Vi befinner oss alla på en resa genom livet och längs den vägen kommer vi att möta både saker vi längtar efter och saker vi fasar för.
Det är inget problem med de roliga sakerna.

De vill vi ju gärna stanna i - och gå vidare med dem som ett minne som gör att vi orkar dag för dag även när vägen kanske är grå och enahanda.

Men det finns minnen som tynger ner.

Ibland måste vi stanna upp och rensa vår ryggsäck.

Vad är det egentligen som gör våra axlar så trötta och som lägger våra pannor i så djupa veck?
Har vi det väldigt svårt just nu?
Snarare tror jag att vi tyngs ner av minnet av svårigheter....
Vi bär det med oss och det gör våra steg så tunga.

När vi tar mod till oss och släpper det som blivit för tungt för oss att bära på, kommer vi att känna hur vi kan räta på ryggen...andas djupt...ända ner i magen...

Alla de insikter vi vunnit genom det svåra hjälper oss att se allt mer klart på saker och ting.
Den insikten blir en hjälp för oss när vi göms i sorgens grotta och går genom saknadens dal.

Livet formar oss och med åren så infinner sig lätt stagnation i så väl tanke som handlande.
Vi tror oss ofta veta bäst, men ser allt kanske oftast inte med klara ögon på oss själva
Varför inte komma till självinsikt och våga släppa taget och börja träna våra sinnen på samma sätt som vi tränar  våra muskler och vår kropp?

Vi är alla ganska vilsna, rädda och känner oss ofta misslyckade.
Det är egentligen inget konstigt med det vi är väldigt lika innerst inne.

Vi behöver minnas att inte ta våra missslyckande så allvarligt utan vi kan välja att se på dem som lärdomaroch steg till något du kan förändra för att du helt enkelt tycker det är dags att gå vidare...
Och det härliga med allt förändringsarbete är att du faktiskt får ramla  - se bara till att få  en omstart då och då.

Sådant är  faktiskt  livet för de allra flesta av oss!

Det var lite funderingar som fötts inom mig genom denna onsdags arbete....
Nu vill jag önska DIG en fin avslutning på dagen och en god natt så småningom.
 Ta gärna med dig citatet här nedanför.
"Människan lyckas när de inser att deras misslyckande är en förberedelse för deras framgång”
Ralph Waldo Emerson

 


Varandra - visst är det ett härligt ord.

Gick och filosoferade över det på mina promenader mellan olika platser och möten och  sammaträden idag.

Avslutningsvis var jag hos en grupp studenter på Campus socionomprogram.

Underbara fina unga - som vill  lära sig att göra det bästa för andra i sitt jobb.

Så roligt att få berätta för dem om Frivilligcentralen

Att få känna hur fanan bärs vidare av nya unga ivriga händer och hur unga varma hjärtan vill gå in i framtiden med yrkesmålet att hjälpa andra.

Det värmde mig.

Och på vägen därifrån fortsatte jag att fundrra över order "varandra" och kom att tänka på att jag läst eller hört "Utan varandra är vi ingen" någonstans.

Så innerligt sant....vi är verkligen gåvor till varandra.

Ibland har gåvan lite taggigt yttre - men kommer man innanför yaggigheten som kan det v9isa sig att där finns det fantastiskt vackra saker - fina känslor- ljusa drömmar.

¨å viktigt att vi bekräftar varandra.

Tar i varandra och säger det vi känner: "Du är värdefull för mig"

Ibland hä'nder det att människor ställs utan möjlighet till det vi kanske ser som självklart, en hand som berör, en blick som möter....

Läste följande historia och tycker den är så rörande att nästan tårarna lockas fram:

"För en tid sedan satt jag på tåget en morgon och läste en kort notis i tidningen som beskrev en man som suttit i fängelse i närmare tre år. När han hade ungefär två månader kvar till frigivningen deltog han i ett rymningsförsök. De lyckades ta sig förbi den första muren, men blev infångade och fasttagna, bokstavligt talat, av vakterna innan de kom över den andra muren. I domstolen blev mannen ställd inför en undrande domare som frågade honom varför han tagit ett sådant till synes korkat beslut att delta i ett rymningsförsök när han bara hade två månader kvar av sitt långa straff tills han skulle vara helt fri. Mannen svarade då att när vakten tog tag i honom därute mellan de två murarna så var det första gången under de tre åren som han hade fått bekräftelse på att han existerade som människa. Han förklarade vidare att det var värt att rymma för att få uppleva denna känsla igen. Hur ofta behöver människor i din omgivning iscensätta en rymning, i symbolisk mening, för att du ska se dem? Eller kanske, hur ofta har du själv behövt göra det?"

