När jag kommit in från min "balkong-funderar-stund" nu i tidiga svarta morgonen börjar jag fundera vad jag ska ha för kläder idag.Ska jag möta någon speciell?
Nej, inte om man inte ser tandläkaren som speciell.

Men det kan kännas lite viktigt ändå ibland, vad man tar på sig.

Denna fundering- som egentligen är ganska obetydlig förde mina tankar till att vi ständigt och jämnt står i en valsituation.

Vi gör många val varje dag och ofta utan att ens fundera över det.

Medvetet eller omedvetet väljer vi att göra sådant som påverkar våra liv i stort eller smått.

Men valen är alltid ett resultat av en eller flera tankar och funderingar.

Slutsatsen blir att alla förändringar i våra liv börjar med en förändring i vårt sätt att tänka.

Vi byter ut en tanke mot en annan, kanske en negativ tanke mot en positiv, vi ändrar vårt sätt att tänka och vi kopplar ihop tankar och känslor.

Resultatet blir en gradvis förändring i vårt liv.

Vi människor har en enastående förmåga att tala om och tänka på det vi inte  vill ha, i stället för att koncentrera alla våra tankar på de vi vill ha

Om du fokuserar på det du verkligen vill ha och aldrig tänker på detdu  inte tycker om och inte vill ha så skapar du drömmar och visioner och får ett mål som lockar och ger kraft att arbeta i den riktining man behöver göra för att nå det.

Vi kan inte förändra allt i våra omständigheter och det tror jag inte heller är meningen att vi ska göra.

Men - som någon har sagt - "det är inte hur vi har det - utan hur vi tar det."

Man kan aldrig ta motgångar och smärta på ett bra sätt om man inte har bestämt sig för det.

Och när man har bestämt sig för det kommer man undan för undan att märka att det kommer nya tankar.

Tankar som skapar ljus i vårt inre.
Ett ljus som gör oss själva glada och som även kommer att glittra i deras ögon som vi möter.

Önskar dig en bra dag när du känner hur ljuset har herraväldet inom dig!

Ett citat att ta med oss ut i dagen....

"Vi lever mer och mer storslaget när vi är lyckliga.
och varje sak leder vidare till nästa i en oändlig följd"
Robert Louis Stevenson-

-

 

Du känner säkert till TV-programmet "Vart är vi på väg".

Min man tittar varje gång aktivt.
Han gillar att försöka komma på rätt svar.

Jag lyssnar oftast lite vid sidan om, eller i bakgrunden.

Orden, "vart är vi på väg" ger mig tankar.

Vart är vi på väg - var och en med våra liv?

Vart är vi (hela världen) på väg?

Kanske en  befogad fråga med tanke på alla hot vi ser i världen.

Det är miljöhot, terrorhot, fattigdomshot, klimathot, krigshot… you name it.

Men har det inte alltid sett ut så i världen.

Kanske är  det bara så att vi inte har känt till det?

Före TV:n- före datorn - före radion....om vi ska sträcka oss långt tillbaka - så visste vi bara vad som hände på vår egen plätt på jorden.

Och det var säkert ett betydligt skönare liv.

Nu får vi alla hot direkt in i våra vardagsrum.

Säg mig vilken dag vi har lyckats öppna en tidning eller knäppa på TV:n utan att höra eller se om terrorsekters rekrytering, om fasansfulla strapatser för människor i städer där bomber falle, och andra fruktansvärda övergrepp mot mänskligheten.

Utan tvekan är människan det största hotet mot människan.

Men jordbävningar och annat då...säger du kanske nu.
Ja det är sant...det har alltid funnits och statistiker säger att antalet inte ökat.

Däremot är väl översvämningarna värre än förr - och flera.
Människans fel som inte tagit hand om vår jord på ett optimalt sätt.

Barn  svälter och mammor blöder ioch dör – medan världen tittar på.
Våldet firar triumfer och vi förfasas.

 Vi förlamas och känner hur vi bara plötsligt åker med mot en avgrund.

