Att se andra som individer med sina egna berättelser om livet innebär att vi är som öar för varandra.

Att vi aldrig riktigt möts.

Du känner inte till andras berättelse och deras inre värld är till största del dold för dig, även om de står dig nära.

Vanligtvis försöker vi ersätta avsaknaden av information om andra människor genom generaliseringar baserade på erfarenhet och bedömningar av vad vi observerar.

Du gissar deras intentioner när de gör något, du skapar en bild av deras personlighet utifrån deras tidigare beteende, du använder mer eller mindre välgrundade fördomar för att gissa hur någon är.

Men - i själva verket är det omöjligt att överbrygga utrymmet mellan våra öar.

Det går inte att helt lära känna någon annans livsberättelse.

Inte utan personens medhjälp.

Anta att du inte kan känna till deras berättelse och leta istället efter anledningar att bli nyfiken på den.

Det är bättre att vi ställer frågor än att vi gissar

Närma dig andra med nyfikenhet - människor och deras historier är superintressanta!

När vi frågar människor om dem själva känner de att vi bryr oss - att de är intressanta.

Och alla vill vi bli ombrydda och vara intressanta.

Vi är ofta lite rädda för att ställa frågor till varandra - men den rädslan ska vi slänga överbord.

Om vi vill lära känna varandra....

Idag känns det inte längre förvånande att det står 16 september på almanackan.

Hösten är definitivt här.

Så sätt igång med att  packa snabbt sommarklädern.

Och plocka fram dina sköna plädar och varma koftor - och ljus förstås!

Njut av klar luft.

Gör om något därhemma.

Nya gardiner, ett par kuddar i soffan gör underverk.

Gör sällskap med ungarna och kasta dig i lövhögarna...sparka i löven.

Nu är det dags för en  nystart.

Hösten förändrar allt.

Sommaren har gjort sitt.

Hösten kommer med andranya möjligheter.

Nya blad att vända i livets bok.

Välkommen in i en underbart skön höst!!!

Ingen sommar utan ett slut.

Så gäller förstås även denna fantastiskt fina sommar.

Och ändå är det som att den dröjer på steget, fortsätter ge oss av sin värme.

Denna sommar kan verkligen konsten att ge ett bestående intryck!

Det är först på kvällen vi ser att sommarljuset börjar försvinna.

Mörkret kommer snabbt då solen gått ner.

Och lite tidigare för varje dag!

Vi är utan återvändo på väg in i hösten.

Men hösten är en fin tid den också.

Full av frukter av vårens och sommarens möda.

Äpplen mognar och plommonträden dignar.

Det kommer också ett slags lugn med hösten.

Livet saktar av lite- vi behöver inte jaga för att utnyttja varje solig dag!

Visst är den med vemod vi skiljs från sommaren.
Men det hindrar oss inte från att med glädje gå in i hösten.

Njuta av kärleksörten som slår ut i rabatterna.

Visste du att Kärleksörten heter Autumns joy på engelska - Höstens glädje.

Nu är det dags att plantera de lökar som ska göra oss lyriskt lyckliga i den nya vår som kommer efter höst och vinter.

Att plantera förväntan, det är väl härligt!

Med de här tankarna önskar jag er alla underbara läsare och bloggvänner en underbar och glädjefylld höst!

Någon lägger en hand på din arm, kramar om dig eller masserar din spända nacke - och genast känns livet lite lättare.
Du blir lugn, känner dig kanske som en lyckligare människa.

Du känner att du finns och du upplever din egen kropp på ett nytt sätt..

Hur kan det komma sig att fysisk beröring har en så stor betydelse för oss?

Det beror på ett hormon som friggörs och sätter fart i kroppen vid vänlig, fysisk beröring.

Oxyticin. 

Beröring är livsviktig.

Det lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker blodtrycket och halterna av stresshormoner. 

Nu är det inte bara något som pågårbara  just det ögonblick när vi blir berörda.

Effekten av att någon rörde vid  dig stannar kvar.

Vi kan alltså göra massor för varandra bara genom att röra vid varandra.