Med de lånade orden önskar jag DIG en fin tisdagskväll och så småningom en god natt!

...och för den som vill....ett citat...

"Tur är det ställe där förberedelse och möjlighet möts."

John Locke

T    

" Att ha ett öppet sinne och hysa ödmjukhet inför tillvarons komplexitet skapar utomordentliga förutsättningar för visdom*

Så har Stefan Einhorn sagt.

Och jag tycker att det är mycket bra sagt.

Att leva med ett öppet sinne ger många tillfällen till att möta människor.

Verkligen möta!

Beröra och beröras.

Många gånger tänker vi kanske si eller så om andra människor, han är en sådan person, just den folkgruppen beter sig alltid så, hon har alltid varit sån och kommer aldrig att ändra sig.

Då är vårt sinne både stängt och reglat.

Något jag lärt mig  är att så fort jag vågar börjat tänka i nya banor kring saker, personer och världen.

Så fort jag vågat släppa taget om den gamla världsbilden och tar ett steg ut ur mina egna uppfattninga , om så bara ett litet steg, har jag ofta fått göra helt fantastiska erfarenheter.

Det är verkligen fantastiskt  hur saker och ting sker om man släpper lite på sin vanliga kontroll och låter sinnet vara öppet för vad som kan hända.

Även om jag tycker mig ha hittat min grej kan jag hitta nya saker som hjälper mig att utvecklas på det sätt jag behöver för att bli den jag är avsedd att bli!
Ett steg leder till något annat ....och vi får ibland inse att vi haft fel och får en ny möjlighet att revidera gamla felaktiga tankar och ersätta dem med friska nya sådana!

Ibland då vi möter en människa är våra  tankar i vägen för att vi ska kunna ta in vem persoen verkligen är.

Tankarna hindrar oss från att lyssna till personen istället  lyssnar vi på våra  tankar om honom eller henne.

Eller- tänker på det vi har hört om den människa vi har framför oss.

Orden dånar i vårt huvud och överröstar det personen säger.

Då hör eller ser vi inte vem det ä vi har framför oss.och inte vem personen egentligen är.

Om vi släpper våra förutfattade meningar  kommer vi att se och höra en helt annan person.

Vi kanske till och med möts.

Du vet - så där riktigt möts...till ett möte som ger vingar i en vardag som är tuff för oss alla.

Som ger den där magkittlande känslan av att ha fått se in i en helt annan värld utan skygglappar - en annan människa!

Jag vet att vi alla egentligen vill att våra möten ska vara just så.

Men tid och annat hindrar oss från att nollställa oss och samtidigt låta oss fyllas av förväntan inför mötet.

Jag är säker på att när vi möter en människa med förväntan känner den vi möter detta - och gillar oss.

För det är ju så - vi gillar alltid de som verkligen lyssnar.....

Nu vill jag önska DIG och mig en dag med möten där  vi låter oss styras av förväntan!

...ett citat att ta med ut i dagen...

"Tiden kommer att avslöja vad som ligger framför, men jag kommer alltid komma ihåg vad det du sagt. Mötet med dig har förändrat mitt liv... "

Okänd tänkare

Bilden du ser här ovan är min vy vid mina "morgonfunderingar på balkongen".

Precis så här ser det ut.

Ibland skiner solen och himlen målas ljus men idag har dagen tagit på sig gråulstern....

När jag tittade på detta foto slogs jag av hur tydligt man ser pinnarna i balkongräcket.
När jag satt därute tänkte jag inte på det....jag såg längre -bort till grannhusen och vidare uppför gatan...

Men OM jag hade tänkt på det hade dessa tankar mycket väl kunnat göra så att jag istället för att rikta uppmärksamheten mot grannhus och horisont upplevt det som att jag satt instängd på balkongen.

Troligen är det så att vi aldrig kommer åt den egentliga verklighetenen.

Utan bara vår egen uppfattning om den.
På grund av att det är så - är det otroligt lätt att hamna i fängelse.

