig om en gammal kvinna jag mött nu och då i mitt arbete.

Hon är helt förvärkt av ledgångsreumatism.
Hennes kropp bär spåren av många timmar med smärta.
Hon är beroende av rullstol.

Hennes ekonmi är minst sagt ansträngd eftersom hon varit hemmafru - nej det är fel - som bondmora har hon arbetat mer än de flesta - men det syns inte i hennes pensionsbesked.

Men hon strålar alltid av glädje.

En gång frågade jag henne vad hennes hemlighet var.
Hon svarade ungefär så här: "Det är ingen hemlighet. Jag väljer att vara glad helt enkelt. Och om jag behöver hjälp för att vara detta plockar jag fram någon av de juveler jag bär i mina minnen....Jag har haft ett bra liv som givit mig så många fina minnen.
Om det känns lite trist så tar jag fram något av dessa minnen - till exempel när jag hittade vårens första blåsippa.
Bland fjolårsgräset stod den där och bara lyste.
Mina fyra barn  - deras små händer - roliga kommentarer...tokigheter....

Och när jag dammar av dessa minnen så kommer glädjen......"

Så är det för de flesta av oss - vi har goda minnen.....
 

Oj så många fantastiska livslektioner jag fått genom de gamla jag möter...

Så är det - glädjen kommer inifrån - från hjärtats djupaste kamrar - och i den svindlande insikten att just nu är livet.
Glädje är livets vinst och hjärtats vingar.
Liv är glädje - om du släpper fram den.
Glädje är som kärlek.
Båda kommer inifrån.

Vi ler då vi ser det lilla barnet sova tryggt i sin säng.

Vi blir varma om hjärtat då vi ser ett lyckligt par...kanske allra mest när det är ett gammalt par som fortfarande ser förälskade ut.....när solstrålen kittlar oss -då väcker den vår glädje.

Mycket mycket mera i vår tillvaro har förmågan att trigga igång glädjen.

Men mest och bäst av allt.

Vi bestämmer själva om vi vill vara glada!

Och så - förstås - ett klokt citat att ha till hjälp!

"Ingen pessimist upptäckte någonsin stjärnornas hemligheter, seglade till oupptäckta kontinenter eller öppnade nya dörrar till den mänskliga viljan.”
Helen Keller