Jag tror vi alla har ett litet barn inom oss.

Barnet finns där och pockar på uppmärksamhet när livet blir svårt.

Och jag tror faktiskt inte att det är meningen att det lilla inom-barnet ska växa upp!

Det ska finnas där och hindra oss från att ta allt så gravallvarligt.

Påminna oss om de små sakerna som ju egentligen är de stora.

Intellektuellt sett har vi vuxit ifrån barnet - men emotionellt är vi många gånger fortfarande, även som vuxna, just detta lilla barn.

Bär barnet på känslor av att vara oönskat, tror barnets vuxna människa ofta att han/hon är oönskad, oälskad  (även om det inte är så).

Även om vi bär de sårade barnen inom oss så tror jag att det gör stor skillnad för den lilla pojken  eller flickan där inne om vi blir medvetna om dess existens.

Om vi som vårt vuxna jag -  börjar se och ta hand om den lilla inom oss.

Om vi inser detta så ser vi varför det ibland knyter sig i relationer och varför det blir konflikter med andra runt omkring oss.

Fast vi inte vill.

De andra har också sitt lilla barn inom sig och barn är inte så bra på att hantera känslor och relationer.

Många som vuxit upp går omkring med smärtor - oförklarliga smärtor - som ibland får namn och diagnos -  ibland inte.

Min, kanske något naiva tro, är att det är det lilla otröstade barnet därinne som gör att vi får dessa smärtor i kroppen.

Eller att vi drabbas av ångest och andra svåra psykiska tillstånd.'

Jag tror faktiskt att vi måste lära oss att ta hand om den lilla inom oss.

Trösta och stärka...ge det som kanske av olika orsaker inte blev givet då det borde ha blivit det.

För attvi ska må bra helt enkelt.

Det lilla barnet inom dig behöver samma ömma omvårdnad, omtanke och kärlek som alla barn.
Det lilla barnet inom dig har samma behov som de barn du själv kanske blivit mamma, pappa, mormor farmor, farfar eller morfar till.

I ett av mina skåp står ett par gamla barnskor. som passade på mina fötter en gång för länge sedan och påminner mig om det barn jag var och som jag fortfarande bär med mig inombords  - när jag öppnar skåpet och tar fram de små skorna.

De hjälper mig att inse att när jag beter mig barnsligt eller känner mig övergiven och kanske till och med oönskad har jag glömt att  "vagga" mitt lilla inre barn!

Något jag tror vi alla måste bli bättre på - då mår vi bättre.
Det är faktiskt aldrig för sent att få en lycklig barndom!

Vi säger ofta om en person som är överseende att den är tolerant.

Är det alltså en bra sak att vara tolerant?
Och är tolerant eller tolerera bra ord.

Det har jag alltid tyckt ända tills jag hörde någon säga:"Ja jag tolererar henne. Men jag gillar henne inte."

Oppsan det var en mera negativ tyngd i ordet tolerera än jag riktigt tyckt mig uppleva tidigare.
Första steget i utvecklingen mot respekt och mänskliga relationer är givetvis att komma bort från intoleransen.
Men - det fattas ganska mycket  om man säger att man inte gillar en person men tolererar densamme.

I andemeningen läser jag in en hel del tyckanden om den andre som den som uttalar sig så anser sig vara storsint eftersom den kan tolerera den omtalade.
Vem vill då bli tolererad?

Vill man hitta synonymert till tolerans är band annat. fördragsamhet, tålamod, överseende, vidsynthet´.

Tolerans är ett ord som ofta används i sammanhang gentemot ”de avvikande”. subkultiuurernas och marginalernas folk.

När jag började fundera över ordet vill jag nog påstå att tolerera är ett negativt och passivt ord, något du gör motvilligt  - för att du måste.

Respekt gillar jag bättre.

För visst är det ju så att man tolererar en ostädad offentlig toalett om man behöver använda den.
Och att man tolererar högljudd musik från granneen eller en lång kö till kassan.

Att respektera är det ena möjliga bemötandet om vi skapa ett bättre klimat hemma, i skolan på arbetsplasten, i vår stad i vårt land!

Visst kan man säga att när man säger att att vi bara har detta enda ögonblick uttrycker man en schablon.

Ändå är det så varje dag inser mänmniskor genom att en kär person tycks ifrån dem utan förberedande sjukdom att detta är sant.

Detta ögonblick!

Det enda!

En dag förra veckan ringde min telefon på jobbet.