Nej, inte på Kumla eller Hall....utan ett inre fängelse vars murar vi accepterar.

Oftast har vi inte skapat dem.

Det påbörjades av vår omgivning redan då vi var mycket små.

Men vi tog så småningom över mursleven och gjorde muren tätare och högre.

Det är inte vår kropp som sitter i fängelse.

Men vi är lika mycket fångar som om det vore så.

Om vi inte bryter sönder den här felaktiga bilden av verkligheten och gör allt för att närma oss den verkliga verkligheten.

Den som säger att vi är dyrbara och vackra.
Att vi är kunniga, inspirerande och fulla av livslust.

Den verklighet som öppnar famnen emot oss osch säger - ingen hindrar dig - absolut ingen - du kan göra det du vill - det du verkligen vill!

Den verkligheten vill vi bo i.

Däremot vill vi givetvis ha ett visst skydd mot en kanske ibland ganska brutal verklig verklghet.

Och det är ok att vi skyddar oss - så länge inte skyddet förvandlas till ett fängelse!

Ha nu en underbar lördag.

Gör det DU vill göra.

Jag har grattat min äldste som som har födelsedag - på Facebook, och jag ser fram emot att gå ut i Kulturnatten ikväll.

Det är nämligen kulturnatt i Norrköping den 24 september.

Och ska också passa på att fira vid ett restaurangbord, att jag och mannen i mitt liv varit gifta ett imponernande antal år just idag!

Önskar DIG en riktigt fin och fri och meningsfull lördag!

ett citat till dig....

”Det kan kännas nog så motigt att plocka bort tegelsten efter tegelsten i en stor mur. Men en dag rasar hela fängelset och du inser vad du har åstadkommit”.
Deepak Chopra

 


Hela denna vecka har innehållit många möten med andra människor.

Underbart tycker jag som älskar möten!

Visst är det så att det är i mötet med andra som vi lever, växer och mår bra.

Men det är också i mötet med andra och då framför allt när mötet inte innehåller ömhet, respekt och förståelse åt båda håll som det blir eländigt och misslyckat.

Och kanske är det inte ovanligt att de största bekymren kommer från oss själva,  men hur ofta har vi inte hamnat i sammanhang eller relationer som vi inte kunnat förutse konsekvenserna av i förväg.

Då kan det vara något i omvärldens oförmåga, ovilja eller oförståelse som helt enkelt inte kan vara en del i en fungerande vardag.

Och så blir det grus i maskineriet bildlikt talat.

De där mötena där vi verkligen vågar vara utgivande och öppna - och även den vi möter är detsamma är ganska sällsynta - men vilken upplevelse när det händer

Som sagt - alla möten är inte så.

En del är smärtsamma och egentligen inga möten.

Vi talar förbi varandra hela tiden.

Sådana möten lämnar man med en uppgiven känsla.

Jag är glad att mina möten under veckan bakåt varit möten mellan världar-där vi möttes - fick något och gav något.

Möten är viktiga - och det gäller att fortsätta mötas - fortsätta  sätta den en foten framför den andra- och göra allt för att varje möte ska bli den hisnande upplevelse som det öppna mötet är!!

Önskar DIG en skön kväll. Jag är ju hemma riktigt tidigt ikväll - men jättetrött efter två sena kvällar så troligen kommer jag att äta den pizza mannen i8 mitt liv kommer hem med snart och sedan inte orka så mycket mer än lite nyheter innan jag loggar in i sovrumet.

för dig som vill finns ett citat här nedanför....

"Din storhet bygger inte på vad du har, utan vad du ger."
Okänd

Nu har solen hunnit en bit upp på himlen och nattkylan som fortfarande hade övertaget då jag tog min morgonstund på balkongen är bortjagad.

Känns riktigt skönt - nästan somrigt där i solen.

Kom och tänka på ett uttryck som min mamma hade.

Det är skillnad på lort och pannkaka.

I det tilltagande ljuset på balkongen började jag fundera över detta folkliga uttryck.

Min mor, liksom andra användare av talesättet använde då hon såg orättvisor där samhället gjorde skillnad på fint folk och fattigt folk.

I hennes ungdom var det något som skedde ofta som jag förstod.

Har vi lärt oss ett annat förhållningssätt idag?