Så - gå ut idag och rör vis människor - de blir friskare gladare och mer harmoniska.

Och det blir också du.

Då du rör vid någon annan svarar de ofta med en beröring tillbaka.

Men även om de inte skulle göra det har ju insidan av din hand berörts.....

Så även här besannas det att man inte kan ge utan att få.

Har du tänkt på hur ofta vi använder ordet "diagnos" i Sverige idag.

Vi har en diagnos för allting...tror jag.

Framför allt tänker jag nu på skolans värld - barnens värld.

Jag har nästan börjat ställa mig undrande till diagnoser, så pass att jag ibland rent av ifrågasätter diagnoser.

Min gamla mormor sa när en unge var stökig - "låt tiden ha sin gång - det blir folk av de flesta".

Med detta vill jag definitivt inte ha sagt att jag tror att allt vad diagnoser heter är av ondo.

Men tankarna kom igång idag när jag tog emot en ny person i min grupp av personer inom sysselsättningsafasen - och när denna unga fina kille skulle presentera sig för några andra sa han: Hej, jag heter xxxxxxx och jag har diagnosen ADD.

Jag vet ungefär vad den diagnosen står för.

Det är en så kallad funktionsdiagnos enligt den amerikanska diagnosmallen DSM IV. Diagnosen används globalt och de råd och rekommendationer som lämnas till föräldrar och lärare är likartade i alla anglosaxiska länder.

 Igångsättningssvårigheter - även de enklaste sysslor som t.ex vika tvätt, plocka ur diskmaskinen, duscha eller borsta tänderna skjuts upp.

~ Behov av rutiner och struktur men ...

~ Svårt för att själv strukturera, organisera och planera sin vardag och sina saker

~ Låg mental uthållighet

~ Lättdistraherad

~ Låg koncentrationsförmåga - stora svårigheter med att behålla fokus och uppmärksamet i synnerhet på saker man upplever tråkiga

~ Nedsatt arbetsminne/korttidsminne

~ Ofta alltid på jakt efter just motivation i form av olika belöningar vilka kan vara allt i från att sitta vid datorn, äta godis, dricka alkohol, shoppa etc.

~ Impulsiv - te.x när det kommer till beslutsfattande men där finns även stora tendenser till beslutsångest - vela och fundera alldeles för länge innan ett beslut tas

 Påbörjar olika projekt men avslutar dem sällan - man kan te.x få för sig att man ska börja träna och köper träningskläder och gymkort men struntar sedan i att gå till gymmet, man hoppar på olika kurserdå men inser sedan ganska snabbt att det inte var givande, kul -  hoppar av och påbörjar något annat istället..

När denne kille fick frågan när han fått diagnosen svarade han: I sjätte klass i grundskolan.

Fortfarande i en mycket formbar ålder.

Hans mamma och pappa fick säkert ett papper med en uppräkning av de svårigheter han ansågs ha.

Det debatterades hemma och med andra....han hörde det ofta.

Klart han fick de här problemen.

Jag undrar dessutom var man lär sig att man ska presentera sig så som han gjorde?

Han har ju så att säga stigmatiserat sig själv i gruppen från början med dessa få ord.

Är det inte lite grymt?

Tyck gärna till - och gärna med avvikande åsikt.

Har du funderat på ord och dess betydelse någon gång?

Jag gör det ofta.

Senast var det ordet "gift".

Det är ju dels något som man kan dö av och dels när man väljer leva tillsammans med
annan människa i ett lagstadgat förbund..

Hur kan ett ord ha två så olika betydelser?

Enligt DN:s språkfrågor äförhåller det sig så  här:

Orden gift och gifta (sig) kommer ursprungligen från samma ord, giva, som i äldre svenska vanligen skrevs gifva.

Förr kunde en far säga till sin blivande svärson:

Jag gifter dig min doter til heders och hustru. Dottern fick med sig en hemgift.

Ordet gift i betydelsen ’farligt ämne’ är också bildat av giva, alltså ’något som ges till förtäring’.