En gråtande röst som jag först hade svårt att identifiera, men snart hörde var en av våra fölitigaste frivilliga,  berättade att hennes dotter hittats död i sin lägenhet på morgonen, 24 år gammal.

Nej - hon var inte mördad.

Hennes hjärta hade bara stannat medan hon tittade på TV.

"En del hjärtan, även unga människors hjärtan, gör så ibland" sa läkaren som konstaterade dödsfallet.

Hur mamman kände det är förstås en mardröm.
Men också  vi alla som fick del av detta genom telefonsamtalet blev mycket starkt berörda.

Över ett ungt liv som inte blev så långt. Som stannade så abrupt.

Över sorgen - - och inte minst över att den kan komma så plötsligt.

En ny påminnelse om att om och om igen beräta för dem vi älskar att vi gör det!
Att se på gåvorna som vi har som något mycket, mycket värdefullt - men också mycket skört.

Att ögonblicken är viktiga!

När vi förstår hur skört livet är så är här och nu det enda som vi kan vara säkra på.
Då kan man inte annat än uppskatta just det här ögonblicket.
Det är närvaro som gäller!

Insikten om att nuet är förgängligt och att en framtid aldrig är att räkna med:
Men att ta emot med tacksamhet när den kommer.

Nu är det torsdagkväll.
Och det är något särskilt. För just denna torsdagskväll kommer aldrig någonsin igen.

Ta hand om den och ta hand om DIG!

Du är oerhlrt värdefull och det är DIN kväll också!

Sov gott när det blir så dags.

Titta gärna på Gåsmamman på kanal 5 på TV som börjar klockan 21.00

Alexandra Rapaport spelar Sonja Ek som lever ett lyckligt och kärleksfyllt liv med sin man och sina tre barn i en förort utanför Stockholm. En dag förändras plötsligt allt.......

Här kommer kvällens citat:

"Att stanna upp, uppmärksamma och acceptera den verklighet som vi för stunden befinner oss i, är nödvändigt för att skapa balans".

Susanne Zachau

 


De allra flesta av oss är helt överens om att det är viktigt att bry sig om andra människor.

Jag tycker också så.

Men jag funderar nu och då över att vi som tycker så ändå kan ha svå svårt att släppa in den som vill bry sig om dig och mig.

För så är det ju!

Någon slags märklig stolthet ställer sig i vägen.

Eller - är det inte stolthet?
Är det något helt annat?

En sak är säker.

Om vi blir bättre både på att ge och ta emot, så kan det bli en balans i vårt liv som gör att allting fungerar mycket bättre!

Visst är det ibland så att det känns som att just då vi behöver så finns ingen där för att ta hand om, ge oss omsorg.

Inte ens de vi förväntade.
De verkar helt upptagna av sina egna problem.

Men kanske är det så att vi måste tala om att vi behöver hjälp!

Tala högre.

Inte ge dolda budskap - och så besviket dra oss undan för att vi tycker att ingen bryr sig.

Sätta oss i en vrå och bära både det vi egentligen behövde hjälp med och det sorgliga att den vi förväntade skulle stödja och kanske trösta oss- inte ens fattade att vi hade det behovet.

Det är tufft att sträcka fram handen och säga: Jag behöver hjälp!

Men ändå är det enda vägen till att få det. Eftersom de allra flesta människor inte är tankeläsare och av detta kan ledas till att förstå vårt behov!

Den rådande tanken hos oss är alltför ofta att ”ensam är stark"

Det är inte sant!

Livet består av att ge och ta.

Likaväl som vi behöver bli bra på att ge behöver vi bli bra på att ta emot.

Balansen mellan att ge och att få är  en inställning till livet som bygger på en balans mellan ansvar för sig själv och för sin omvärld.

Det enda hållbara i längden!

Nu vill jag bara önska DIG en god avslutning på DIN dag och en stärkande och avslappnad sömn inatt!

Här kommer kvällens citat:

"Du befinner dig idag där dina tankar fört dig och imorgon kommer du att befinna dig där dina tankar tagit dig."

James Allen

Har funderat på hur många gånger vi säger tack varje dag?

Vi är uppfostrade till att tacka för maten, tacka för senast, tacka för komplimangen, tacka för skjutsen ...ja en del nya svenskar som ser på oss med fräscha ögon skrattar åt oss svenskar  - särskilt just detta att tacka för senast upplever många som roligt.

Att säga tack är ju inte  - eller behöver inte vara - det samma som att verkligen vara tacksam. Det är mera lite olja som ska göra det sociala samspelet smidigt.

