Sanningen är vår vän.

En rättfram och ibland obekväm vän- men en vän.
Alla människor behöver lära sig att umgås med den därför att det inte finns något lindrigt sätt att komma undan.
Den dyker alltid upp när vi minst väntar oss det.
Sanningen om oss själva är svår att komma ifrån.
Den knackar på porten tills vi släpper in den.

Någon gång har vi alla säkert lekt kurragömma i livet.

Ibland drar vi till med små lögner om oss själva för att göra intryck på andra , eller också visar vi upp en fasad fast vi innerst inne vet att den inte stämmer med vårt rätta jag.
Vi vet hur det känns att gömma sig för att inte bli upptäckt, men sanningen om oss kan den leken.

Den förföljer oss tills vi slår armarna om den och hälsar den välkommen.

Sanningen är faktiskt omöjlig att komma ifrån.

Men det är något vi ska vara glada för!

Det är skrämmande hur vi  ständigt blir påminda om vårt utseende när vi öppnar framför allt en veckotidning.

För den som speglar sig i de artiklarna blir livet tufft.

Att vara ung är kanske allra värst.

För då hänger verkligen vår lycka eller olycka på att vi ser bra ut- och att vi är som alla andra.

Jag skulle vilja hitta ett motgift - en tidning som vågar visa människor som vi ser ut.

Lite för tjocka....lite för unga, lite för gamla....

Och som vågar säga:

Du är vacker för att du är dig själv.

Du är modig för att du vågar möta världen som den du är.
Utan lyft och nyp och dyra modekläder.

Du är underbar och perfekt - just för att du är du!

Jag hade för många år sedan en vän som skrev på sin badrumsspegel: "jag är glad för för att jag är så vacker!"

De orden lyfter när vi möter morgonens bleka och ansikte och rufsiga hår.

Kanske behöver vi inte skriva dem på spegeln - men vi behöver höra dem ofta- läsa dem ännu oftare- så de tatueras i vårt hjärta.

Glöm inte!

DU är vacker!

DU är modig!

Har du tänkt på hur mycket det betyder vad du tänker på!

Om vi är oroliga får vi oroliga tankar och så är den onda cirkeln ett faktum.

Är vi nöjda och harmoniska tänker vi lugna tankar och kan glädja oss åt den goda cirkeln.

Någon har sagt att alla reaktioner hänger samman med vilka tankar, förväntningar och inre bilder du har.
Tänker du lugna tankar får du lugnare inre bilder och kroppen känns lugn.

Tänker du oroliga tankar reagerar kroppen med oro.

Som till exempel när man börjar notera varje liten förändring i kroppen och omedelbart börjar tänka det värsta.

En del människor har skaffat sig en ovana skulle man kunna säga.

De undrar hur sjuka de är när de stiger ur sängen på morgonen.

Detta är en tanke som omgående gör oss på helspänn.

Prova gärna med att fokusera en stund på känslan i ett finger.

Tänk att det gör ont, att fingret är tungt, stickigt och sjukt

Du kommer att känna att fingret känns konstigt efter en stund.

Om vi börjar notera hur hjärtat slår...är det inte lite snabbt - eller kanske lite orytmiskt - då kommer hjärtat snart att rusa.

Och till och med kanske slå orytmiskt och ge oss en riktig oro.

Så viktigt att vi hittar goda och optimistiska saker att stoppa in i våra tankar.

Själv slår jag numjera dövörat till när folk börjar berätta om den som har drabbats av det och den andra som dött, plötsligt och oväntat.

Nej, jag vill inte vara hjärtlös.

Men jag har så lätt för att få oroliga tankar av sånt.

Och jag vill ha lugna goda tankar.

Men om man nu verkligen är sjuk!

Ja jag tror detta kan gälla också då.

Istället för att bli rädd för försämring (vilket i och för sig är helt naturligt) - tror jag det är bra om man kan tänka: "när jag mår bättre...när jag blir frisk....