Men så är det inte.

Du och jag kan göra aktiva val som ändrar kursen och som kan förändra världen och och låta de goda värdena få hamna i högsätet.

Det lilla vi gör är inte meningslöst.

Det fyller på godheten i världen.

Varje resa börjar med ett steg.
Det gäller också i livet.

Det är viktigt att inte underskatta det lilla – det kan vara början på något stort!

En enda god handling kan vara det första steget mot en värld i fred och frihet!

Det goda är alltid starkare.

Låt oss "gräva där vi står"!

Göra det vi kan med det vi har.
Börja med att tro att det vi gör kan förändra världen.

Vi börjar idag  - eller hur?

Demens ses ibland som”de anhörigas sjukdom”.
Att se en make eller maka, ett syskon eller en vän,en mor eller far, en farfar/morfar, farmor/mormor sakta men säkert tyna bort är en djup smärta.

Ändå tror jag att det inte går att ensidigt beskriva demens som de anhörigas sjukdom.

I början av sjukdomen är det helt säkert oerhört svårt att vara den som drabbats av sjukdomen.

Den vars hjärna inte längre uppför sig som den brukar.

Jag är övertygad om att det är en lång tid av smärta oro kanske till och med fruktan- och en djup sorg med många frågetecken att tvingas  inse -  att där går vägen jag kommer att föras'

Och de mina, dem jag älskar.

Hur ska det bli för dem?

För mig?

Det är vanligt att uppleva minnesstörningar faktiskt både som yngre och äldre, även om det kanske är vanligt att de ökar med antal år vi levat.
Är man äldre när man råkar ut för att ha tappat namn eller händelser ligger nog ganska omgående rädslan för att det är första steget i en demenssjukdom nära till hands.

De här tankarna satt jag i på vägen hem från helgens besök hos mina fina svärföräldrar.

Min ljuvliga svärmor har redan vandrat en bit in på denna hemska sjukdomsväg.

Och det gör ont att se hur hon går djupare och djupare in i skymningslandet.

Än är hennes kram varm och mjuk och hennes röst så kärleksfull då vi säger hejdå....men så mycket tröttare var hon idag än för bara tre veckor sedan.

(Vi har sedan juldagen inte kunnat varit dit eftersom vi kämpat med super-dunder förkylning både mannen i mitt liv och jag som vi inte velat smitta ner desm med, annars är vi dit ofta två gånger i veckan.

På så sätt hann det gå så lång tid att försämringen är tydlig.

Svärfar var trött.....att vara 83 år och anhörigvårdare med en egen hälsa som vacklar är verkligen inget för veklingar.

Det är en sak som är säker.

Måtte man snart hitta anledningen till demenssjukdomarna så att de som är unga idag slipper se käna och nära långsamt tas ifrån dem.

Detta är en länk för dig som anhörig

Läste här om dagen begreppet "psykiska mord" om förtal.

Samma vilja att människor vill skada, medvetna handlingar, väl uttänkta och planerade.
Det är samma slags energier som är i rörelse i båda fallen, avsedda att skada en eller flera andra personer.
Bra med klarspråk tycker jag....som inspirerades så att  när jag läste uttrycket rasade bilderna fram i mitt inre, sårade blickar, uppgivna ansikten, hängande axlar. I varje fall var deras fantastiska kompetens och potential grundskjuten av förtalet.

Så mycket n'ämare mord kan man kanske inte komma.

Att förtala någon, vilka drivkrafter ligger bakom det beteendet?

Nästan alla människor kritiserar, baktalar eller fördömer ju sina medmänniskor. 
Åtminstone stöder skvaller och kritik, aktivt eller passivt.
Varje dag.

Är vi då alla potentiella "mördare"?

Nej så illa är det ju förstås inte.

Men vi har alla en viss avund inom oss...eller...ja...nästan alla.

Vi lär inte komma undan avund, den ligger djupt i vår natur..

