Vaknade imorse med en tanke som ger mig hopp; "det finns tillräckligt med lycka så att det räcker till alla".

Lycka finns inte i begränsade mängder.

Ibland resonerar vi som om det fanns en viss mängd lycka i världen och att en del har tur som når den - medan andra har otur.

Jag tror att lycka är att lägga märke till de små ögonblicken och att välja att känna glädje trots att andra saker i livet kanske inte är så bra.

Ju mer vi repeterar en tanke, desto mer fixeras den.
En positiv tanke föder en ny positiv tanke.

Detsamma gäller för negativa tankar, en negativ tanke föder i sin tur ännu en negativ tanke.

Många människor har ett liv som ger dem berömmelse och pengar  men ändå skulle de inte kalla sig själva för lyckliga.

Oavsett var du befinner dig och hur dina omständigheter ser ut ska du leva -  leva!

Du ska inte bara existera.

Livet är för kort för att bara finnas till.

Just ditt liv  har så mycket i sig som kan ge dig glädje där du befinner dig just nu.

Du behöver inte vinna världen, äga mer eller resa jorden runt.

Just i ditt liv - just där du är - i ditt liv - kan glädjen bo.

Om du bara bestämmer dig för att se den!

Och så ett citat för dagen:

"Det spelar ingen roll vart eller hur långt man reser - och längre är som regel värre - utan hur levande man är."

Henry David Thoreau

Tvåsamhet - något vi alla, eller de allra flesta, tror jag i allafall, vill leva i.

Det tror jag trots att Sverige har flest ensamhushåll i Europa.

Snart varannat hushåll i Sverige år ett ensamhushåll.

Vilket tyder på att vi kanske inte längre ser tvåsamhetslivet som det optimala - i varje fall inte i alla lägen.

Men betyder detta att man är ensamboende, att man är ensam och inte har just några relationer.
Nej, det behöver det förstås inte göra.

Det kan faktiskt till och med vara tvärtom.

Det tråkigt nog inte ovanligt (tror jag)  att många kompromissar bort stora delar av sin härliga personlighet bara för att kunna leva ihop med en person.
Och i och med det kanske skär bort relationer ur sitt liv som den skulle ha om den levde ensam.

Nu är det ju så att bilden av svensken ofta är lite grå och lite sorgsen.
En kylslagen och ensam vandrare som sätter sig långt ifrån andra i bussen - som är rädd för att bli tilltalad av främlingar.

Men den bilden sammanfaller inte (även om den delvis är sann) med de som lever i ensamhushåll.
Ibland tror jag faktiskt att den som lever utan relation i sitt boende har en större frihet och kan lysa där den vill och när den vill.

Å andra sidan är det mycket denna ensamboende person kan ha svårt att göra på grund av avsaknad av körkort och bil, eller andra förutsättningar som underlättare ett utåtriktat liv -  som till exempel funktionshinder, och svårt att få hjälp att leva ett socialt liv om man drabbats, och är över 65 år.

Detta gäller nog kanske framför allt de som blivit ensamma då partnern gått bort och som saknar vanan att leva ensam  - och genom detta förutsättningar att få livet meningsfullt!

Dessa tankarna föddes efter ett telefonsamtal (typ långt) med en god vän där vi berörde ensamheten och dess orsaker och att vi har så många ensamboende i vårt land.

Faktum är ju att ensamboende kräver mera ekonomiskt dessutom av varje individ slog vi fast, så kanske finns det en slags längtan till ensamboende hos många av oss, som kan realiseras lättare idag än tidigare då ekonomin var sämre.

Och på samma sätt kan det finnas tvåsamhet som hålls ihop enbart via ekonomin.

Kan det vara så?

Det är våra drömmar och förväntningar som håller oss levande och det är de som gör oss framåtsträvande.

Det vågar jag säga, även om jag är övertygad om att många av oss - ja kanske alla, bär på minnen av drömmar som ingenting blev.

Men ändå förde de oss säkert framåt.

Bar oss över perioder som vi annars skulle ha haft svårt att uthärda.