Min erfarenhet är att det är nyttigt att reflektera över vilka värderingar man har om sin egen roll i förhållande till andra människor.

Balansen mellan att bry sig om andras behov i en relation och att bry sig om sina egna behov kan vara ganska svår ibland.

Men faktiskt är det så att om man inte bryr sig om sig själv så kommer ens engagemang i andra människor att minska för att så småningom helt försvinna.

Så - bry dig om dig själv en stund idag!

Gör just det du vill göra.

Lyssna på den musik du vill höra - gå ut och gå om det är vad du längtar efter - eller lägg dig i soffan och slappa om det är ditt största behov idag.

Lyssna inåt dig själv och ta tag i det du hör.

Gör det du längtar efter!

Det är en väg till att bli en god medmänniska!

Läste i min dotters blogg om lilla Pixie som är dotter till min andra dotter.

Pixie hade fått ett paket från sin moster och hennes mamma ringde upp för att säga tack, och sa: "Hon vill nog säga några ord själv också".

I bakgrunden hördes då: "Inte ÄN! Jag måste tänka på VILKA ord först"

Tänk att en liten tjej som är fyra år om någon månad kan ge sin mormor som levt betydligt längre en lektion i livskunskap.

Vilka ord vi säger. Det har så stor betydelse.

Ibland skulle vi kanske liksom Pixie behöva ta en "tankestund" innan vi låter munnen gå.

Vi måste tänka på vad vi säger och ifaktiskt också vad vi inte säger - det är oerhört viktigt!
Det är inte bara fråga om att säga rätt sak vid rätt tidpunkt, utan också att låta bli att säga det som inte ska sägas alls.

Och att inte låta bli att säga det som vi bör säga.

Ord är viktiga.

De kan såra och riva upp. De kan lyfta oss. De kan slå ner oss. Och de kan hela det som är brutet.

Det är ju så med ord – de kan aldrig tas tillbaka.

Sagt är sagt, skrivet är skrivet och sårat är sårat.

Ånger, förlåtelse, förringande, glömska - ingenting kan ändå göra gjort ogjort.

Allt sätter spår, både hos den som utslungar orden och hos den som tar emot.

Och kanske till och med hos den som "bara lyssnar.

Så låt oss ta en stund att tänka innan vi använder ord som vi ju på inget sätt kan ta tillbaka!

Egentligen gillar jag inte ordet lycka.

Det är så otroligt missbrukat.

Men just här använder jag det i alla fall.

Lycka som grundar sig på materiella ting är mycket sårbar.

Det materiella är förgängligt och verkligheten runt oss förändras hela tiden.

men verklig lycka som jag kanske hellre kallar inre tillfredsställelse är inte förgänglig, eftersom den bara kan skapas inom oss och faktiskt inte är beroende av materiella ting.

Ofta tänker jag på den kvinna jag mötte som tjugoåring.

Min uppgift var att sitta hos henne som så kallat extravak (detta var före dataövervakningens tid) natten innan hon skulle mista båda sina ben i en amputation.

Hennes diabetes var orsaken.

Hon var faktiskt bara drygt 60 år, men det är klart att i mina tjugo-åriga ögon var hon gammal.

Hon sa medan hon höll mina båda händer och hennes tårar rann: "Inte är det de stora sakerna jag kommer att sakna. Men att aldrig mera kunna gå över ängen och känna vinden blåsa genom håret, böja mig ner och plocka årets första liljekonvalj - det kommer jag att sakna mycket!'

Oj vilken gåva hon gav mig.

Jag fick ta del av en annan människa svåra livserfarenhet som så ung.

Det har jag burit med mig och det har format stora delar av min syn på lycka och tillfredsställelse.

Idag finns hon inte med oss längre förstås - men ändå gör hon det.
Inom mig!

På samma sätt bär jag många andra inom mig.

Faktiskt företrädesvis kvinnor.