Enda sättet att bli av med den  är att inse och medge för oss själva att den finns.
Försöker vi bara trycka ner den blir den snart en farlig instängd kraft.

Att förneka eller trycka undan den är det mest framgångsrika beteendet till att göra den farlig.
Avslöjad ger den oss faktiskt kraft till att arbeta med oss själva.

En superviktig sak är att bara jämföra oss med oss själva. Så snart vi börjar jämföra oss med andra har avunden fått en dörr eller åtminstone en liten springa i en dörr för att komma in.

En människa som alltid är kvick till en negativ kommentar om en medmänniska, som alltid förtalar - ja då handlar det om en sjuklig avund som i sin tur leder till ett sjukligt hat och som i värsta fall kan leda till döden för den som fallit "offer". (Bakom många självmord finns en mördare.)
Anledningen till att vi fortfarande "dras med mobbning" på arbetsplatser i skolan, i samhället som helhet, beror på att den här typen av förtalare har "mobbat" sig fram till höga positioner inom så gott som alla arbetsområden.

Det gäller att avslöja avunden - både hos oss själva och andra....

Då har vi en rejäl möjlighet att istället bli människor som framhäver varandra, lyfter varandra!

Sådana människor vill vi ju egentligen vara allihopa.
Så det är bara att vi börjar jobba med oss själva!

Och DU ha en härlig lördag - den är faktiskt DIN att njuta på DITT sätt!

Och ett ord att ta med oss och fundera på....

Förtal drabbar tre personer: den talande, den tilltalade och den omtalade.

— Talmud (judisk urkund)

Att vara glad!

Kan man bestämma sig för det?

Faktum är ju att det inte bara är så att det är roligare att vara glad än att vara deppig eller sur.

Det är faktiskt så att man håller sig friskare och lever längre om man kan hålla glädjen vid liv.

Tycker mig ha märkt att den som väljer att se på livet från den ljusa sidan har en förmåga att nosa upp det positiva i tillvaron.

Blir en slags glädjemagnet som drar ljuset till sig.

Visst är det så att vissa dagar går allting fel!

Tandkrämen är slut och vi slår ut kaffekoppen....bilen kanske inte startar eller bussen är försenad.
Det är verkligen inte lätt att hitta ljuset de morgnar när det är så.
En och annan sådan morgon kan man ju klara av med ganska väl behållen glimt i ögat.

Särskilt om man är vis nog att inte älta motgångarna utan lämnar dem bakom sig.

Men det händer ju att vi människor drabbas av betydligt vrre saker än ovan nämnda morgon motgångar.

Allvarlig sjukdom, förmågor som tas ifrån oss, riktigt allvarlig sjukdom.

Den vi älskar kanske dör.
Det barn vi väntar får inte leva, eller föds med ett funktionshinder.

När de sakerna möter kan vi inte rycka upp oss....och alla uppmaningar till att se saker från den ljusa sidan faller platt till marken- och ska falla.

I det läget behöver vi istället gå in i det sorgearbete som vi måste utföra för att ta oss igenom det svåra- katastrofen som vi upplever sorgen som- och så småningom möta livet med förnyade insikter och fördjupad livsvisdom.

Att sörja är en större och mer sammansatt upplevelse än att bara vara ledsen.

Det påverkar allting.

Vår kropp visar att vi har sorg lika väl som vår blick och vår inåtvändhet gör det.

Kroppen blir dessutom mycket känsligare för infektioner.

Det är som om varenda virusmonster i omgivningen ropar till de andra monstren...kom...här har vi en som sörjer....där kan vi hitta bostad....och så drabbas man av ständiga eller i varje fall fleraa förkylningar och liknande otrevligheter.

Visst finns det faser i sorgen som man anser vara något som ska passeras i ett sorgearbete- och det är lika för alla.

Ändå vill jag säga att varje sorg är en egen upplevelse på så sätt att den eller det  vi förlorat är unikt för oss var och en.

