Idag blir en dag i uppdragens tecken.

Inom DHR  - vars ordförande jag varit nu sedani mars.

En ny uppgift i livet som jag aldrig tidigare prövat.

Men tycker nog att jag börjar bli "varm i kläderna" nu.

Att arbeta i en förening som arbetar för att tillgängligheten för alla ska öka i samhället. Det känns mycket tillfredsställande.

Så nu en härlig promenad i gråvädret om sådär en 3 kilometer

Önskar DIG en fin onsdag där DU är och med det DU gör idag!

Och ta med dig det fina cutatet av Moder Theresa som du hittar här

"Vi kan inte uträtta stora saker, bara små saker med stor kärlek."   
Moder Teresa

  Det blåser kalla vindar i Europa.

Man kanske till och med kan säga bruna vindar.
Vi trodde att dessa ideologier besegrades i andra världskriget.

Situationen idag visar så vitt det går att förstå att vi aldrig  besegrade Hitle.
Han dog visserligen som person.

Men någonstans i några mörka hörn har hans ideologier överlevt.

Idag finns nästan inga överlevare från förintelselägren kvar.
Och då anar dessa idelogier morgonluft.

Ingen kan längre säga: Jag var där inom en mycket kort tid.Några grånade kämpar finns kvar.

Men hur länge.

Vem kan ta upp deras mantel och bjuda dessa tankegångar motstånd.

Vi vill leva i en värld där alla människor har samma värde.

Där vi lever i fred och omsorg om varandra.

Det gäller verkligen att vara medveten om hur viktiga vi är varenda en som vill det goda.

Och våga stå upp för det.

För vi är många.

 
Bilden lånad av Google


Tiden går så fort....eller åren rinner på i allt snabbare takt - hör jag ofta jämnåriga och äldre säga.

Har funderat över varför vi upplever att tiden går snabbare när vi levt många år.

Hittade en förklarng som åtminstone i mina öron låter bra.

Denna förklaring skulle enligt Lars Olson, som är professor i neurovetenskap vid Karolinska institutet, kunna bero på att varje år vi adderar står för allt mindre tid procentuellt sett i jämförelse med hur många år vi levt.

Det låter rimligt tycker jag.

För visst är det så - du som hunnit en bit på vägen - att det är kortare och kortare tid mellan nyåret för varje gång det firas

Det känns som om det är fredag och måndag hela tiden…as numera, säger mannen i mitt liv ibland - och jag håller med.

Särskilt märkbart är det så länge man fem dagar i veckan går till ett arbete.

Men det går inte mindrte snabbt nu tycker jag har många men oregelbundna uppdrag.

Jag avslutar de här funderingarna med en dikt av Eva Rawling som heter "TIDEN"

Det är så mycket jag vill hinna

på minsta möjliga tid

plötsligt ser jag timmarna försvinna

och så tar nästa morgon vid.

Tiden går och klockan slår

imorgon gör jag det som skulle gjorts igår

idag räcker inte tiden till.

Efter en bilresa på ett par tre timmar var det skönt att landa hemma. Packa upp och ta en lugn stund och bara känna hur gott det är att vara hemma.

Något fattades.....alltför mycket stillasittande idag gav längtan efter en promenad.

Vår underbara park som vanligt.

Ända förbi Krematoriet....en ganska rejäl sträcka.Faktiskt ungefär 4 kilometer.

Medan vi gick samtalade vi om att det är så lite folk i rörelse på söndagskvällar.

Alla försöker ta det lugnt inför jobbveckan.

Gator och promenadstigar, restauranger och caféer ligger öde.

Söndag är ju absolut en särskild dag i veckan.

Vilodag. Sabbatsdag.

Lite av detta bär vi väl alla med oss.

Att vara söndagsbarn anses också vara något särskilt enligt gamla källor - som till exempel denna ramsan

• Måndagsbarn har fagert skinn
• Tisdagsbarn har älskligt sinn
• Onsdagsbarn är fött till ve
• Torsdagsbarn får mycket se
• Fredagsbarn får kärlek och lycka
• Lördagsbarn ska mödorna trycka
• Söndagsbarn får leva och njuta rikt och vist och sedan berömligt sluta.

Undrar om människor förr trodde på sådana här ramsor.

Kanske gör vi det lite ännu.

Oavsett - söndagar är speciella.

Och alldeles särskilt speciella är de så här i oktober.

Här kommer en dikt som jag kallat Oktober

Ingen djupblå sommarhimmel 
kommer så andlöst nära 

som hösthimlens 
morgonlek 
med den skira dimman 
mellan trädstammarna


ingen grönskande 
sommardag 
speglar en sådan stillhet 
som de dunkelgråa vågornas 
stilla svall mot stranden 


där suddas gränserna ut 
våra ögon blir genomskinliga 
och ljudet av våra röster 
når långt 

Kaela

 
Bilden lånad från google


Kvällen går snart över i natt och det är dags att efter lång tuff dag hitta till sängen.