Om det beror på att jag lyssnat helst på kvinnor eller om vi kvinnor har en inre vishet som är djupare än våra mäns - det vet jag inte.

Ilska och vrede är väl sällan något man tar upp om man vill skriva något positivt.
Jag tror att det som är farligt för oss som människor, det är att bära vrede och ilska inom sig.

Att släppa ut det behöver ju verkligen inte betyda att vi skriker sårande ord till någon eller kastar saker omkring oss.

Men vi måste släppa ut det - annars kommer det att strypa oss.

Att reagera - när orättvisor sker - när sanningen sätts åt sidan - när snågon skor sig på en annans bekostnad - det är viktigt!
Men vi behöver inte höja rösten, svära och domdera.

Nej - men vi måste REAGERA.

Ilska och vrede är egentligen ett uttryck för sorg.

Vår vrede fungerar likt en ventil på en tryckkokare, när smärtan blir för stor och tårarna vägrar rinna ser ilskan istället till att vi får ge uttryck för vår frustration i en stressad och pressad situation. Och det är först när vi uttrycker vår ilska och vrede, ver det som vi upplever som orättvist eller inte förstår oss på, som vi kan förlika oss med att livet ser ut som det gör.

När blev du arg senast? *
Vad gjorde du då?

Blev du rasande och sa saker som du ännu ångrar? Eller svalde du ilskan?

Så kan det bli om vi tryckt in vår ilska för länge.

Vrede och ilska är faktiskt en fruktbar kraft.
Om vi använder den rätt kan den hjälpa oss att förändra våra liv till det bättre.

Den som tillåter vrede hos sig själv och andra visar att han fortfarande tror att livet går att förändra.

Den som inte tillåter det tror inte att det är möjligt med förändringar.

För att hantera vår ilska och vrede använder vi oss både av medvetna och omedvetna processer.

Några är bättre och andra är sämre för oss.

Ett bra sätt är att uttrycka sina vredeskänslor i en bestämd men inte aggressiv ton.

Innan du öppnar munnen för att tala - eller griper pennan eller tangentbordet för att skriva ska du försöka återfå lugnet genom djupandning, att ta djupa, lugna andetag tills du känner att hjärtat inte rusar och att pulsen slår normalt.

Då är du färdig att tala om det som väckt din ilska.

Och att göra det på ett konstruktivt sätt som faktsikt ofta leder till förändringar.

Många människor lägger ner ansenlig tid på att släktforska.

Jag har alltid faschinerats av att vi använder gamla kyrkböcker för att spåra vårt ursprung, men hur vet vi att det som står i födelseboken är med sanningen överensstämmande!

Framförallt inte vad gäller uppgiften om barnets far.

Barnets mor är ju en mer säker uppgift.

Och är ju det om vi går tillbaka i tiden.

Men dagens teknisk utveckling har ju ställt allt över ända.

Det är nu en hel del år sedan det första barnet som var resultat av en spermiedonation såg dagens ljus.

Faktum är att många har en spermadonator som far och det är inte säkert att föräldrarna berättat detta.

Idag kan man inte ens vara säker på att den mamma som fött en är ens biologiska mamma.

För även om vi inte tillhandahåller äggdonationer inom sjukvården i Sverige så reser ju många svenska kvinnor utomlands för att få detta.

För att inte tala om de adoptivbarn som kommit till Sverige som svar på föäldralängtan efter barn.

Där är det ofta inte alls möjligt att få reda på föräldrarna - ännu mindre på förfäderna.

Så nog ser framtidens släktforskning besvärlig ut.

Kanske är det så att vi överdimensionerar det biologiska släktskapet och arvet.

Det sociala arvet - det är kanske det viktigaste även om forskarna är oense i den frågan - så lutar jag åt att det är så.

Att höra till en familj är livsviktigt - men kanske är det egalt om det flyter samma blod i familjemedlemmarnas ådror eller inte.