Håller helt och håller med de två nationalekonomerna som anser att personer i sysselsättningsgarantins Fas3 ska jobba i vården för att få meningsfulla uppgifter.

Och fäör att de behövs där.

Jag håller helt och hållet med om vikten av meningsfulla uppgifter.

Men det är ytterst få av deltagarna som skulle orka och/eller klara av att arbeta heltid direkt.

På mitt arbete Har vi glädjen att få ha personer från sysselsättningsgarantin.

De har oerhörda meningsfulla uppgifter med ledsagning av äldre som behöver det till och från läkare eller annan vårdgivare.

Gissa om de blir uppskattade!

Och det är något man behöver när man i åratal hamnat allt längre bort från arbetsmarknaden.

Se att man är behövd och efterlängtad!

Det växer man av - och så småningom kan man klara ett vanligt arbetslivs krav!

Ingen av de som är hos oss  skulle orka göra detta på heltid.

Inte till att börja med - men däremot undan för undan...

I Dagens Nyheter läser jag om en riktigt tuff 17-årig tjej som såg hur en man satt och sov när hon kom in på Medborgarplatsens tunnelbanestation.

Två män gick igenom hans fickor - och när flickan såg dem fiska upp en plånbok gick hon fram till dem och sa till dem att lägga tillbaka den.

Och kan man tänka sig - detta måste vara en tjej med auktoritet för de lydde hennes tillsägelse!

Farligt kan det förstås vara att lägga sig i- men just därför blir jag berörd av den här tjejens civilkurage.

Inspirerades till att dela denna härliga berättelse ur mitt arbete med er när jag läste Skrivmosters inlägg om fördomar

För en tid sedan träffade jag genom mitt arbete en dam som ska fylla hundra år i början på nästa år.

Hon är alltså född 1913.

På vägen till henne funderade jag en del över hur det kan vara att vara så gammal.

Jag tror det innebär att efterhand förlora allt mer av sina kroppsliga, själsliga och sociala resurser.

Det är också en fas av utveckling och mognad, men förlusterna orsakar lidande.

Man kan inte längre det man kunde.

Kroppen är inte så rörlig längre, men tankar och minnen rör sig livligt i sinnet.

Mötet med henne var precis så.

En matt men mycket intresserad och levande blick mötte min.

Hon var så söt där hon satt i landstingsfåtöljen med rullatorn inom räckhåll.

Varför skulle jag träffa henne?

Jo - hon önskar sig en vän.

Någon som kommer en stund ibland och pratar, kanske tar med henne ut i rullstolen om vädret tillåter.

Visst är det fantastiskt att vara nästan 100 år och vilja ha en ny vän.

När jag frågade hur det var att fylla tresiffrigt svarade hon: "Ja du jag minns som igår när jag fyllde tvåsiffrigt. Jag tror det var märkvärdigare"

Den enda "lediga" frivilliga som önskat just den typen av uppdrag som fanns hos oss just då är en man född i ett utomeuropeiskt land, med långa rastafari flätor. Han är mellan 50-60 år och ser ut som en åldrad Jimmie Hendrix.

Jag hade pratat lite med honom om denna dam innan och visste att han var intresserad.

Så efter en kopp kaffe och lite småprat försökte jag försiktigt berätta om honom-och undrade om hon ville träffa honom för att se om de kunde trivas ihop.

"Ta hit honom" svarade hon. Jag har alltid kommit överens med alla människor så det ska nog gå bra.

Sagt och gjort - han följde med vid nästa besök på det äldreboende (särskilda boende ska man säga idag) som hon bor.

Gissa om jag tyckte det var spännande?

Det blev ett fantastiskt möte - det slog verkligen gnistor om dem där de satt och bekantade sig med varandra.

Ska jag vara ärlig så upplevde jag mera frågetecken hos personalen än hos denna gamla dam när han steg in i huset.
De ses två gånger i veckan - och har fantastiskt stort utbyte av varandra.

Faktiskt är de tvillingsjälar.
De delar så mycket tankar och drar liknande slutsatser av saker och ting de upplever.

Det är inte det yttre vi ska se till - om vi gör det kan vi gå miste om ett gnistrande möte med en tvillingsjäl.

Varje människa har sin natur liksom varje träd.

Har du någonsin vredgats över att ett äppelträd inte ger päron?

Okänd tänkare