Allas lika värde - orden ekar - men har de någon praktisk betydelse.

 Idag hör vi ofta uttrycket " alla människors lika värde" i den politiska debatten.

 Men hur lever man begreppet till verklighet?

Visst tycker du, och jag, att alla människor har samma värde?
Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda?

Och ändå möter vi varje dag exempel på att det inte är så i praktiken.

Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde.
I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja  eller i vår förmåga att erkänna alla människors lika värde

i handling.

Nu är det ju så att det är lätt att stå bredvid och kritisera.

Betydligt svårare att vara den som ska fatta så rättvisa och riktiga beslut att det lever upp till "allas lika värde".

HUR svårt det faktiskt kan vara kan du få ett hum om utifallatt du gör detta testet!

Ord - ja det är det bästa jag vet.

Ord är levande.

Ibland är det knappast möjligt att få ner dem på sidan.  De kämpar emot- de vill inte förflytta sig från mitt huvud till skärmen - ibland känns det som om de gåt i fångdräkt och inte säger det de ska säga.

Andra gånger flödar orden ut över skärmen....

Jag har tänkt mycket i kväll på alla som blivit änglar - änglar som fått lämna denna jord  - jag tänker på kriget som skapat ärr som kanske  inte kan läka, skottlossningar, bilar som brinner, politikernas handlingar.
Jag vill inte göra listan längre - du vet ju redan...

Men har du tänkt på att i samband med allt ont kom det också mycket gott. Ur mörker och avskyvärda hatbrott och krigshandlingar har det fötts kärlek, medmänsklighet och hopp.

Hopp - det absolut viktigaste av allt!
Vi kan ha svårt att hålla vårt hopp levande inför en oviss framtid....men just nu kan det bära oss.

Livet är ett ögonblick, detta ögonblick är just nu.

Det är det enda vi kan veta, att vi finns här just nu.

Vad som sker imorgon vet vi inte, och det som skedde igår är redan ett minne.

Själv känner jag ett stort hopp -  trots den dystra situationeni världen idag.
 För att jag vet att bortom det som sker och rapporteras i media om än det ena och än det andra så finns det otaliga goda, heroiska och fantastiska människor som på olika sätt verkar för det goda och rätta -det kärleksfulla  -  ibland öppet men framför allt i det tysta.

Vägen till kärlek och omsorg om varandra är vi alla kallade till – och inte imorgon, inte om ett år och inte när vi har tid, utan just precis nu.

....citat....för dig som gillar ett sånt på kvällskvisten....

”Vi är här för att ta hand om varandra. Det är det livet gjort mig mest övertygad om av allt.
Vad de andra gör här vet jag inte.”

okänd tänkare

Sista sommardagen av alla dessa sena sommardagar har jag förstått är den dag som mörknat utanför mitt fönster nu.
Vindarna är ljumma men ska enligt väderleksprofeterna svalna märkbart till i morgon-

Nu är det väl inte storm snö och is som väntar i morgon precis, men några grader svalare.

Kanske riktigt skönt eller hur?

Även om det har varit en sällsam upplevelse med denna sena högsommarvärme.Man har nästan fått nypa sig i armen ibland och säga till sig själv att NEJ det är INTE juli!

Kanske har du också hört att närtemperaturen stiger ökar dödligheten i Sverige.
Kanske är det så att våra nordiska hjärtan klappar bäst i svala vindar
Så låt oss gå in i svalkan med tillförsikt och glädje och med en stor portion tacksamhet för den underbara extrasommar som september hitintills bjudit oss på!
För hur man än vänder och vrider på detta så är det något alldeles extra vi har fått uppleva.

Inte någonsin tidigare under de 160 år som vi mätt temperaturen har det varit så här varmt i denna- höstens första månad, i vårt land.

Nu ser jag fram emot att få se lövskogarna brinna av färger.

Det är ett skådespel som jag alltid faschineras lika mycket av.

Det är torsdag kväll och jag vet inte var de här orden hittar DIG och hur DU har det!

Kan bara säga att jag verkligen från hjärtat önskar DIG en kväll då du hittar ro i DIG SJÄLV!

.....kanske kan du ta lite hjälp av citatet här....

"Jag följer fyra normer: bemöt det, acceptera det, hantera det, släpp det."
Sheng Yen