Kanske är det inte det viktigaste att alla våra drömmar förvandlas till verklighet.

Men det är viktigt att vi har dem.

De flesta drömmar är enkla och konkreta medan andra rör sig på ett mer abstrakt plan.

Men oavsett vilket  - så är de våra vingar.

Kanske drömmer vi om personlig lycka.

En och annan drömmer om pengar.

En annan om rätt livskamrat.

Någon om ett efterlängtat barn.

Ytterligare någon annan om att resa.

Våra drömmar ser olika ut.

De är unika precis som vi  som är drömmarnas bärare.

 Var och en av bär på en hemlig dröm.

Vi bär på dem som ett mycket värdefullt frö.
Eller ett mycket skört och nyfött barn.

Oftast håller vi dem hemliga för varandra.

Men när vi någon gång vågar dela upptäcker vi skörheten och skönheten - men också styrkan i varandra.

Det är så viktigt att vi  fortsätter att lyssna till vårt hjärta och våra drömmar och i väntan på att de ska bli verklighet varje dag gör något som ger oss glädje .

DIN dröm har helt säkert något att göra med det du kom hit till jorden för att göra. 

Låt drömmen långsamt bli verklighet genom att vara den DU är.

Låt ditt ljus lysa!!

....ett ord att ta med dig....

"Må vi vara sådana att vi förbättrar livet i framtiden. Den som stärker det goda, var han än finner det, uträttar ett verkligt arbete på jorden."

Zoroaster

Bilden lånad här

Någon har sagt att syskonrelationen är livets längsta relation.

Under förutsättning förstås att alla får bli gamla.

Även syskon kan dö mitt i livet.....

Och så är det ju....vårt syskon som vi kivades med, lekte med, älskade, försvarade eller blev försvarad av  är en betydelsefull person även på vår ålderdom.

Våra föräldrar var oerghört viktiga för vår utveckling  men även våra syskon.
(Något som Freud aldrig upptäckte....men det är ju så - även kristallen har sin spricka)

 Båda relationerna har påverkat vilka vi blivit som vuxna!

Detta var vår ursprungsfamilj.

Den familj som lärde oss om livet och relationer på ett särskilt sätt.

Så blev vi själva föräldrar....och det våra barn inte vet om....det är att vi fortsätter bära dem...

De har lämnat vår längtan, vårt första möte, vårt moderliv och vår famn för kanske ganska länge sedan - men vi har dem kvar - i vårt hjärta.

Och vi har en lång lång kedja av bilder för varje barn.

Från det allra första ögonblickets skira möte- genom småbarnsår och skolår...genom truliga tonår till den fantastiskt fina vuxna de överraskade oss med att bli 

Oavsett hur många barn vi har så är det så.
Och avsett hur de kommit till oss....

Vi fortsätter bära dem i vårt hjärta som märkligt nog aldrig kan bli överbefolkat!

Till vårt sista andetag!

Så är det för mig och jag är ganska övertygad om att det ä'r så för alla föräldrar!

Vi talar mycket om diskriminering idag.

I vårt land och säkert i en del andra länder också.

Som den sista av lagarna mot diskriminering har vi fått en lag mot åldersdiskriminering.

Och ändå är det så att råkar ut för en olycka på 64-årsdagen så har du rätt till personlig assistans enligt den nuvarande lagskrivningen.

Men om du råkar ut för samma olycka när du har fyllt 65 så har du inte rätt till personlig assistans.
Efter 65 årsdagen så har man enligt dagens lagstiftning endast rätt till hemtjänst, som på inget sätt kan jämföras med just personlig assistans.

Inom hemtjänsten så får man bara olika punktinsatser.

Och definitivt ingen som ser till att jag kan komma till stan och handla det jag behöver för mitt personliga bruk.

Det sättet att hantera lagen om assistans och rätten till densamma är faktiskt enligt mitt sätt att se diskriminering.

Gång på gång stöter jag i mitt arbete på dessa som i 65-års åldern råkat ut för en olycka som ger dom ett funktionshinder som gör att de inte ens klarar sig med hemtjänst.Och de saknar anhörig/partner som skulle kunna garantera ett fortsatt hemboende.