Man hör ofta människor som gått igenom en stor livskris säga att de fick en stark känsla av tacksamhet emot livet efter krisen.

Efter en kris ser man ofta på livet med ett helt annat perspektiv.

Helt plötsligt öppnar sig ögonen för allt det vackra man haft framför sig hela tiden, men bara skyndat förbi.

Vi tror ibland att tacksamhet är det vi visar efter att våra problem har lösts, men så fruktansvärt kortsiktigt det är.
Hur mycket av livet går vi miste om genom att vänta på att se regnbågen innan vi tackar för regnet.

Att vara tacksam i svåra stunder innebär inte att vi är nöjda med våra omständigheter

 - men det innebär att  vi orkar höja blicken och bortom de aktuella utmaningarna.

När människor gör något extra för oss - då känner vi tacksamhet och den tacksamheten ger glädje.

Men jag har funderat på detta att just människor som mött något svårt- kanske till och med förlorat en älskad person ...har lättare att känna tacksamhet.

Kanske ska vi försöka känna tacksamhet även mot människor och omständigheter som är emot oss- de utmanar oss ju och får oss att ta fram vår styrka och de får oss dessutom att arbeta med oss själva.

Människan är egentligen förprogrammerad till att se hinder och besvär för att kunna överleva på bästa sättet.

Det häftiga är att alla kan tänka om, se saker från ett annat perspektiv och må bättre, genom att träna känslan av tacksamhet.

Jag jobbar med detta....och ett sätt jag använder mig av är att någon gång under dagen skriva något jag är extra tacksam över just idag i något som jag kallar "Min tacksamhetsbok"'

Den är snart full - och en god hjälp att ta fram när negativa tankar vill tränga sig på....

Det finns en hel rad anledningar till varför det är bra för oss att känna tacksamhet.

Jag ska bara nämna några: "Vi blir gladare" - "Vi blir friskare" - "Vi blir mer uppmärksamma både mot oss själva och mot andra människor":

Jag har hört en del människar säga att om du känner dig nöjd och tacksam får det dig att stagnera.
Att det innebär att du slutar att anta utmaningar.

I själva verket är det tvärtom!

Det hjälper dig till att fokusera på det du vill bli bättre på.

Så jag har bestämt mig för att känna tacksamhet över att också den här dagen blev lång.
I stället för att gnälla om att jag nästan alltid äter min middag framför 7.30- nyheterna och istället tänka igenom dagen och hitta något jag är extra tacksam över.

Idag är jag extra tacksam över ett samtal med en av mina medarbetare.
Vi läste många knutar och det känns fantastiskt gott!

Nu önskar jag DIG en tacksamhetskväll där DU tänker på något DU är extra taclsam för som hänt dig under dagen.

Och förstås - en fin kväll och en god och stärkande natts sömn!

Här kommer kvällens citat:

"Tacksamhet värmer som en solstråle, fascinerar som en god berättelse, inspirerar som en modig ledare, omsluter som en varm filt".
Newwell D. Hills

För någon vecka sedan mötte jag ett gammalt par i mitt arbete

Ja de är ovanligt gamla och ovanligt kloka skulle jag vilja säga.

Han är 97 år och hon är 95.

De har vandrat tillsammans i 72 år.

Kan du tänka dig det?

Jag frågade: Om man har levt så länge tillsammans  - blir det inte till sist så att man känner varandra så väl att man inte har något mera att upptäcka hos varandra?

Mannen svarade? Nej du flicka (jag tackar för det, inte många som kallar mig flicka längre) man utvecklas hela tiden..oavbrutet.

Inte är det mycket likhet med den gamla kvinnan här i fåtöljen bredvid min och den 23 åriga jäntunge jag gifte mig med.

Det är fortfarande spännande!.

Han har ju rätt!

Vi utvecklas hela tiden.
Tänk om vi tog fasta på det hos varandra - och dessutom ser det som något spännande.

Då skulle nog  många äktenskap räddas.

Jag har hört många säga att de skildes för att de utvecklades åt olika håll.

Men tänk om det är så - att det beror på hur man tar det.

Om jag tycker det är spännande att det dyker upp en ny sida hos den jag delar livet med - eller om det är något som gör att jag drar mig undan.

Klart att vi förändras.....och vilken tur att vi gör det.

Och vilken gåva.

Som vi behöver ta vara på hos varandra!

Nu är det lördagkväll  - en skön sådan även för DIG hoppas jag!

Önskar att DIN kväll ska bli fylld av ögonblick som du kan spara och ta med dig när du ska gå och sova.

Då känner du tacksamhet och sover jättegott!