Att veta att man har en säng att sova i - det är stort!

När jag nyss gick förbi mitt sovrum tänkte jag på kvinnan som satt och tiggde utanför vår mataffär.

Hon log - men med ledsna ögon!

Var sover hon inatt!

Känner sorg vid de tankarna - och önskar att hon har en plats någonstans - som är varm och skön att sova på.

Även om jag vet att det kanske är i en bil.

Då slipper hon i alla fall blåsten!

Så olika det är.

Trots att vi har samma behoV.

Definitvt inte de bästa kvällstankarna för att somna rofyllt.

Men jag gör ändå det jag kan göra.

Viskar min önskan om en God Natt till henne - ut i mörkret!

Och till DIG!

Ett citat att ta med in i sömnens rike - var vi nu sover:

"Med pengar kan man köpa en säng, men inte sömn."

Kinesiskt ordspråk

Vad spelar det för roll att det regnar - och att man bara har ett paraply - när man är kär!  

Det finns egentligen bara ett sätt att ta sig igenom livet - att leva det. 

Ibland - då någon av de vi känner möter en stor glädje eller en stor sorg funderar vi kanske hur vi själva skulle uppleva det om vi  vore i deras skor.

Det går inte att fundera sig fram till hur vi skulle uppleva någonting av det vi inte mött ännu.

Det är först när vi står mitt i det som vi vanar lite mera.

Det är knappt vi vet då - vi behöver vandra en bit till- lämna centrumm av upplevelsen och få en viss distans till det som hänt.

Faktum är att inte ens om vi själva varit i en situation som en vän just är i kan vi möjligen veta något om glädjen i den situationen - eller om sorgen.

Men vi kan ändå  inte veta hur vår vän upplever det.

För vi är unika och våra upplevelser av de erfarenheter livet ger oss på gott och ont är också unika.

Därför är det så viktigt att vi lyssnar på varandra.

verkligen lyssnar när någon delger oss just sin känsla och upplevelse...
Jag tror det är vad världen behöver mest av allt idag....människor som lyssnar....

Jag ska om en stund möta en vän som befinner sig i en tung sitautaionen. 
Det är anledningen till att mina tankar går åt det här hållet.

Kanske.

I varje fall till en del.

Önskar DIG en dag med möten - i verkliga livet, i telefon eller på nätet- för det är i mötena med andra vi verkligen blir till som människor!

Idag talar vi om Sverige som tillflyktsort för människor från krigshärjade länder.
Eller från länder där man inte får ha en avvikande mening mot etablissemanget  - eller tillhör en minoritet som har det svårt.

Vi blir lite rädda ibland att invandringen ska bli för stor.
I Sverige idag är 16% av oss födda utomlands.

Som vi kan se går folkvandringarna i världen i vågor.

Vi hoppas förstås att vi aldrig mer ska behöva utvandra från Sverige, varken på grund av hunger eller hot och förtryck och våld.

Men vi vet inte.

Allt kan hända!

Det blir kanske lite enklare att förstå dem som kommer hit när vi inser att många svenskar, faktiskt wn och en halv miljon, tvigades iväg för att söka sig en utkomst.

Och de togs emot i det land de kom till.

Så böljar folkvandringarna fram och tillbaka i världen!

Att jag började tänka i de här banorna berodde på att jag igår strax innan den kurs jag  var föreläsare på för nya frivilliga på  Frivilligcentralen träffade jag en kvinna som var på tillfälligt besök i Sverige.

Hon ville se det land som hennes förfäder kom ifrån berättade hon.

Hennes farfars farfars far utvandrade från Östergötland  och en liten plats utanför Norrköping.

Hon hade varit på den platsen under dagen i regn - och hon grät av rörelse när hon talade om det.
Så starkt känslomässigt berörd av mötet med den platsen  - och säkert av tankarna detta möte gav upphov till.

Hon kunde ingen svenska men hon sa att till och med hennes föräldrar hade svenska språket funnits kvar i viss utsträckning.

Två av mina elever på kursen var från två olika länder, långt från Sverige.

Den ena har varit här sedan han var barn, den andra sedan 10 år tillbaka.

Jag berättade om mitt möte med den här kvinnan för deltagarna innan jag startade föreläsningen.

Kvinnan som bott i Sverige i tio år, lärt sig tala svenska. skaffat sig en utbildning och arbete , och nu vill göra frivilliguppdrag när hon har tid - sa med tårade ögon: "Undrar om mitt barnbarns barnbarn om mer än hundra år kommer att hälsa på i min hemby?

Ni kan förstå att min tanke svindlade till.