Vad händer då?

Jo då placeras man på ett äldreboende, eller särskilt boende som det så finurligt kallas idag.

På det sättet och med det namnet låter det ju riktigt trevligt.

Hur verkligheten sedan ser ut är en annan sak.
Kanske hamnar du på den enda lediga plats kommunen har - och om det så visar sig vara en plats med enbart personer över 85 lidande av demens-sjukdomar - så anser ändå din kommun att du ska vara glad och tacksam.

Frivilligcentralen kan ordna en frivillig som ger en viss kontakt.(Hoppas de fortsätter att kunna, svåra personalproblem där nu, vilket gör mig ont.)

Och det handlar vanligen om  en gång per vecka och är ju inte alls tillräckligt för att skapa ett liv som kallas liv.

Det blir ett avbrott i det jag skulle vilja kalla existens.

Visst borde vi reagera!

Och fråga våra styrande hur det är möjligt att bryta mot just denna diskrimineringslag!

 

Det är något särskilt med kök!

Man kommer varandra närmare.

Blir mera avslappnad och allting känns lite lättsammare än om man sitter i "salongen".

Mitt livs köksbordssamtal är bland de. utan tvivel, viktigaste samtalen jag haft.
Det är lätt att sträcka handen över bordet och lägga på den andres hand.

Att vara nära - i husets hjärta som ju köket faktiskt är.

Jag har undrat ibland vad det är som gör att det finns en slags öppning och möjlighet till förtrolighet i våra kök?
Faktiskt för en masssa olika slags samtal.

Vänsamtal. kärasystersamtal, mor dottersamtal, äktenskapliga samtal - och arbetssamtal.

Och köket har jag alltid valt vid mina hembesök hos de äldre som ringt och bett att få en frivillig besöksvän vid mitt hembesök för att utröna vem ska kunna passa där.

Vet inte om det bara är jag som noterat detta och funderat över hur det kan komma sig att det är så, men det tror jag inte.

Spännande att få höra dina ankar och funderingar!

Att följa sitt hjärta och vara sann mot sig själv kräver ett enormt mod

Visste du det mormor, när du tog jäntungen som var jag under hakan med din rynkiga hand, såg mig djupt i ögonen och sa: "Gör alltid det ditt hjärta manar dig att göra, då går du aldrig vilse."

Rätt mormor, jag har inte gått vilse- inte mycket i alla fall.

Och när jag gjort det har jag nog inte till fullo följt mitt hjärtas vägledning.

Mormor, det är tufft att göra det!

Man måste våga säga ifrån.

Och jag är ibland en liten rädd diplomat....som hellre stryker medhårs och backar än att jag ställer mig i stormen...

Jag minns hur du sa: du har givits detta fantastiska liv med alla möjligheter! 
Du är här för att prova vingarna!
Var inte rädd att flyga! 
För det är så att när du kastar dig ut - över kanten till boet ut -  - ut i det stora okända.

 Då tvingas du lära dig  dig flyga och du hittar mitt i rörelsen en fast grund att stå på!

Ungefär så föll dina ord.....

Du hade rätt mormor - som alltid!

Ibland tror jag du har varit med och sett efter där ifrån din himmel...och skickat en ängel som vägvisare nu och då när jag inte lyssnat till mitt hjärta....

Varför kom de här tankarna över mig nu tror du mormor.
Du har varit borta i 36 år ändå tyckte jag mig se dig idag - i mataffären.
Det var en annan dam- men hon likande dig riktigt mycket....och  minnena bubblade upp!

¨å tacksam att just DU var min mormor.
Du var min morfars andra fru - du gifte dig med en man som med halvvuxna barn som livet lämnat honom ensam med.

Du blev aldrig min mammas mamma. Men du var och förblir - min mormor!
Den allra bästa mormor någon någonsin kan ha!

Det nya året har knappt lämnat nyföddhetsstadiet

Tiden har just öppnat dörren för det nya året som vi hoppas så mycket av!