Bilden lånad här

Astrid Lindgren fick ju som en och annan av oss minns - Tyska bokhandelns fredspris 1978.

När hon ombads att skicka in sitt tal till arrangörerna skickade hon det som jag citerar en del ur här nedanför.

Men - hör och häpna - talet ansågs för provokativt på en fredskonferens så hon ombads avstå från det.

Men då visste inte tyskarna att den blida barnboksförfattarinnan hade en vilja av stål.

Hon höll talet ändå!

"Och för dem som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig.

Hon var ung mor på den tiden då man ännu trodde på detta: "Spar på riset och du fördärvar pilten" det vill säga hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort något så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv.
Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på riset åt henne.

Den lille pojken var borta länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: "Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig."
Då började mamman också gråta för hon såh plötsligt alltihop med barnets ögon.
Barnet måste ha tänkt att "min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten.
Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans.

Och sedan lade hon stenen på en hylla i köket och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden;" aldrig våld."

Läst i en gammal engelsspråkig veckotidning som jag hittade i källaren på mitt jobb.

Översatt efter bästa förmåga.

Tyvärr fanns ingen författare angiven

Efter en föreläsning av en mycket duktig filosofiprofessor ställde en av eleverna frågan: Professorn, vad är meningen med livet?

Se andra eleverna skrattade och gjorde sig färdiga för att gå, men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta lite.
Han tittade länge på eleven och sa sedan:
Jag ska svara på frågan.

Han tog upp sin plånbok ur fickan och tog fram en liten spegel.
Sedan berättade han följande historia:
När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde i en by långt ut på landet. En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen.

Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.

Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt. så jag behöll den största biten. Det var den här.

Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund.

Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen.

Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.

Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då för att återuppta lekens utmaningar.

När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det. Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.

Jag är ett fragment av en spegel.

In till de mörka vrårna i människors hjärtan kan jag förmedla ljus och kanske förändra något hos dem till det bättre.

Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.

Det är det som är meningen med mitt liv.

  Friheten att se och höra det som är - istället för det som borde vara,har varit eller kommer att vara.

  Friheten att säga hur du tänker och känner istället för det du borde säga.

  Friheten att känna det du känner - istället för det du borde känna.

  Friheten att fråga efter det du vill -  istället för att alltid vänta på tillåtelse.

  Friheten att ta risker för egen del -  istället för att alltid välja det trygga och säkra.

Det är Virginia Satir som jag lånat dessa ord ifrån.

Jag har dem i min lilla tankebok -eller den är ganska så stor - och läser dem ibland - och känner hur jag kan ta ett djuuuupt andetag....

En morfar promenerar med sin lilla dotterdotter på kyrkogården. De stannar och tittar på en gravsten och den lilla flickan frågar:

- Vad betyder de där siffrorna?

_ Den första siffran betyder när personen som ligger här föddes, och den andra siffran betyder när personen dog, svarar morfadern.

Flickan funderar en stund och säger sedan:

- Och strecket - är det själva livet?

Ur: Varför växer gräset?

1. Du är enastående. Lär dig tycka om dig själv, att uppskatta dig själv. Du kan inte begära att andra ska tycka om dig, om du inte själv gör det. Men du ska för den skull inte bli egoist.

2. Du är värd långt mer än du tror. Du är unik! Det finns inte en enda människa på jorden som är en exakt kopia av dig, varken till utseende eller tankesätt.

3. Du kan lära dig allt. Inse att du inte kan lära dig allt du vill på en vecka! Förloraren känns igen på att han inte gör mer än ett par, tre försök, sen tappar han sugen och ger upp.

4. Du är inte bättre- men lika bra som många andra. Eftersom du är unik har du idéer som många andra inte har.

5. Du vet mycket som andra inte vet. Du har erfarenheter som andra inte har.

6. Du har mycket att vara stolt över. Det räcker med att kunna le åt sina medmänniskor så har man något att vara stolt över.

7. Du duger till allt. Sanningen är att du duger till allt, bara du ger dig själv en chans. Men du behöver inte alltid vara bäst. Det räcker att vara så bra att du har glädje av det.

8. Le och skratta. Le mot andra. Leendet styrker dina medmänniskor och hjälper dig att tolerera deras fel och brister. Det finns alltid något positivt att hämta i varje situation och hos varje individ. Men det förutsätter att du har en förmåga att le mot människor i stället för att skratta åt dem.

9. Någon bryr sig om dig. Ge alltid beröm då du tycker att en människa förtjänar det. Om du själv ger beröm får du beröm tillbaka. Genom att berömma andra tränar du också bort eventuella avundsjuketendenser hos dig själv.

10. Du har kunskaper att lära ut. Du har oanade möjligheter. Eftersom
du är unik sitter du inne med kunskaper som många andra inte har.

Det var en gång en berättelse om en man som stod inför Gud,
med hjärtat bultande av all smärta och orättvisa i världen.

"Kära Gud!" ropade han ut av förtvivlan,
"titta på allt lidande, all smärta och nöd.
Varför kommer du inte till undsättning?"

Gud svarade, "Jag skickade hjälp. Jag skickade dig."

Läst i en gammal tidning

Det sägs att vi bara använder 10-15 procent av vår hjärnkapacitet.

Denna mindre andel har somliga ansett som vår medvetna del. Det är den delen som man har tolkat som vårt undermedvetna.

Har hört någon säga hur många tankar vi tänker och någon menar att det rör sig och en ca 60.000 tankar på en dag. Somliga tänker väl mer och andra tänker kanske mindre, så brukar det ju vara, men siffran är ändå svindlande.

Speciellt om man funderar över hur mycket det blir under ett helt liv.

När vi sen gör tankeexperimentet att allt detta stannar kvar inom oss på ett omedvetet plan så blir det ju en oändligt massa tankar.

Om alla dessa tankar är som frön inom oss så kan vi ju ana att det gror och växer en hel del omedvetet inom oss.

En tanketavla såg jag häromveckan när jag besökte en annan arbetsplats.

Orden på den kan få bli en ingång till den här dagen - för mig - och kanske för dig!

Då är jag säker på att dagen blir bra!

"Goda tankar är en förutsättning för goda ord, ty vad hjärtat är fyllt med talar munnen.

Goda tankar och goda ord skänker oss glädje och trygghet. "