Är du där just nu - ta emot dina känslor,ingen känsla i sorg och sorgearbete är fel. Om någon säger så till dig vet personen inte vad han/hon pratar om: Om du tänker så . byt tankegång.
Alla dina känslor är rätt!

Sorg handlar ju om trasiga, sorgsna hjärtan, och inte om trasiga hjärnor. Alla försök att läka hjärtat med huvudet misslyckas eftersom huvudet är fel verktyg för uppgiften.
Möt dina känslor, acceptera dem.
Vi får lära oss en massa olika saker om livet, vi tar körkort, vi lär oss hur man lagar mat och hur man skriver ett brev.Jätteviktiga kunskaper alltihopa.
Tråkigt är bara att det inte finns något annat sätt att lära sig hur man hanterar förluster och förändringar än att hamna i situationen utan någon som helst repition eller övning.
Tiden läker inte sorgen automatiskt, det är ett arbete vi måste göra

Gör vi det arbetet väl kommer vi - om vi vågar släppa fram sorgen fullt ut att en dag

upptäcka att livet tar emot oss och att vi kan hantera det ännu bättre än vi kunde innan sorgen.

Sorgen ger oss liksom en ny potential.

"Att vara sårbar är att vara öppen för livet,

för den som sörjer älskar genom varje tår."

Henry Maudslly

Det gäller nog de flesta av oss att vi ibland hamnar i situationer där det finns flera åsikter.

Och där vi tycker att vi har rätt
Så börjar vi kanske plädera för att få alla andra att förstå att vi har rätt.

Men varför i allsin dagar är det så viktigt??

Jag tror att vi i det läget känner det som att våra åsikter och föreställningar blir detsamma som "jag",
Och då blir det något helt annat än en åsikt vi sliter för att bevisa.

Vi börjar arbeta för att visa att jag är jag och jag har rätt-för jag är ok.

Så hamnar vi i allra värsta fall i den jobbiga skaran av besser-wissrar.

De som alltid i alla lägen måste ha rätt.

Som korrigerar minsta felsägning du gör - och går ed på att deras kunskap stämmer (fast du mycket väl vet att den inte gör det)

 Ingen av oss vill hamna där.

För vem älskar en besser-wisser?

Men om vi ska undvika det är det viktigt, att vi blir betraktare av våra egna känsloreaktioner när vi hamnar i en situation med olika åsikter.

Att försöka låta bli att jämföra och värdera kan vara väldigt svårt till en början.
Men jag tror ändå att det är viktigt att fråga sig själv:

Vad är det som väcks inom mig?
För det är först om vi blir varse det som vi kan undvika fallgropen och förhålla oss mer objektiva i  diskussionen.

Kanske hade vi en odräglig storebror som ständigt satte oss på plats och eftersom vi inte har jobbat oss igenom det som skapades i oss genom detta blir vi i konfliktläget den där lillasystern igen -  som kanske stampar med foten och tar till andra konstigheter för att understryka att; jag har rätt.

Att erkänna att man har fel är väldigt, väldigt svårt. 
Inte kan det vara viktigare att vårt ego har rätt än kvalitén på våra relationer?

Låt bli att tala om för vännen att den har fel  - viktigare att behålla din vän  än att  vinna diskussionen.
Visst kan det finnas gånger när vi inte kan stiga åt sidan av en eller annan vettig orsak - men låt de situationerna bli så få som det bara är möjligt!

Kan man kliva åt sidan skapar man ofta en win-win situation istället för en "jag vinner - du förlorar" eller tvärtom situation.

Vänskap är värt lite åt-sidan-stigningar - eller hur?

o

Man brukar säga att växer gör vi  när vi vågar lämna det invanda och ge oss ut i osäkerheten, för att testa våra gränser, utmana oss själva och ifrågasätta de livsmönster vi skapat - eller som skapats av vår vana.

Någon har sagt att vårt behov av växt ständigt kämpar mot vårt behov av trygghet.

Men kan man inte växa när man är trygg?
När dagarna går efer invanda mönster och allting känns som att vi utan några som helst svårigheter kan manövrera mellan de skär och grund som ändå kan dyka upp.
Jo, jag är övertygad om att man kan växa även då.