Den betydelsen har vi lånat in från tyskan, där man började använda ordet gift på det här sättet redan under medel­tiden, troligen som en eufemism – en förskönande omskrivning – för att ge någon medicinska preparat.

Håll med om att ord och deras ursprung är spännande!

Bilden lånad här

Det är söndagskväll och skymningen tätnar utanför mitt fönster.

Jag vet att jag har en vecka som det är snällt att kalla fulltecknad (övertecknad är ett bättre ord) framför mig.

Lätt att känna stressen i maggropen och starta jobbet redan i tanken.

Tänk vad man behöver öva på att ta en sak i taget....

Vi blir aldrig full-lärda.

Jag blir det åtminstone inte.

Som många andra smygkollar jag mejl ibland under möten.

Jag avbryter aktuellt  arbete för att bara "snabbfixa" några andra grejer som plöstligt pockade på.

Jag skriver jobbmejl medan vi lagar middag, med mera, med mera.

Företeelsen kallas multitasking!

Och är verkligen inte framgångsrik i längden.

Det effektivaste sättet att jobba är att fokusera fullt ut på en uppgift i taget har vetenskapen slagit fast.

Och min egen och andras erfarenhet stryker under detta.

Sakta men säkert töms våra reserver när vi blir så härsplittrade.

Dessutom förlorar vi allt mer förmågan att vara närvarande och det är nog det värsta av allt.

Ändå ser man ganska ofta annonser där man söker personal - och det står att "förmågan att hålla många bollar i luften samtidigt" särskilt värderas.

När ska både vi arbetstagare och våra arbetsgivare lära oss att vi är människor och inga robotar.

Och det är som människor vi gör det allra bästa arbetet när vi är närvarande i det vi gör.

Det är ju så att kropp och själ alltid skickar signaler till oss när vi har överansträngt oss.

Men om vi gör något åt budskapet - det är vårt eget val.

Du och jag som har lätt för att försöka ha många bollar i luften - kan vi inte komma överens om att den vecka som kommer nu kallar vi för"en boll i taget i luften"

Vi får nog träna mer än en vecka innan vi blir riktigt bra på det!

Men vi startar imorgon - eller hur?

Som mycket ung gjorde jag som en del andra-jag jobbade extra i sjukvården.

Satt extravak.

Det tillförde min magra kassa en del sköna slantar som kanske var det jag uppskattade allra mest då.

Men - det allra viktigaste jag lärde mig var av en kvinna som låg på sin dödsbädd.

Vi pratade varje stund hon orkade prata-hon var mycket vaken under natten.,..."snart får jag sova länge" sa hon när jag undrade om det tröttade ut henne att prata.

Ibland verkade det nästan som att hon pratade för sig själv.
Jag tror faktiskt att hon gjorde det.

Hon summerade sitt liv.

Jag hade nästan somnat till där i landstingsfåtöljen när jag hör henne säga....det jag saknar mest - det är inte de stora sakerna - det är att jag aldrig mera kommer att gå över ängen och känna vinden smeka mina bara sommarben-aldrig mera känna doften av en liljekonvalj....detta var i februari.

Det enda jag kände var hur innerligt gärna jag ville att hon skulle få en liten upplevelse av något av detta som hon längtade efter.

Så nästa dag när jag vaknade efter att ha sovit en stund för att ta igen förlorad nattsömn gick jag till den "fina" blomsteraffären i stan och frågade om de kunde ordna fram liljekonvaljer.

Ja, det kunde det - men de skulle inte komma förrän nästa dag.

Jag beställde - och hoppades att hon fortfarande skulle ligga i sin säng nästa kväll då jag på nytt skulle "göra en vaknatt"

Jag glömmer aldrig hennes min när jag räckte henne ljulekonvaljerna.

Och jag har aldrig glömt den fina goda kunskap denna kvinna gav mig.

Jag har burit med mig den kunskapen genom livet - och det har gjort mitt liv så oändligt mycket rikare.

Det hon gav mig var av ett värde som inte går att mäta - en livskunskap som inte många artonåringar får chansen att få....

Det är de små sakerna som betyder mest!