Här kommer kvällens citat:

"

"Varje människa föds med en unik klang. 
För att inte bli ostämd måste hon följa sin natur."

Stefan Whide

Jag tror inte den människa finns som inte vill ha en förändring av något. I sitt liv. På sitt jobb. I sin familj. I sin omgivning, grannskapet, staden som är vår boplats eller orten och landet som är vårt - för att inte säga i hela världen.

En och annan människa har fått förmånen att hamna eller vara i en sådan position att den kunnat bli orsaken till stora positiva förändringar som berör oerhört många.

Men de flesta av oss har fullt upp när det gäller att förändra oss själva.

Att göra om sig själv.

Men hur?
Visst kan vi läsa böcker och gå på smarta seminarier eller kurser, men de tar slut och då är vi tvungna att hantera verkligheten alldeles själva. Utan lärare, gurus eller klasskamrater. Då är det lätt att halka tillbaka i gamla vanor.

Men vi kan förändra oss själva!
Även om åren rullat på och blivit ganska många.
Självklart är det lättare då man är yngre och vanans hjulspår inte blivit alltför djupa.
Men det är verkligen inte omöjligt även senare i livet.

Du kan bli vad du vill - nästan - oavsett när du beslutar dig för det.
Nu menar jag förstås inte att du kan bli balettdansör av klass eller alpin skidåkare när du kommit fram till pensionen. Även om jag inte vill säga att det är omöjligt.
För omöjligt är ett förbjudet ord då det gäller att förända sig själv.
Läste om en kvinna som i sin ungdom innerligt gärna ville bli au-pair.
Men hon lät omständigheter hindra.
Undan för undan kom nya omständigheter till som gjorde det omöjligt -ur hennes aspekt.
Ett år efter pensionsdagen gav hon sig iväg till USA: Och blev en älskad au-pair - mormor i en ung familj!


Ingen av oss vill väl ligga på vår dödsbädd och konstatera att vi aldrig försökte bli den vi innerst inne vet att vi är.
Att mödan för att nå dit förskräckte oss och fick oss att stanna i växten.

 Förändring är svårt. I synnerhet förändringar som gäller livsstilen. En varaktig förändring kallas vana. Och måste bli ett med vardagslivet för att fungera.

Att förändra tar inte tid,men att skapa e
n ny vana tar tid.
Vi säger ofta: Men det är sådan jag är.....
Okey...men vad vill du bli?

Sätt igång och gör en vana som för dig till målet av en varaktig förändring.
Du kommer att halka tillbaka ibland-gamla vanor fungeras så att de liksom håller fast oss - men stanna inte där.
Fortsätt - för att bli den som överensstämmer med det mönster som du vet finns inristat i dig.
Skyll inte på omgivningen eller omständigheterna.
Se till att bli den du egentligen är!
Du har kraften!

Nu ska jag avsluta dessa morgonfunderingar  med att önska DIG en fin lördag - precis så som DU vill ha den!

Och ett citat att ta med dig ut i dagen får du här:

"Livet handlar inte om att vänta tills ovädret går över
utan det handlar om att lära sig dansa i regnet."
Irländskt ordspråk

Många av oss reagerar när vi hör ordet stress som om det enbart är något negativt.

Vilket det ju inte är.
Stress kan vara nödvändig för att vi ska utföra det vi har att göra.

Men den ska inte pressa oss över vår nivå. Det är då den blir skadlig.

Negativ stress är den som vi får ont i magen och i huvudet av - och på sikt en massa andra tråkiga saker som den kan föra med sig. Sjukdomar av diverse slag.

Men kan också bli helt handlingsförlamad av att leva under längre tid med negativ stress. Ibland har jag tänkt att det är utmattningsdepressionens första allvarliga kännetecken.

Stress måste vi lära oss att hantera.
Ett sätt att göra det är att se till att  ge många kramar så att det finns gott om oxyticin i kroppen. Det hormonet motverkar stress.

Ett annat sätt är att sätta upp realistiska delmål. Och att inse att vi alla har våra gränser.

Jag har ett jobb där jag skulle kunna stressa ihjäl mig om jag inte oavbrutet var vaksam på risken.
Behover kommer i en sinande ström...och det är lätt att uppleva att man inte räcker till.

Vad är nu det för något?
Att inte räcka till!

Ingen kan göra allt och framför allt inte på samma gång.

Passa på nu och ha enriktigt skön helg utan stress.

Det gäller att passa på att låta både kropp och själ få gå i morgonrock och mjuka tofflor ibland!