Men visst är det också så att växten kanske blir både snabbare och djupare när vi tvingas navigera på okänt vatten.

Vi måste ju då plocka fram alla de resurser som vi har - men kanske inte ens hade en aning om att de fanns hos oss - där -  i den lugna viken.

Någonstans inom oss finns insikten att växande är ett val!

Ett val som innebär att kanske  otrygghet och ångest knackar på dörren  -  men innerst inne vet vi ju ändå att det finns något att sträva efter i detta svåra -   som kommer att ge mig en fördjupad livsinsikt.

Och större livskunskap förstås.

Växandet är nog alltid ett val- men däremot är det inte alltid så att det som leder in oss på nya osäkra vägar är ett val.

Jag känner det så i min tillvaro just nu.

Allt vant är borta.

Jag som aldrig varit hemma annat än sommarlov och semestrar  - och mammaledigheter sedan jag var sex år, jag är nu hemma alla dagar.

Jag famlar efter redskap  att klara detta - och jag är övertygad om att jag kommer att hitta dem.

Jag har inte valt vägen.
Den valde mig.

Men jag väljer om denna okända väg ska mejsla fram nya fantastiska insikter hos mig....

Ingen väljer ju förstås att få en allvarlig synskada.

Men den har alldeles säkert ett ärende till mig.

Och jag kommer att växa - det ä'r jag övertygad om.
För jag har valt att ta emot den här vägen så, istället för i bitterhet och obesvarade frågor.

Även om det hela tiden, och i en takt jag oftast upplever allt för snabb, blir nya saker jag inte kan klara - eller inte kan klara på egen hand.

Ha nu en riktigt skön tisdag!

Det är något särskilt med tisdagar.

Det vet var och en som har läst "Tisdagarna med Morris".

Boken handlar om ett flertal möten (tisdagsmöten) mellan författaren och dennes gamle lärare som nu insjuknat i ALS och är döende.

För första gången på det nya året har jag tagit min morgonfunderarkvart i varm filt på balkongen.

Det är inte kallt ute i grader.

Faktiskt 2 grader varmt.

Men - det kändes rått.

När jag såg mig runt på grannhusen upptäckte jag att många adventsstjärnor och ljusstakar ersatts av vanliga fönsterlampor, där det alls var ljus i fönstret som berättade att här är någon uppe.

Precis som hos oss!

En sån där sak som får mig i alla fall, att tycka att tiden har haft bråttom.

Det var ju nyss vi plockade ner allt detta från överskåp och vindar- och redan är det över.

Men oavsett att det går fort.

Just nu är det morgon och vi kan alla ta till oss den här dikten som jag snubblade över för en tid sedan.

Ewa Rawling heter poeten!

Tänk att få vakna till en oanvänd dag
tanken kittlar – av välbehag-
Tänk att få börja en dag som är tom
och själv fylla på med goda ting.

Tänk att få känna en dag som är fri
från allt som är onödigt trist,
vissa dagar går omärkt förbi
för dagar man glömt – är dagar man mist.

Så tänk att få en dag man själv bestämt
en morgon, en middag, kväll eller kanske en natt
och att inte ha något inbokat jämt
– den dagen borde kallas en skatt.

Håller helt med.

En dag när inget är inbokat, när man kan bestämma när och om man vill göra vad.
Det är verkligen en skatt!

Även om jag inte upplever det så just nu.
Känns som att all denna tid har jag varken önskat eller bett om.

Men den är ju trots det en skatt och jag ska göra det till dagens uppdrag att verkligen upptäcka det!

Ha en underbar dag - det önskar jag DIG från mitt hjärta.

Och här kommer ett viktigt klok-citat - låt oss göra det idag....hitta grejen....

"Det är viktigt för vår hälsa och våra liv att vi har roligt och njuter av livet.
Gör något varje dag som får ditt hjärta att sjunga"
Marcia Wieder